Kapitel 2. Chefredaktör Gunnar Fredriksson står på ett bord och lägger ner den gravt misskötta Stockholms-Tidningen.

I korridoren möter jag sekreteraren som hade väckt mig med ett telefonsamtal och sagt att hela redaktionen måste komma till tidningen för ett viktigt meddelande. Jag söker hennes blick men hon ser åt sidan och går in genom den öppna dörren till centralredaktionen. Den är fullsatt och fullställd med folk ur Stockholms-Tidningens dagredaktion, som jag sällan möter. Gunnar Fredriksson, chefredaktören, står på centralbordet och ser på klockan över dörren. Det är trångt men finns lite plats bakom Fredrikssons rygg. Jag tränger mig in i luckan. Fredriksson ber om stängd dörr. Det är knäpp tyst när vi hör dörren gnissla.

Detta hände den fjortonde december 1965 i tidningshuset med adress Vattugatan 12 i Stockholm. Fredriksson berättade att Stockholms-Tidningen skulle läggas ner. Styrelsen har fattat beslut, sa han. En röst i bakre ledet invände att Det har ju ordnat sig förr. Fredriksson skakade på huvet. Någon sekund fruktade jag den arbetslöshet som aldrig skulle drabba just mig medan Fredriksson påminde om ägarnas stora förluster och deras stora tålmodighet. En kamera blixtrade. Jag fastnade i bildkanten: en ännu ung man i kostym, kragskjorta och slips.

Hösten 2007 lägger jag fram den gamla bilden på skrivbänken i Nås. När jag försöker minnas vad de hette, arbetskamraterna, kommer ett ljudminne till mig: min östgötska röst säger i en tevereporters mikrofon att Snart finns det väl bara Bonniers kvar att jobba för.

Slips, kragskjorta och kavaj var arbetsuniform på morgontidningarna i Klara. Kavajerna hängdes på väggkrokar eller över stolsryggar och togs på vid tjugotiden när landsortsupplagorna rullade igång i tidningarnas tryckerikällare. Kavaj, kragskjorta och slips var inträdeskrav på Säcken och Stopet, vardagsnamn för restaurangerna W6 och Tennstopet. Den som saknade någon del i kroguniformen kunde mot förhöjd garderobsavgift låna korrekt plagg ur garderobens förråd av glömda persedlar. När redaktörerna var mätta och otörstiga släppte garderobiärerna in en Frälsis-soldat för en runda med skramlande tiggarbössa.

Sommaren 1964 hade jag blivit ungkarl efter mitt första äktenskap och sällat mig till uteätargänget. Vi åt kväll med eller utan pilsner och nubbe mellan kvart över åtta och halv tio. Sen gick vi tillbaka till redaktionerna och lade in sena nyheter och lokalannonser i stockholmsupplagorna. Några vaktade teleprintrar till fyra på morgonen för att få med färska nyheter. På Dagens Nyheter spelades det poker när det var lugnt på nyhetsfronten. Lärpengar sa nattredaktören när han skinnat en färsking.

1956 hade LO köpt Torstens Kreugers tidningshus med kvällstidningen Aftonbladet och morgontidningen Stockholms-Tidningen, båda folkpartistämplade. Högerns Svenska Dagbladet ville betala 15 miljoner för ST-AB. LO lade upp 25 miljoner utan att förstå hur det stod till i tidningshuset. När dolda reverser lösts in, maskinparken rustats upp och plundrade pensionsfonder fyllts visade sig prislappen vara 44 miljoner, inte 25.

Nio år efter LO:s köp var ST ett svart hål som slukade ägarpengar. LO hade gjort en utlandskorrespondent till chefredaktör på ST; Victor Vinde hämtades från Paris där han varit Dagens Nyheters korre. Vinde var en passionerad och bildad vänsterman med ett särskilt ont öga till Frankrikes snuskiga kolonialkrig. Under hans regim ökade tidningens kostnad för utlandsmaterial kraftigt. När tidningen lades ner hade ST bytt chefredaktör men under sina sista år rapporterade sju utrikeskorrespondenter samt åtta fast anställda utrikesredaktörer i Stockholm. Jag var en av de åtta.

Vi var två eller tre på kvällsskiften i utlandsredaktionen. Telefonerna började ringa vid 17-tiden. Knut Ståhlberg i Paris eller Hans Björkegren i Moskva (eller korrar i New York, London, Bonn, Genève och Tokyo) berättade vad de ville skriva om. Några timmar senare läste de in sina ord till tidningens centrala telefonmottagning där deras röster spelades in på vaxskivor. Noggranna korrar bokstaverade svårstavade ord och angav punkt, komma och utgång det vill säga nytt stycke. Slarviga eller mycket rutinerade korrar skrev i huvet medan de läste in. Telefonmottagarna skrev rent artiklarna och skickade rörpost till utlandsredaktionen. Vi redigerade, skrev rubriker och skickade vidare i en annan rörpost, till typograferna i sätteriet.

Som läroverkspojke i Motala hade jag sett ett lunchgäng från Motala Tidning äta medhavda smörgåsar vid ett fönsterbord på Annas Konditori. När jag kom till ST kände jag igen en profil från fönsterbordet, Finn Börjesson. Han redigerade inrikessidor och konkurrerade med utlandsredaktionen om spaltutrymme i tidningen. Hans resignerade klagan kunde låta så här: Hur fan kan vi ha två å en halv utlandssida varenda jävla dag i en tidning som huvudsakligen används till att rensa fisk på!

Ja, hur kunde vi? Jag var inte anställd för att grunna på sånt. Jag grävde det svarta hålet djupare genom att läsa in nyhetsbyråernas och utlandspressens fakta och skriva utrikespolitiska bakgrunder och analyser om det som låg utanför korrarnas bevakningsområden. När jag gick hem till Mariaberget efter en arbetsnatt kunde jag ha skrivit en artikel om kriget i Indokina, en annan om korruption i Latinamerika och en tredje om det senaste kapitlet i den ständigt pågående avkolonialiseringen av Afrika. Dessutom kunde jag ha översatt och redigerat en krönika från ledaren av de västtyska socialdemokraterna Willy Brandt eller hans österrikiske kollega Bruno Kreisky.

Det var rymdkapplöpning och kallt krig. Den västliga försvarsalliansen Nato hade som målsättning för Västeuropa att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute och tyskarna nere. Kalla kriget hade spridit sig till Tredje världen där USA och Sovjet slogs om inflytande i de gamla kolonierna. Europas unga vänster hade drivit på avkolonialiseringen, protesterat mot kalla kriget och demonstrerat mot kärnvapenupprustningen. Många hade sökt och funnit politiska hjältar i den Tredje världens befrielserörelser: Kina, Algeriet, Vietnam, Kuba, Kambodja.

Chefer bestämde vilka spaltutrymmen tidningens avdelningar skulle ha. Jag fyllde sidor. Inte ens när de långbreda storsidorna byttes mot kvällstidningsformat anade jag vidden av redaktionsledningens desperation. En av nattredaktörerna, Ingvar ’Gus’ Gustafson, hade åkt runt i Norrland och lagt ner högertidningar på femtiotalet. Han frågade retoriskt om jag visste vad som är första tecknet på nedläggning av en tidning och besvarade själv frågan: Det är när tidningshuvet börjar tryckas i färg! Gus log och tappade aska från mungipans vippande cigarrstump på den nya tabloid-förstasida där bokstäverna ST lutade käckt, kursiva i klarblått, ett försök att övertyga näringslivets borgerliga annonsörer om att tidningen inte var så värst röd fast den ägdes av LO och höll på socialdemokraterna.

På sextiotalet användes teorin om Upplagespiralen för att förklara dynamiken i tidningsvärlden. Förstatidningen Dagens Nyheter fick mer annonser, större resurser, större upplaga. Andratidningen ST åkte neråt i spiralen med en förfärande fart med en dyr upplaga i landsorten och bara 70000 läsare i Storstockholm där DN hade 200000. Vare sig nedgången berodde av spiralen eller ägarnas och redaktionens inkompetens så kunde LO:s pengar bara fördröja katastrofen. Redaktionsledningen bad LO att pytsa in mera pengar vilket LO kanske kunde ha gjort ännu en tid om de inte blivit satta på pottan av Kreuger-skulderna vilka måste döljas utåt och inför LO-medlemmarna.

Den dåliga ekonomin förvärrades av att redaktionen var för stor och gjorde för tjocka tidningar. Här fanns för många övervintrare från Kreuger-tiden och för många gammelsossar från Rörelsens nedlagda tidningar. De unga yrkesutbildade från journalisthögskolorna hann inte få något inflytande innan ST lades ner. Däremot hade en vänstervridning inletts de sista åren på utlandssidorna som koncentrerade sig alltmer på Tredje världen och protesterna mot att USA tog över fransmännens militära roll i Vietnam.

Jag hade en några år äldre kollega som (halvt på skämt, halvt på allvar) trädde in genom dörrarna till utlandsredaktionen och tog av sin pälsmössa med hälsningen Röd front, kamrater! Han möttes av de rynkade ögonbrynen hos en Kreuger-veteran vars favorittema var den stora rättvisan i fredsvillkoren efter första världskriget. Hans ofta uttalade övertygelse var att tyskarna minsann inte skulle klaga över fredsvillkoren och att europeisk fred bara kunde garanteras om Tyskland förblev delat.

Hur slösaktig tidningsledningen var insåg jag till fullo några dagar efter det att Fredriksson stått på bordet. Då gick jag in till reportagechefen Örjan Wallqvist och frågade om vi skulle avbeställa den månadslånga reportageresa till Indien som var planerad till januari. Varför då, sa Wallqvist, den blivande chefen för Sveriges Television, vi kommer ju ut till slutet av februari.

Jag åkte till Indien och skrev vidare om Tredje världen och u-hjälpen så länge tidningen kom ut. LO tog ansvar för personal och prenumeranter i flera månader efter nedläggningsbeskedet. Kanske bör LO inte bara klandras för dumhet i tidningsaffärer utan hedras för att man redde ut den soppa man ställt till med i stället för smita konkursvägen. Men i slutet av sextiotalet, på Aftonbladet, skulle jag allt oftare visa bitterhet mot Rörelsens höjdare. Jag skulle kalla dem medie-idioter, skämta om att jag hade bildat Journalistpartiet och föreslå att grundlagen borde skrivas om med förbud för vissa organisationer att äga medier.

Under ST-åren blev jag varse den breda väg som ledde journalister i Rörelsens tidningar in i politiken eller till propagandaskrivande. Jag snubblade i den riktningen genom att under en kort period skriva utlandsartiklar i (s)tidskriften Tiden och genom att acceptera en beställning från reportagechefen Wallqvist att intervjua Alva Myrdal, vår (s)nedrustningsminister.

Jag letar upp klippet ur ST den 27 juli 1965, en lång artikel med stora bilder, och minns att Alva var nypermanentad inför sin resa till Genève där hon skulle rädda världen. Nej, det var inte jag som tänkte eller skrev så, det var Alvas make Gunnar som sprang i vägen när jag skulle intervjua Alva och var ironisk över Alvas håruppsättning och arbete. Jag förstår inte varför hon håller på med såna meningslösa dumheter, sa Gunnar och berättade vad han själv höll på med vilket jag tolkade som att han ville att jag skulle skriva om honom istället för om Alva.

Jag läser den långa och underdåniga PR-texten som inte tar upp Gunnars skepsis mot nedrustningsideologin, mitt starkaste minne från intervjun. Jag påminns än en gång om Finn Börjessons bitterhet över trånga inrikessidor och många utlandssidor i en tidning som huvudsakligen används till att rensa fisk på!

När jag skrev om Alva Myrdal var jag ungkarl efter mitt första, kortvariga äktenskap. Jag hade förälskat mig i G under tiden på VLT i Västerås. Min första tid på ST bodde jag inackorderad hos en adelsfamilj på Narvavägen och läste modern historia på Stockholms Högskola. När G gått ut flickskolan i Västerås flyttade vi ihop i en andrahandstvåa i Hagsätra som G ordnat. Att andrahandsbo i lägenheten var villkorat till barnvaktsjobb hos en familj som ägde hyresrätten men bodde i en större lägenhet. G ville studera på heltid men då skulle vi bli av med bostaden.

Att få förstahandskontrakt på en hyreslägenhet i Stockholm i början av 1960-talet var svårare än det är på 2000-talet. Jag lånade 5000 kr av mina föräldrar och köpte in mig i slumhuset Brännkyrkagatan 36, ett olagligt så kallat andelshus som G letat reda på. Vi flyttade in och G började läsa. När hon var klar med sin ekonomutbildning på handelsgymnasium ville hon ha barn. Jag tyckte att hon gott kunde jobba ett tag sedan jag försörjt henne under studietiden och själv avbrutit mina studier. Det sista var ett lögnaktigt argument. Jag hade inte slutat med studierna för G:s skull utan för att det var så mycket roligare att göra tidning. Orsaken till min barnvägran var att jag inte vågade bilda familj. Min motivering inför mig själv var att G, liksom min första kärlek E, hade använt mig som biljett att komma hemifrån. Jag iscensatte en feg smitning ur äktenskapet.

Bilden från 1965 av en chefredaktör på ett bord visar få kvinnor bland många kostymklädda män. Visst kunde kvinnor ta plats på sextiotalet, inte bara i äktenskapen utan i medierna, men bara på kostymvillkor. VLT:s chefredaktör Pers hade varit noga med genus: Det heter dalkarl! En ST-kollega berättade att chefredaktör Vinde, med hänvisning till La douce France, hade givit redigeringsanvisningen Det heter inte prostituerad utan glädjeflicka! Jag vet inte om det var sagt på skämt eller allvar eller om det ens var sagt. Men jag skrattade åt gubbskämtet.

Fredriksson var den förste redaktör jag såg stå på ett redaktionsbord med besked jag inte ville höra. Efteråt surrade jag som nedlagda journalister gör, i cyniska rubrikformuleringar, inför rubrikletande kolleger från andra medier. Efterhand droppade allt fler redaktörer av, hemåt eller till krogen. Nattredaktionen tog över och städade bordet. Gus lade fram förpackningen med fem Flor Brazil-cigarrer och pipan han rökte cigarrfimpar i. Han valde bland papperskopierade svartvita bilder som visade att Fredriksson för någon timme sen stod just här, på bordet några meter från nattredaktörens plats. Jag var med i högerkant på förstasidesbilden som Gus valde till nästa dags tidning och visste att mina föräldrar skulle se den i B-upplagan, den billiga utan stockholmsannonser, som kom med posten två dygn senare.

Jag lämnade centralbordet och gick genom korridorerna till utlandsredaktionen längst inne i Klara-labyrinten: två slitna rum med fönster mot en innergård. Där satte jag mig vid ett ledigt skrivbord för att ringa Nås dit mor och far flyttat som pensionärer. Då kände jag en hundnos mot benet. När jag hade skyndat från Mariaberget över Slussen genom Gamla stan till Klara för att bli nedlagd på min lediga dag hade jag skilsmässohunden Pilar vid min sida, en älghundstik döpt efter en gumma i Hemingways roman om spanska inbördeskriget. Pilar hade blivit Stockholms-Tidningens redaktionshund efter separationen från G. Nu hälsade hon mig välkommen energiskt, som fattade hon att något allvarligt hänt. När jag ringt mitt samtal fick hon följa med ner till Säcken där hon hade sin plats bland galoscherna i garderobsbåset.

Några timmar senare går vi hem till Söder. Jag matar Pilar med bitar av en smörgås på W 6-menyn, döpt efter journalistlegenden Bang, en kvinna som klarade att ta plats på kostymvillkor.

Fyrtiotvå år senare ska jag källkontrollera vad jag skrivit om gravölet efter Stockholms-Tidningen och komma fram till att det dracks på Centralens veranda. Den stora saneringen av centrala Stockholm hade redan stängt W6 när redaktionen fick dödsbudet. Faktafelet är dock sant, för mig, i mitt tillrättalagda minne. Stockholms-Tidningens gravöl hör Säcken till. Centralens veranda? Dra åt helvete!

(c) ULF THORGREN