Kapitel 3. Tidigt i mitt reporterliv lärde jag mig sambandet mellan bjudresor för journalister och den rika världens u-hjälp.

Bonden pekar mot sitt bröst. Han håller fast min blick så att jag ska förstå. Jag nickar gång på gång. Yes. Yes! I understand! Byråkraten från jordbruksministeriet ler föraktfullt. Bonden böjer bort sitt huvud. Jag klappar hans axel. Thank you, upprepar jag, thank you!

Byråkraten vänder rygg och går mot bilen. Jag dröjer hos bonden. Hans händer hänger rakt ner mot risplantorna i bunken mellan fötterna. Han är enochenhalv meter hög med armar, händer och fötter lika stora eller större än mina, barfota och barbent, med ländklädets flikar uppstoppade i midjans linning. Hans hud är utspänd över vassa benknotor som hade han krympt i tvätten.

När byråkraten backar ut bilen på vägen hoppar bonden ner i den lilla risbassängen med plantor i näven. Knotorna i ryggraden är som ett radband.

Byråkraten och jag åkte tillbaka mot Calcutta längs höga flodvallar, så höga att bilen körde under vattennivån. Jag knep tyst och manade mig gång på gång: Ta det lugnt. Min ilska ska du inte få. När vi närmade oss stan frågade jag med lugn röst. Well then, varför får han inte gratis gödningsmedel? Varför måste han betala så mycket? Byråkraten svarade inte. Kanske var han förolämpad över att han måste tolka åt en sketen risbonde som förstod så mycket mindre än han, ministeriets expert.

Jag höll min ilska i schack med en lågmäld monolog på svenska med ord som viktigpetter överklasskitstövel epa-arier. Min monolog möttes av ett förvånat Pardon me? Jag förklarade att jag var trött. Tired. Just take me to the Great Eastern Hotel, please.

Jag hade rest genom Indien för att samla fakta och göra intervjuer till många och långa artiklar om u-hjälp och indisk jordbrukspolitik. Artiklarna skulle publiceras i Stockholms-Tidningen under tidningens långa dödsryckning i februari 1966. Jag var en alltför orutinerad skrivare för att kunna gestalta bondens enkla sanning: att det inte var han utan de redan rika som tjänade mest på u-hjälp.

Stockholms-Tidningen hade betalat flygbiljett till västyska Frankfurt tur och retur och skickat med mig tjugo filmrullar. Jag hade min fasta lön men inga traktamenten. Indiska informationsministeriet betalade resten. Reseprogrammet tog mig Indien runt på en månad, allt betalt av ministeriet. Det var i början av den gröna revolutionen, den stora ökningen av skördar som byggde på genmanipulerat utsäde. Indien ville ha mer svensk u-hjälp. Stockholms-Tidningen(s) förmodades kunna påverka svenska (s)regeringen. Det var orsaken till bjudresan.

Intervjun med en helt oförberedd bonde som jag tjatade mig till gav en siffra jag sökte, trots byråkratens försök att översätta selektivt eller inte alls. Jag fick veta bondens kostnad för konstgödsel. Priset var högre än i Sverige. När risbonden förstod att rika länder skickade u-hjälp i form av konstgödsel till indiska hamnar pekade han på sig själv och menade att dom rika borde skicka pengar direkt till honom, så att han fick råd att köpa den gratisgödsel som någon tog betalt för.

En vilodag i Calcutta tog jag mig till Writers Building, som jag tidigare passerat snabbt med en av ministeriets experter. Byggnaden var ett arv från den brittiska tiden; en flera hundra meter lång barack i två våningar, med trappor till loftgångar på andra våningen. Innanför varje dörr fanns en stor farstu och innanför farstun ett mindre byråkratrum. Det som hade intresserat mig vid mitt första besök var trängseln framför dörrarna där vakter med lindade ben och stålskodda käppar höll ordning bland de köande.

Jag gick ensam till Writers Building som en nyfiken turist och frågade de köande vad de sysslade med. Bäst kontakt fick jag med en delegation från en by ute i floddeltat. De hade hyrt en fixare. Han berättade att byn ville ha tillstånd att sätta upp en pump med drickbart vatten på byns mark. Fixaren kunde förklara vad som skedde i Writers Building.

I första dörrhålet stod en vakt, släkt med chefsbyråkraten. Vakten skulle ha motsvarande fyra svenska kronor för att släppa in fixaren och en bybo i farstun. Där skulle de förhandla med en annan släkting till chefsbyråkraten om priset för att hela delegationen skulle släppas in genom nästa dörrhål. När de kom överens om ett bli-insläppt-pris skulle delegationen få förhandla med chefsbyråkraten om pumpen. Kostnaden för att borra och sätta upp pumpen skulle byn stå för. Mutorna var för att få chefbyråkratens stämpel på ett papper.

Jag stannade inte länge nog i Indien för att reda ut vad som hände, vare sig med pumpen eller gratisgödseln. I bästa fall kanske gödseln från de rika länderna sänkte priset något i slutledet, för bonden. Troligen gick nästan hela u-hjälpsförtjänsten till (1) de företag i väst som fick skattepengar för själva gödseln och för transporten till Indien samt (2) till indiska byråkrater. Byråkraterna var tillsatta av politiker. De plockades ur partiapparaten eller direkt ur politikerns släkt.

Som sjuttioåring läser jag artiklarna jag skrev för 41 år sedan och finner att jag var en flitig faktasamlare. En enda artikel i klippkuvertet är läsbar i dag. Den handlar om ett brinnande lik. Indiens president Shastri hade åkt till Taskjent för att förhandla med ryssarna. Där dog han av ålderdomssvaghet. Liket flögs till New Dehli, lades på en tribun av cederträ vid Jumna-flodens strand och brändes upp. Jag var där, på ett lastbilsflak mindre än hundra meter från brasan och såg den magra gubbkroppen ovanpå vedhögen iklädd tygblöja. Äldste sonen Hari gick tre varv runt pappa med en brinnande gräslunta i handen innan han satte eld på ved och lik.

Likbränningen var lättare att beskriva än Indiens jordbrukspolitik. Svårare var att få hem texten. Influgna journalister från hela världen ställdes inför fyra telexapparater. En postbyråkrat meddelade att varje journalist fick sända 400 ord. Vi köade framför två av apparaterna för att skriva hålremsor. Remsorna flyttades av telegrafister till de andra två telexmaskinerna vilka pumpade iväg ord till London för vidare befordran till rätt land och rätt tidning. Allt måste till London även om det skulle det ett av Indiens grannländer.

Telexapparater skrev bara stora bokstäver med AA för å, AE för ä och OO för ö, det hade jag lärt redan som VLT:s lokalredaktör i Fagersta. Nu lärde jag mig att man kunde slå ihop ord. De nio orden Där skall askan spridas i den heliga floden Ganges kan bli fyra ord i ett land där teleoperatörerna inte kan svenska: DAERSKALL ASKANSPRIDAS IDENHELIGAFLODEN GANGES.

Det jag förstod av Indiens jordbrukspolitik fick mig att ställa en mycket svensk fråga: hur ända in i glödheta österlandet kan en överklass tillåtas vara så överlägsen och en underklass så nedtryckt? Jag var inte helt förberedd på att överklassindier kan se sig som ättlingar till forntidens arier, en ras av härskare som kom från norr. En sådan ättling kan få för sig att han i sin person förenar det indiska härskararvet med europeiska härskarfinesser. Den europeiserade överklassindiern kan vara rent odrägligt osvensk.

Jag hade läst om det ariska tankegodset hos författaren VS Naipul. Hans släkt av högrekastbönder hade utvandrat till Trinidad vilket lärde honom att se den indiska kulturen på avstånd. Naipul ifrågasatte herrementaliteten hos sig själv och i sin egen kultur. Men den indiska verkligheten var så mycket mer hierarkisk än Naipul och andra författare kunnat förklara för mig.

Under en månad i Indien byggde jag upp en svårartad vrede mot de överklassindier jag umgicks med. Jag exploderade på Bombays flygplats, i väntan på returflyget till Frankfurt. Den som fick ta emot min vrede var en ung välklädd regeringstjänsteman med upper class english i käften och ädelstenar på fingrarna. Han skröt om Världens största demokrati. Jag bad honom förklara varför en demokrati höll sig med korrumperade byråkrater som de i Writers Building. Han påstod att Writers Building var ett arv från kolonialmakten Storbritannien. Jag bad honom kyssa mig i arslet vid fullmåne och lågvatten, tyvärr utan den överlägsna behärskning som överklassbritter använde när de satte överklassindier på plats.

Indien hade provocerat mig och fick mig till slut ur balans. På flyget hem skulle jag lova mig att aldrig återvända till det land som fått mig att tappa fattningen, ett löfte som jag hållit och ska hålla.

Det är inte överklassindier förbehållet att ha hög självkänsla. Jag reste till Indien fast i förvissningen att det nordeuropeiska politiska systemet är världsbäst. Det var (och förblir) en känsla som ska följa mig in i döden, oavsett fakta. Tron att norra Europa har Världens minst dåliga folkstyren var och förblir så stark att jag sällan bryr mig om att framföra de för mig självklara argumenten: att inkomstklyftorna är de minsta, jämlikheten den högsta och korruptionen den måttligaste. Det är bara i intellektuella samtal jag leker med tanken att jag är lika präglad av myter som den där regeringstjänstemannen i Bombay var när han talade om Världens största demokrati.

På Air India-planet från Bombay till Frankfurt i januari 1966 brottades jag med avskyn för landet jag hade besökt och nödvändigheten att hålla tungan objektivt rätt i munnen när jag skrev. Resan hade gett uttrycket Det finns inga gratisluncher ett övertydligt innehåll. Jag började förstå att läsaren inte kan lita på en bjuden journalist därför att journalisten inte kan lita på sig själv. En av riskerna är att journalisten morskar upp sig och biter onödigt hårt i den hand som betalade resan, lunchen eller stipendiet.

Under åren som kom skulle jag skriva om u-hjälp då och då och alltid tänka på risbonden i deltat utanför Calcutta och hans sanning: Den rika världens organiserade välgörenhet måste alltid passera profitörer i de rika länderna och den fattiga världens makthavare vilka jobbar hårt för att göra sig själva och sin släkt rika eller ännu rikare. Jag skulle dra slutsatsen att den enda u-hjälpen med raka rör är hemskickade pengar från arbetskraftsutvandrare.

Andra veckan i november 2001, mer än 35 år efter Indien-resan, letade jag efter försvunna u-hjälpspengar i Afrika. Pengarna var avsedda för utbildning av fackliga skyddsombud. Frågan var hur mycket av pengarna som gått till utbildning, hur mycket som använts för annat fackligt arbete och hur mycket som försvunnit i den fackliga ledningens fickor.

Han är förbannad, ombudsmannen, förbannad på sin chef, förbannad på mig, förbannad på den rika världen. Hans käkar är hårt sammanbitna och jag förstår att han ska försöka styra mig med ilska. Han har försökt smita till annat hela förmiddagen. Efter en lång lunchfrånvaro har han insett att jag tänker sitta kvar vid hans arbetsplats tills han tar sig tid: i dag, i morgon eller i övermorgon.

Vi sitter i en skrubb i gruvfackets kontor i Windhoek, Namibas huvudstad. Gruvfackets högste boss ska jag aldrig träffa ansikte mot ansikte, han är på resa sägs det. Bossen har förmodligen beordrat ombudsmannen att lyssna till mina frågor och svara artiga blaha, blaha tills jag tröttnar och flyger min väg. Men ombudsmannen är för arg för att vara artig.

Den rika världen ville ha sin välgörenhet utvärderad. Jag hade läst in fakta från svenska hjälporganisationen Sida, från fackföreningen Metall och från Gruvarbetarinternationalen i Bryssel. Inför min resa till Namibia hade jag talat på telefon med den högste bossen i namibiska gruvfacket, han som försvann när jag kom.

Det hade börjat med att den rika världens välgörare skickade europeiska experter som utbildade en grupp skyddsombud. Experterna kom med checkblock i fickorna. De tog kvitton på alla sina utgifter, reste hem och redovisade på korrekt, europeiskt sätt. Sen skickade gruvinternationalen i Bryssel pengar till en bank i Windhoek för att gruvfacket skulle fortsätta utbildningen. Senare, inför ett bokslut, krävde Bryssel redovisning. Gruvarbetarbossen svarade att utbildning bedrivits. Någon ytterligare redovisning behövdes inte, tyckte han.

Det tog bara en halvtimme för mig och ombudsmannen att bli sams om historieskrivningen. Men det skulle bli svårare att reda ut hur mycket eller litet utbildning som ägt rum. Jag försökte bryta isen genom att berätta historien om den indiske risbonden. För första gången fick jag rak ögonkontakt med ombudsmannen och innan mörkret föll hade jag övertalat honom att skjutsa mig genom öknen till urangruvan Rossing där arbetare dör av radioaktiv strålning utan att änkorna får mer än beklaganden från gruvjätten Rio Tinto.

Vi startade halv fem morgonen därpå. Fackets Toyota gick som ett spjut genom Namib-öknen. Vi mötte få bilar och körde om alla som åkte åt vårt håll. I Rossing träffade vi några av de skyddsombud som hade utbildats av experterna från Europa. Skyddsombuden berättade att en kamrat hade bytt sida för att göra karriär i Rio Tinto. En annan hade flyttat till Windhoek för att göra karriär i ett annat fackförbund. De som jobbade kvar kände sig bortglömda, av sitt eget fack i Windhoek och av gruvinternationalen i Bryssel. De hade inte fått den fortsatta utbildning som gruvarbetarbossen påstod att de fått.

Under bilresan tillbaka till Windhoek enades vi om att den rika världens pengar var på drift. Men vi blev också eniga om att något viktigt gjorts i Rossing. Där fanns början till en förändring.

I nattens mörker, med blicken in i bilstrålkastarnas kägla, medan hastighetsmätaren slår upp mot 150 kilometer i timmen, förklarar ombudsmannen sin dubbla ilska. Bossen har lagt pengar på något annat än utbildning av skyddsombud. Bryssel har möjliggjort bossens trixande med pengarna. De kom med pengar i fickan, påminner ombudsmannen. De tog alla kvitton med sig till Europa, de misstrodde vår förmåga att sköta pengar, de gav våra ledare argument för att trotsa de förbannade kolonialisterna.

Jag håller med om analysen men har svårt att tänka på annat än den trafikolycka jag ska dö i. Jag vädjar Please slow down, Mister Trade Union of Namibia, denne koloniale imperialist från Europa står ju för bensinkostnaden och måste kunna redovisa en rimlig bensinåtgång. Ombudsmannens ansiktsprofil är grym mellan basebollkepsens skärm och det utstående hakskägget. Han har nog inget sinne för ironi, tänker jag. Efter någon minut i fortsatt vansinnesfart svarar han With respekt sir, I’m the driver. Hang on or get out! Mitt hjärta bankar till men nu börjar ombudsmannen minska farten. Han vänder ansiktet mot mig och ler. Vi skrattar tillsammans, på samma våglängd. You made your point, säger jag medan ombudsmannen saktar ner mot nittio och trevar i baksätet efter termosen med kallnat kaffe.

Vi hade varit borta från Windhoek i tjugo timmar och hade fem timmar kvar av en resa som visat mig den oresonliga vrede som kan väckas hos den som blir utsatt för välgörenhet. Eller en bjudresa.

(c) ULF THORGREN