Kapitel 4. Folke Andersson är en entreprenör från Bäckefors, Dalsland som utmanar det amerikanska bananimperiet United Fruit och mördas i Guayaquil, Ecuador.

Andersson har vitt babyhår och brunbrända, seniga armar i kortärmad vit skjorta, öppen i halsen. Han tänker noga innan han talar och möter många av mina frågor med motfrågor. En man från svenska konsulatet sitter bredvid. Det känns som om Andersson misstror mig eller mitt yrke och vill ha ett vittne.

Vi möts i Guayaquil, hamnstaden i södra Ecuador, sedan jag intervjuat hans fiender i huvudstaden Quito samt vänner och fiender i Esmeraldas, kust- och bananlandet norrut, där han inte längre får besöka sina plantager. För varje information Andersson ger ville han ha information från mig. Vad har hans fiender sagt? Vilka har jag träffat? Har jag talat med den och den?

Vi samtalar några kvällstimmar vid ekvatorn i tropiskt mörker och hetta. Andersson vet att jag ska skriva i en tidning som kan bli läst i Ekeliden, Ödskölt, Bäckefors, Dalsland, Sverige. Släkt och hembygd ska få bekräftat att Banankungen sitter i klistret, att hans plantager är tagna i beslag och att han ännu en gång hotats till livet.

Folke Andersson var 64 år när jag träffade honom i februari 1967. Femton månader senare skulle han mördas i sin lägenhet i Guayaquil. Hans mördare har inte straffats.

Jag intervjuade Banan-Andersson på min första frilansresa i Latinamerika, två luffarmånader i början av 1967. Respengarna kom från ett extraknäck. Hösten 1966 hade jag redigerat socialdemokratisk valtidning tillsammans med Ulf Edward Mannberg. Han hade varit nattredaktör på den nyss nedlagda Stockholms-Tidningen. Vi satt i ett prång i tidningshuset Vattugatan 12 som blivit ledigt när Stockholms-Tidningen dog.

Våren 1966 hade jag försökt anpassa mig till säljande journalistik som fast anställd vid Aftonbladets utlandsbord. Efter några månader hade jag tagit ut semester och åkt tåg tur och retur till Paris, kommit hem pank och åkt till mina pensionerade föräldrar i Nås för att få mat för dagen. Jag hade övervägt att ta upp mina avbrutna historiestudier vid högskolan men backat inför nödvändigheten att ta studielån.

Efter att ha lagt ner alla tidningar han jobbat på, från konservativa Göteborgs Aftonpost, via norrlandskustens högertidningar, till Stockholms-Tidningen, skulle Mannberg aldrig mer jobba på en tidning utan bli informationschef i nystartade Invandrarverket. Det anade jag inte när vi redigerade vallöften, energiskt framvärkta av Stockholms (s)boss Hjalmar Mehr. Han var son till judiska politiska flyktingar från Vilnius i Litauen. Som finansborgarråd i Stockholm köpte han ut militärförbanden från Järva-fältet för att bygga bostäder. Han köpte in Gålö och Åva, de stora strövområdena i söder, drev fram rivningen av Klara-kvarteren, byggde tunnelbanor och införde månadskort för 50 kronor i lokaltrafiken. Ändå skulle han gå på pumpen i kommunalvalet 1966. Några år senare skulle han pensioneras från politiken sedan han försökt hugga ner almträd i Kungsträdgården för att få en tunnelbaneuppgång mitt i parken utanför Operakällarens entré.

Ulf Edward sammanfattade socialdemokratins sista-minuten-vallöfte i förstasidesrubriken SPALJÉPÄRON PÅ LÅNGHOLMEN. Den stängda fängelseön skulle kommunaliseras, lovade Mehr, med gångvägar och parker öppna för allmänheten. Rösta på (s) så ger jag stan en grön lunga där päronspaljèr klättrar uppför fängelsemurarna, lovade Mehr. Ulf Edward ringde en tecknare för att göra visionen lockande. Själv kunde jag gå till en resebyrå och planera flygrutten Stockholm-Reciefe-Rio de Janeiro-Sao Paolo-Lima-Quito-Guayaquil-Bogota-Panama City-Managua-Mexico City-Havanna-Prag-Stockholm. Jag flydde Aftonbladets utlandsbord och sökte äventyret.

Folke Anderssons äventyr började under andra världskriget i Göteborg där han lärde sig fruktimport som anställd i Broströmkoncernen. Efter kriget startade han egen import i bolaget Estrella. Han kom till Esmeralda i maj 1948 på jakt efter billigare bananer än de han kunde få via mellanhänder, de flesta ägda av eller kontraktsbundna till amerikanska kartellen United Fruit.

Anderssons första lilla beställning av en agent i Esmeralda var en veckotransport norrut av 500 gröna stockar bonitabananer. Beställningen var första steget på vägen till en position som provinsens störste arbetsgivare och välgörare. Under tio år byggde entreprenören från Dalsland upp ett bananimperium från ax till limpa: egna plantager odlade bananer som fraktades på egna pråmar längs kanaler hans eget fraktbolag muddrade till hamnen han själv byggde ut till fraktbåtar inhyrda av hans panamabolag, frakter som gick till New Orleans för försäljning där eller vidare till Göteborg.

När vi träffades 1967 förklarade Andersson sitt äventyr så här: Det var alltid hasard. Ibland fick vi slänga hela frakter i havet när de ruttnat. Jag skulle ha nöjt mig med att köpa bananer. Det var ett misstag att köpa plantager.

I slutet av 50-talet var Andersson en av Ecuadors största privata arbetsgivare. Han byggde trähusbyar åt sina arbetare, han rustade upp Esmeraldas fotbollsstadion och han gav fattiga familjer en slant när de kom in på kontoret med sina hard luck-stories. Han betalade bra löner, ansågs mycket generös, rörde sig till fots och åkte landsvägsbuss. Myterna kring honom var många. Andersson kunde karate och judo, viskades det, han kunde slå ihjäl folk med bara händerna, det var därför han kunde gå omkring obeväpnad och utan livvakter. Till råga på allt var han nykterist och icke-rökare.

Anderssons livsstil var mycket svårtolkad av de fattiga i Esmeraldas. För en svensk är det lätt att ana hans patriarkaliska förebild: en svensk godsägare som värnar om sina goda torpare. När banansjukdomar satte in investerade Andersson miljoner i besprutning från flygplan. Han lade om en del av sin mark till citrusfrukter för att komma bort från banan-hasarden. Sen gick botten ur bananmarknaden. Andersson kämpade emot men måste till slut avskeda folk.

I många latinska länder säger lagen att avskedade ska ha avgångsvederlag. Andersson köpte bland andra ut 437 stuvare i Esmeraldas hamn, anställda i hans bolag Astral, vilket han kunde göra genom att lägga ner Astrals bananexport. Ett halvår efter utbetalningen stämdes Andersson av en fackförening. Anklagelsen var att han fortsatte exportera bananer, inte genom Astral utan genom ombud. De 437 stuvarna tilldömdes ett skadestånd motsvarande 3 miljoner kronor. Andersson vägrade betala. Ecuadors motsvarighet till försäkringskassan förskotterade de 3 miljoner. Som säkerhet tog de över Timbre, Anderssons största plantage. Den sattes under tvångsförvaltning.

Jag hade intervjuat fackets advokat i Quito, socialistpartiets ordförande, parlamentsledamoten Gonzalo Oleas. Jag hade åkt till Esmeraldas och jämfört vad Oleas sa med de avskedades historier. När jag träffade Andersson hade jag klart för mig att han alltför länge trott på möjligheten att få dalsländsk rättvisa i Ecuadors rättssystem. När Anderson sa att fackföreningsledarna här är en samling bovar som lever på fackföreningsavgifterna och lurar arbetarna så visste jag att han hade delvis eller helt rätt.

Jag hade färska bilder i starkt minne: hur den sidenkostymklädde advokaten i Quito läppjade kaffe ur silverkopp i sitt kontor under porträtt av Marx, Engels, Lenin och Stalin. Hur han hunsade kaffekokerskan. Hur han bräkte klasskampsretorik med överklassläspning. Senare hade jag intervjuat stuvare i Esmeraldas som fått totalt motsvarande 1600 kr i skadestånd. Jag hade multiplicerat 1600 med 437 och dragit summan från det totala skadeståndet. Slutsatsen var att facket och Oleas advokatfirma delat på 2.3 miljoner.

Dessa miljoner kan förstås ha gått till fackligt och politiskt arbete på gräsrotsnivå. Men det trodde jag inte, lika lite som Andersson. Ecuador var ett familje- och klanstyrt samhälle med demokratisk fasad. Mitt inre öga såg gamar sitta i Timbres bananstockar i väntan på bytet som intränglingen från Dalsland samlat ihop åt dem. Jag förundrades över att Andersson fortsatte att göra motstånd.

Jag sålde två artiklar om Andersson till Aftonbladet. Jag hade uppfattat socialistadvokaten som en profitör på arbetarna men så rakt på sak skriver man bara i debattartiklar, inte på nyhetssidorna, lika lite som man beskriver gamar sedda med inre ögon. I mina artiklar stod Anderssons ord mot Oleas. Parterna var korrekt citerade som den journalistiska objektiviteten föreskriver. Förvisso förklarade jag hur liten del av skadeståndet varje enskild arbetare fick. Men efter alla dessa år ser jag hur otydlig artikeln var i all sin korrekthet.

Jag visste ju då, så väl jag kunde veta efter det arbete jag lagt ner, att kapitalisten var den minst onde i detta drama, att landet var korrumperat, att kampen var så oändligt mycket råare än den skulle ha varit i en svensk domstol. Ändå beskrev jag konflikten som en kamp mellan parternas argument. Och jag publicerade mitt referat av parternas tvekamp i en tidning där många läsare, utifrån sin erfarenhet, i sin ryggmärg, uppfattade varje kapitalist som mindre god än varje fackförening.

Femton månader efter mitt möte med Andersson hade han stämt möte i Quito, hos Försäkringskassan, myndigheten som tvångsförvaltade Timbre. Han hade sagt till vänner att han skulle gå med på kraven och betala skadeståndet så att han kunde sälja Timbre och sina andra tillgångar i landet. Han ville ta förlusterna och dra sig ur. Han hade pengar i Panama men nu hade han fört över 150000 dollar till en bank i Quito så att han kunde betala.

Andersson kom inte till mötet hos myndigheten den 9 maj 1968. Dagen därpå skulle Clara Granizo de Rodriguez städa hans lägenhet i Guyaquil. Hon hittade Andersson död på golvet. Dokument låg spridda över golven. Telefonsladden var avsliten. På soffbordet stod en blodig flaska whisky av märket Vat 69 och en schackbräda med alla pjäser uppställda. Liket hade många knivsår och en kula av kalibern 6.35. Det såg ut som om Andersson hade gjort motstånd.

Polisen skulle senare kräva pengar av dödsboet för att göra en kriminalteknisk undersökning. Polismakten gjorde inget utan pengar. Fingeravtryck och kula arkiverades för en rättegång som aldrig skulle ske. Blodanalyser gjordes inte. Tre män som förvaltade Timbre på Försäkringskassans uppdrag arresterades. Andersson hade anklagat dem för förskingring. Förhör gjordes på Bar Bongo Soda i Guayaquil för att kontrollera deras alibi. En av männen, amerikanen Robert Matlick Holiday, förklarade blåmärken och skärsår med att han fått dem när han reparerade en bil.

En av Anderssons anställda skulle senare hävda att Holiday mördat Andersson under kortspel. Motivet var rån. En annan anställd skulle påstå att Matlick mördade på uppdrag av United Fruit, det amerikanska bananimperiet som Andersson utmanat. De tre häktade männen släpptes efter några veckor. Det var upp till dödsboet att driva saken till rättegång, om det skulle bli någon. Dödsboet företräddes av advokater i Göteborg, Panama City och Quito och vägrade betala polisen för fortsatt utredning. Andersson hade inga barn. Syskon i Dalsland uppdrog åt advokaterna att sälja tillgångarna i Ecuador, så snart som möjligt, vilket skedde. En motivering till brådskan var att syskonen var gamla och ville ha ut pengar innan de dog. Mordet förblev olöst.

Jag googlar Folke Andersson och hittar den fotbollsarena Banankungen lät bygga ut under sin storhetstid, Estadio Folke Andersson i Esmeraldas, åskådarkapacitet 14000, hemmaplan för division 2-laget Club Deportivo Esmeraldas Petrolero. Hamnen där Andersson muddrade för bananbåtar har numera ett oljeraffinaderi.

Jag tänker att Andersson var en romantiker; han byggde sitt imperium i en provins som hette Smaragderna och han döpte sitt första bolag till Estrella, Stjärna.

Googlesökningen ger inga upplysningar om det gamla mordet. Men jag får veta att Folke Andersson såg boxning i Madison Square Garden i New York i slutet av 50-talet. Det framgår inte av artikeln om det var matchen mellan Floyd Patterson och Ingo Johansson han såg. Poängen i artikeln är att Andersson åt chips i boxningsarenan och tyckte att det var en bra idé för Estrella.

Folke Andersson var inte bara banankung. Han introducerade chips i Sverige.

(c) ULF THORGREN