Kapitel 5. Georg Larsson var en svensk äventyrare som byggde väg i Liberia till ett berg av järn åt huset Wallenberg vilket öppnade en penningkran av stipendier från Enskilda banken tll svenska journalister.

 

Två barfota män sitter med korslagda ben på en rödsvart matta. Persiennerna är nedfällda och rummet halvmörkt. Den äldre av männen är kort och böjd under en halvmåne-flint. Han är klädd i randiga pyjamasbyxor till bar överkopp. Den yngre mannen bär överdelen av den randiga pyjamasen till kortkalsonger. På golvet bredvid mattan står en kamelsadel, flaskor och glas. Det är bara en lägereld som saknas.

Min kusin Birgit hade öppnat när jag ringde på dörren till lägenheten och mött min häpnad inför åsynen av männen med ett skratt och ett första försök att förklara: Dom har hittat ett järnberg.

Som värnpliktig fick jag inte ha privata kläder på militärt område. In- och utpassering gjordes i permissionsuniform. Väskor kunde genomsökas. Jag förvarade en civil mundering hos Birgit för att förbättra mina chanser på Stockholms dansbanor.

Den här lördagseftermiddagen 1959 har jag åkt bussar genom stan, den sista från Brunkebergstorg över Söder och Skanstull till Årstavägen. Jag har tagit mig till Årsta för att byta till civila kläder men ska bli kvar långt in på kvällen och lyssna till sagan om järnberget Nimba i Liberia, berättad av halvnakna män berusade av sprit och sitt storartade äventyr.

Sju år senare ska en annan Liberia-historia berättas av svenska tevereportrar under rubriken ’Svart vecka i Nimba’, reportaget om hur det svenska gruvbolaget Gränges slog ner en afrikansk strejk.

Männen som campade på vardagsrumsgolvet hos Birgit var den kortväxte flåbusen (som han själv kallade sig) Fältivar Georg Larsson och en arbetskamrat. Hos Birgit, Georgs barndomsvän från Nås i Västerdalarna, planerade männen en ny arbetsresa till järnberget.

Georg var bondson med sexårig folkskola som enda skolutbildning. I tjugoårsåldern såg han en platsannons om verkmästare till bygget av Långsele-dammen. Han sökte och fick jobbet. När han kom fram frågade platschefen var han hade sina instrument. Dom kommer med tåget, sa Georg, tjuvtittade på en verkmästarutrustning och åkte in till Skellefteå för att beställa de verktyg han behövde.

1947 åkte han till Brasilien för ett Sentab-projekt. Bolaget hade bildats av svenska ingenjörer på trettiotalet sedan de träffats vid ett järnvägsbygge i Persien. När Sentab ska komma igång med nåt ute i världen, förklarade Georg, när man ska få folk att jobba, bygga vägar, spränga berg, fälla trän, då behövs en flåbuse som jag. Jag är med i början, sen kommer andra och då flyttar jag vidare till något nytt. Och en sak ska du lära dig pojk: ha alltid en årslön sparad så du kan be företaget att dra åt helvete.

Att flåbusen och arbetskamraten, en geolog, letat järnmalm i Liberia berodde på att svenska staten skulle köpa Grängesbergsbolagets halva av norrbottniska gruvbolaget LKAB. Staten hade förhandlat om priset sen 1947. 1955 fattade riksdagen beslut om inlösen. Gränges skulle få en massa pengar 1957 och sökte nya investeringar. En del av pengarna gick till att bygga Oxelösunds Järnverk, en annan del sattes in i gruvföretaget Lamco, hälftenägt av liberianska staten, kvartsägt av amerikanska stålföretaget Bethlehem Steel och kvartsägt av Gränges och sex andra svenska företag, bland dem Sentab. Enskilda Bankens Marcus Wallenberg sydde ihop lånen till gruväventyret som skulle kosta den för tiden enorma summan 225 miljoner dollar innan gruvdriften kom igång på Nimba-berget.

Senare skulle Georg skickas till Brasilien för att köpa syllar till järnväg genom djungeln, från hamnstaden Buchanan upp till Nimba. Efter tre månader kom han ut ur Amazonas med syllar av hårt ädelträ, skeppade dem till Buchanan och började bygga tre övernattningsläger för rallarlagen längs de 27 milen genom djungeln. Georg bjöd in andra anläggare att fira jul i ett av lägren. Det var då han fick namnet Two Bottle George. Han hade fixat två flaskor sprit till varje deltagare men misslyckats med att få fram god mat. Gänget tog med sig Georg och buteljerna och gjorde en snabb julresa in till huvudstaden Monrovia.

Georg var 40 år när jag skulle hämta dansmunderingen hos Birgit i Årsta. Han var en legend i sin bransch under gårdsnamnet Fältivar, som de flesta utanför Nås använde. Till Liberia kom han med Sentab. Efter Nimba gjorde han en runda i Egypten där Abu Simbel-templet skulle räddas undan Assuan-dammens vatten. 1964 byggde han kanal i Malaysia och därefter vägar i Thailand. Där gifte han sig med Birgit, frånskild från en sjökapten, och gjorde ett decennielångt försök att leva ett liv som kvinnor står ut med. Sista akten i det försöket var när han i början av sjuttiotalet pensionerade sig och byggde Kanarieöarnas mest gedigna villa på en bergssida ovanför Santa Brigida.

I oktober 1966 hade jag jobbat på Aftonbladet sju månader. Jag skrev uppföljningar till Roland Hjeltes TV-program ‘Svart vecka i Nimba’. Via Nås-släkten fick jag tag på Georgs telefonnummer i Malaysia. Jag förklarade att Lamco krossat en strejk. Hade Georg telefonnummer till några på plats som kunde veta nåt? Motvilligt gav han mig ett namn som hjälpte mig vidare. Det står i kontraktet att jag inte får snacka skit om Sentab påstod Georg vilket påminde mig om en av Fältivar-legenderna: kontraktet ska ha innehållit klausulen att Sentab skulle hålla honom med snus vilket hade tvingat företaget till en specialtransport per helikopter av två stockar Ljunglöfs Ettan från Monrovia till Yekeba, den ursvenska gruvbyn där uppe i Nimba. Världens dyraste snus! Snuff that legends are made of.

Hjeltes TV-program hade visat bilder av den bakbundne facklige ledaren Harri Monger som häktats med sin vapendragare Rufus. Trettio fackliga aktivister hade kastats ut från gruvområdet. Liberias president Tubman hade hotat de 2000 anställda liberianerna med att de skulle ersättas av arbetsvilliga, om de strejkade.

Lördagen den 8 oktober 1966 kallade Grängesbergsbolaget till presskonferens i Stockholm. De hade flugit hem gruvchefen från Nimba, 39-årige Olle Wijkström. Rubriken till en helsida i Aftonbladet dagen därpå blev Lamco-direktör blixthemkallad av företaget: DÄRFÖR KROSSADE JAG STREJKEN!

41 år senare betraktar jag det gulnade tidningsklippet. På en av bilderna från presskonferensen poserar Wikström med pipa i munnen och treuddig vit näsduk i kostymens bröstficka framför en affisch av en leende Lamco-arbetare med gruvhjälmen höjd till glad hälsning. Arbetaren är en filmstjärnesnygg mulatt, åt Harry Belafonte-hållet. Naglarna som håller hjälmen är välmanikyrerade.

Wijkström hävdade att det blev nödvändigt att krossa den avtalsvidriga strejken. Den röda tråden i hans argumentation var att facket vid Nimba inte uppförde sig som gruvfacket i Sverige. Grängesbergsbolagets vd Erland Waldenström sa att Wijkström gjort rätt, även när han kallade in polis och militär. Det var myndigheternas beslut att fängsla de två samt jaga bort aktivisterna. De anställda hade inte uppträtt på ett ansvarsfullt sätt, sa Waldenström och var besviken på LO-chefen Arne Geijers kritik mot Gränges’ sätt att sköta saken.

Ingen reporter vill slösa sina bästa frågor under en presskonferens, så att konkurrenter kan knycka svaren. Jag hade fått fram bra uppgifter från Georgs kompis nere i Yekepa, bland annat en ögonvittnesskildring av hur Wijkström kastade ut strejkledaren från sitt kontor. Jag ville vara ensam när jag ställde frågor om den saken men Wijkström fördes snabbt ut ur lokalen med motiveringen att han måste återvända till gruvan med nästa plan. Framför mig och de andra reportrarna stod nu företagets grindvakt, Gränges’ informationschef T G Wickbom.

Visst rekryterades journalister till storföretag som grindvakter även före Wickbom men de flesta hade varit medelmåttor. Wickbom var en av de bästa, London-korre för Svenska Dagbladet efter kriget och senare Asien-kännare för Sveriges Radio, specialist på Kina före och efter Maos maktövertagande. Jag hade just upplevt nedläggningen av Stockholms-Tidningen och bildat Journalistpartiet med mig själv som förste och än så länge ende medlem; en ironisk protest mot arbetarrörelsen som tidningsägare. För mig var det svårsmält att Wickbom, en trovärdig journalist, en idol, sålt sig till ett gruvbolag; lika egendomligt som om den sentida undersökande TV-reportern Janne Josefson blivit informationschef för ICA.

Wickbom var i femtioårsåldern när han bytte sida. Säkert hade han varit underbetald; det var nästan alla reportrar. Troligen hade han stångat pannan blodig mot sina chefer utan att få vettig tid eller tillräckliga resurser för att kunna göra ett bra jobb. Men när Wickbom stod där och undvek mina frågor kändes det som om han svikit Journalistiken och mig personligen.

När jag skriver detta mer än fyrtio år senare undrar jag fortfarande varför Wickbom blev grindvakt. Det var nog inte bara för pengarna, tänker jag. Han hade sett följderna av Maos skräckvälde på nära håll. Samtidigt såg han västerlandets ungdom lockas av auktoritär socialism och gevärspipevåld. Kanske tog han ställning mot vänstervågen?

Själv försökte jag dessa år intala mig att Journalistik var den enda rätta ideologin för mig. Fakta var fakta och skulle alltid skiljas från påståenden eller obekräftade uppgifter. Men ju mer jag skrev desto mer måste jag inse att journalistik aldrig blir neutral hur mycket skrivaren än försöker vara det. Redan ämnesvalet ger läsandet en riktning. Läsarna tar till sig det de vill tro och stöter bort det de inte gillar.

Det jag hade skrivit under åren på Stockholms-Tidningens utlandsredaktion och det jag skrev under min första tid på Aftonbladet blåste under en vänstervåg som skulle prägla journalistik och politik under sjuttiotalet. Jag hade skrivit om allt det där som lyfte vågen: Lumumbas martyrdöd i Kongo, koloniernas frigörelse, de rika ländernas ekonomiska övertag. Jag var en droppe i en stigande vänstervåg, hur mycket jag än försökte skilja på fakta och påståenden när jag skrev.

Hösten 2007 tog jag fram egna och andras fakta och påståenden om Fältivar, Lamco och Liberias blodiga historia med diamantkrig, barnsoldater och FN-insatser. Internetsökning ledde mig till boken ‘Inte bara en gruva. Sagan om Lamco.’ skriven av Olle Wijkström. Boken beskriver Lamco som en välsignelse för Liberia. Snett gick det först sedan gruvan stängts, menar Wijkström. President Tubman beskrivs som mindre korrumperad än de som kom efter honom. Citat: ”Enligt rykten hade han (Tubman) också grymma drag. Sådana såg jag dock aldrig någonting av.”

Wijkström berättar hur artister flögs in till svenskarna i Yekepa. Alice Babs, Jan Malmsjö och Lill Lindfors hälsade på i presidentpalatset. “Middagarna med Tubman blev alltid muntra och gemytliga.” Tacka fan för det, tänker jag, här kommer Gränges och ser till att järnberget blir pengar. Tubman hade alla skäl att vara gemytlig. Jag läser vidare och tar till mig bokens argument för att Lamco gjorde ekonomisk nytta, inte bara för Lamcos ägare, inte bara för Tubmans släkt och ministrar utan även för fattigare folk. Men det är ett annat spår jag söker, ett svenskt spår. Jag börjar leta efter Marcus Wallenbergs motdrag till vänstervågen.

Under min första reportertid vid VLT i Västerås hade jag lärt mig att makten vill ha artiga journalister. Besvärliga frågor till kommunpolitiker eller ASEA-höjdare kunde komma tillbaka via chefredaktören Anders Yngve Pers, med frågetecknen uträtade av Pers personligen. På sextiotalet blev sådan kontroll makthavare emellan allt mera ifrågasatt av yngre journalister.

TV-programmet om Nimba ökade Marcus Wallenbergs oro för vänstervinden i medierna. 1969, på sin 70-årsdag, skänkte Marcus fem miljoner till en journalistfond för vidareutbildning. Året innan, studentrevolternas år i Europa, hade han inför Svenska Tidningsutgivareföreningens vårmöte talat under titeln ‘Näringslivet inför allmänna opinionen’ och bland annat sagt följande:

‘Man kan (…)inte frigöra sig från intrycket att näringslivets relationer till många kretsar bland allmänheten blivit försämrade. Otvetydigt är detta fallet åtminstone inom kategorin ‘intellektuella’ och inom den yngre generationen. Detta förhållande återspeglas – kanske med förstoring – i massmedia, inte minst i televisionen, som numera på grund av sin utomordentligt snabba expansion på ett annat sätt än för bara ett tiotal år sedan intar en strategisk ställning både som pejlare av olika opinioner och som opinionsbildare.’

Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben nappade direkt på miljonerna och fick bestämma vilka som skulle utbildas. Under de första nio åren skulle sexton journalister anställda vid LO-ägda Aftonbladet få pengar ur Wallenbergs fond, som han muntligt motiverat med att ‘tidningsartiklar i ekonomiska ämnen präglades av en viss okunnighet’. De första åren krävde fonden inte ens att de som fick pengarna lämnade studierapport.

Bland de sexton aftonbladare som Marcus’ fond utbildade fram till 1980 var två politiska reportrar, två fackliga reportrar, en kolumnist, en kulturskribent och två ledarskribenter. Första året utbildningspengarna delades ut hade jag ett kort samtal vid kaffeautomaten med en ledarskribent på Aftonbladet som varit först till kvarn. Jag frågade honom varför Wallenberg skulle betala hans utbildning. Han tyckte det var bra att motparten betalade. Han hade inga moraliska betänkligheter, sa han. Jag sorterade in ledarskribenten i den kategori journalister vilka är i yrket for the ride, som den amerikanske författaren Norman Mailer uttryckt det. De har hittat rätt i sitt yrkesval. Få yrken har lika många stipendier och gratisluncher.

Första gången jag talade med Georg efter Lamco-artiklarna var när jag ringde honom i slutet av sextiotalet. FNL-vänstern i Stockholm hade slagit sönder Sentabs kontor. Orsaken till förstörelsen var vägarna Georg hade byggt i Thailand, vägar som hjälpte USA att bygga flygfält som skulle användas för att bomba Vietnam. Jag fick samma svar som när jag frågade om Lamco: Det står i kontraktet att jag inte får snacka skit om Sentab.

I maj 1973 tillbringade jag två veckor i Las Palmas som frilans med uppdrag för Aftonbladet. Jag lämnade dagliga rapporter om ett media event, inspirerat av dokusåpornas gudfader, norrmannen Thor Heyerdahl. Några av dem som varit med på Heyerdahls kvasivetenskapliga havsflottar hade skapat ett nytt (som det numera heter) format. Det fanns en lövtunn vetenskaplig motivering men huvudsaken var att sex män från olika länder skulle flottas från Kanarieöarna till Mellanamerika av den svenska sjökaptenen Maria Björnstam. En sentida läsare förstår säkert alla tänkbara skrivbara komplikationer, sexuella och antropologiska, utan att jag behöver förklara mera. Allt var dukat för media. Vi bjöds på nästan färdigskrivna komplikationer. Det var kort sagt lättarbetat, som en titelmatch i tungviktsboxning.

Kvällar och nätter träffade jag pensionären och husbyggaren Georg där uppe på berget ovanför Santa Brigida. Vi åkte runt i byarna. När vi kom till en särskilt avlägsen by frågade jag Vad gör dom här då och fick det självklara svaret Dom klipper håret på varandra. Under nätterna med Georg berättade han om Liberia, mot löfte att jag inte skulle skriva. Jag lärde känna en självlärd man som talade tiotalet språk, låt vara utan grammatik, och som var så långt ifrån en flåbuse som tänkas kan. Hans ögon blixtrade av knipslughet när han drev med sin egen legend som – det insåg jag snabbt – hade en enda avsikt: att hjälpa honom att klara livet och försörjning.

Georg förklarade vad som hänt i Liberia, med tydliga exempel: hur de alla slagits om en bit av kakan, hur de hade manövrerat och låtit sig köpas och säljas oavsett om de var ministrar eller fackliga ledare. Stampolitik och klan-egoism jämförde han med historier om hur Nås-folk flyttat gränspålar och utvidgat sin mark på grannens bekostnad. Han berättade hur han mött främmande klaner i främmande länder, hur han hade dragit sina skämt på egen bekostnad (make them laugh) och hur han hade fixat det som måste göras, från Långseledammen till Thailand.

Den dag Maria Björnstam och de sex männen försvann ut på havet tog jag farväl av Georg. På flyget hem till Madrid skrev jag orden Dom borde ha gjort honom till chef på järnberget, då hade det aldrig blivit någon strejk. Vilket var en sentimental kommentar eller kanske en önskan om en bättre värld. Såna som Georg släpps inte in i styrelserummen. De blir legender som journalister skriver om och direktörer nämner i sina skåltal när de vill skryta med att de minsann känner någon ur folkdjupet.

Tio år efter Georgs död gick jag till kyrkogården i Nås och fick hjälp att hitta graven med årtalen 1919-1997. Vaktmästaren berättade den allra sista bygdehistorien om Georg: hur han dog, liggande innanför dörren, förgiftad av gaser från en kamin. Det såg ut som om Georg hade försökt ta sig ut men inte orkat.

Birgit hade tröttnat på Georg redan på sjuttiotalet och fortsatt sitt liv som hemsamarit i Nås. Han hade sålt sitt fantastiska hus på Kanarieöarna och flyttat hem men till ett annat hus än Birgits. I Danmark hade han köpt en brasilienbyggd CV4 Citroen, ett sånt där korrugerat plåtskjul där taket kan vevas bakåt som på en portugisisk sardinburk. Georg hade setts frakta björkstammar stickande upp mot himlen ur den vaggande cabrioleten. En som ville veta var Georg fått björkarna ifrån hade fått svaret Jag har ett avtal med bävern.

Bybor, som aldrig hade vågat sig längre än till Kanarieöarna där Georg och Birgit tog hand om dem, hade alla ett lager historier om mannen som vågade sig ut i världen. En ofta upprepad replik var vad han sa när han kritiserades för att köra på fel sida av vägen: Jag har betalt skatt för hela vägen!

Jag står vid Georgs grav på kyrkogården i Nås. Jag blundar och minns sista gången jag såg honom, våren innan han dog. På min väg till fiskebua vid Drafsforsens västra strand hör jag ljudet av en hackande motorsåg på östra sidan Västerdalälven, framsidan med farbar bilväg. Jag öppnar ryggsäcken och tar fram kikaren och spanar mot andra stranden. Där står brasilienbilen. Georg sitter vid roten av en björk, fastspänd runt stammen med en röd halsduk. Mellan bröstet och stammen ryter sågen.

© ULF THORGREN