Kapitel 6. På Aftonbladets centralredaktion omskolas jag från reporter till försäljare av nyheter med färska lockrop på löpsedeln upplaga för upplaga.

Det var tidig vårmorgon 1966 i Aftonbladets avlånga centralredaktion tre trappor upp från Vattugatan 12 i Klara. Min arbetsplats var placerad i en blindtarm av rummet som utlandsredaktionen delade med nöjesredaktionen Folk i Farten. Skilsmässohunden Pilar var inte längre med mig på jobbet, som den varit på nyss nedlagda Stockholms-Tidningen. Aftonbladet var för stökigt för en hund. Snart skulle jag lämna henne i Dalarna för gott så att hon slapp ligga ensam på Söder under mina tio timmar långa morgonpass vilka började 0400.

Nu känner jag en hand på min axel och tittar upp från ett utlandstelegram. Handen tillhör redaktionssekreterare Lennart Johansson, Flisan kallad efter nordsmåländska Flisby. Böjd över min axel påstår Flisan att Vi har alldeles för lite material om samlevnadsfrågor. Jag söker hans blick för att förstå vad jag ska göra åt den saken. Flisan tar fram ett tidningsklipp han hållit bakom ryggen och lägger det på bordet framför mig. Åtta-tio rader blir lagom säger han innan han ger mig en axelklapp och går tillbaka till centralbordet. Framför mig ligger ett klipp ur tyska Bild-Zeitung med en detaljrik beskrivning av hur en familjefar yxat ihjäl fru och barn.

De flesta i Aftonbladets morgonredaktion var lantisar som jag, värvade från sport- och centralredaktioner på tidningar utanför Stockholm. Flisan från Småland och Pelle Birde från Blekinge var morgoncheferna som skulle lära mig kvällstidningsjournalistik det vill säga konsten att sälja tidning dag för dag, upplaga för upplaga. Klippet ur BZ var ett vänligt framfört rapp med upplagepiskan. Hade Aftonbladet fått en flerspråkig utlandsexpert från nedlagda Stockholms-Tidningen så skulle han åtminstone kunna skriva nåt säljbart, tyckte väl Flisan och gänget omkring honom.

Efter några halvhjärtade försök att värja mig mot upplagepiskan skulle jag ansluta mig till rådande ideologi på min nya tidning. Jag slutade skriva utland och inledde inskolningen till säljande journalist med att redigera nyhetssidor. Jag hade den erforderliga snabbheten från tiden som sportredigerare på VLT i Västerås och efter några månader med Aftonbladets insidor satt jag vid centralbordet, bland löpsedelspoeterna.

Redaktionschefen Sigurd Glans som anlände vid femtiden på morgonen var den kanske mest jordnäre av löpsedelsskrivarna, den som hade sista ordet och en tendens att pressa in ännu ett ord så att poesin blev överlastad. Glans lärde ut att löpsedeln CANCERNS GÅTA LÖST säljer mer med tillägget AV SVENSK LÄKARE och att nästan allt säljer bättre med tillägget TABELLER.

Arbetarrörelsen hade köpt fina Stockholms-Tidningen och fått lättviktiga Aftonbladet på köpet, en tidning många av Rörelsens ledare rynkade näsa åt. Stora resurser hade lagts på ST medan den lilla AB-redaktionen hade kämpat i underläge mot jätten Expressen. Aftonbladets upplaga hade fått några småskjutsar uppåt när Afton-Tidningen lades ner 1956 och senast vid Stockholms-Tidningens död. Men de bästa upplageåren låg framför Aftonbladet.

Varför blev jag löpsedelspoet? Det kan förklaras med tillfälligheten att Stockholms-Tidningen lades ner och att jag behövde en lön. Men det finns andra förklaringar. Under mina år på VLT och ST hade jag läst historia vid universitetet i Stockholm. Jag hade gått på finteater, läst de senaste finförfattarna och försökt förstå finkonsten på Moderna Muséet. Men jag trivdes lika illa bland akademiker som i finkulturen. Aftonbladets löpsedelspoeter tog mig tillbaka till jargongen hos barnfångarna på Bona-anstalten och i idrotten.

Fyrtiotvå år senare synar jag den förklaringen och erkänner att jag var lat. Om jag verkligen velat lära historia hade jag övervunnit min motvilja mot skuldsättning och skitviktiga akademiker. Men fortsatta studier kunde inte konkurrera med den snabba journalistiken som gav omedelbar och oslagbar belöning med täta adrenalinkickar. Ordhetsen runt Aftonbladets centralbord varvade upp mig bättre än en dikt av tidens store poet Gunnar Ekelöf. (Nu tog jag i lite grann, för att visa hur löpsedelspoeter skruvar upp texterna.)

Den tidning jag kom till våren 1966 var löpsedelsstyrd. Jag gick längs vindlande korridorer i tidningens fyra sammanbyggda 1700-talshus i kvarteret Svalan och såg de öppna och de stängda dörrarna. Med öppen dörr jobbade flitiga, till löpsedlar anpassade skrivare, som fick in det de skrev; bakom stängda dörrar gömde sig de utslitna eller otidsenliga. En grupp anställda höll till i korridoren Höstsol, reportrarnas ättestupa i ett av kvarterets hörn, mot Klara kyrkogård.

Jag lärde mig läsa Aftonbladets sentida historia som avlagringar i husets korridorer. På mina rundturer hittade jag reportrar från högertidningar som lades ner på trettiotalet, en frontreporter från den nazistanstrukna perioden under fyrtiotalet, en grupp liberaler från den demokratiska uppryckningen efter kriget, några reportrar som stod folkpartiet nära samt vrakgods från de kapsejsade socialdemokratiska tidningarna Aftontidningen, Morgon-Tidningen och Stockholms-Tidningen.

Några yngre reportrar från nyss nedlagda Stockholms-Tidningen var ett avantgarde i den generation som skulle ta över i alla medier: studenter som gått vidare till de nya journalisthögskolorna. Där hade de fått lära sig att journalister har en av det demokratiska systemet given rätt att tolka världen åt sina läsare och en skyldighet att avslöja makthavares ruttenhet. Dessa de yngre i generationen efter min egen döpte jag till lärar- och prästungarna. De skulle ställa till det med sina maktanspråk, inte bara för makthavare där ute i samhället utan för dem som skulle försöka förvalta upplageframgången för Aftonbladet i slutet av sextiotalet, makalösa framgångsår för den svenska tidning som är den störste av överlevare.

Själv skulle jag sky reporterjobb på Aftonbladet. Höstsol skrämde mig. I stället för att fortsätta skriva blev jag kvällschef, morgonchef, reportagechef och redaktionschef. Jag skulle chefa större delen av mitt yrkesliv och komma tillbaka till skrivandet för gott först när jag chefat ihjäl mig trettio år senare.

På sextiotalet drevs Aftonbladet av morgonredaktionen där centralbordet bemannades av löpsedelspoeter. Vi rullade igång dagens tidning ganska så makligt vid fyratiden på morgonen med de första rubrikerna till några insidor. Varvtalet ökade stegvis i två och en halv timme. Under slutspurten kastade vi in allt adrenalin vi hade för att hålla tåget på spåret tills det nått dagens första deadline, upplagan till Övre Norrland och Gotland.

Jag hamrade fram rubriker om ond bråd död på skrivmaskin utan att behöva se döden i vitögat. Jag gav läsarna facit som rubrikskrivare gör: genom att välja och vraka bland ord som reportrarna grävt fram där ute vid fronten och sedan spänna orden till stålfjädrar. Jag kunde uppleva samma gruppeufori vid centralbordet när löpet var klart som jag kände när jag stänkte in den vinnande bollen i mål. Kom igen, Expressen! Som löpsedelspoet levde jag dygn för dygn, upplaga för upplaga. Gårdagen har du överlevt, morgondagen har du inte sett, i dag råder Gud! Min farfars fromma slutkläm på den ramsan kom aldrig på mina löpsedlar.

Nyss utnämnd till morgonchef hade jag ett meningsutbyte med redaktionschefen Glans. Han hade räknat ut att jag saknade TV. Det måste du ha för att kunna jobba med nyheter, hävdade han. Då får du väl köpa en åt mig, försökte jag. Glans stolpade iväg högröd i nacken. Så jag köpte en liten en, för löpsedlarnas skull. Löpsedlarnas incest med TV skulle snart lyfta kvällstidningarna i Stockholm över en sammanlagd miljonupplaga. En söndag i slutet av sextiotalet sålde vi bra med min löpsedel HYLAND LJUGER byggd på vad TV-recensenten Macke Nilsson tyckte om nåt politiskt inkorrekt som TV-underhållaren Lennart Hyland kläckt ur sig i sitt lördagsprogram.

Fingrar träffar tangenter fortare, tuffare. Knytnävar knyts. Bord bankas. Näsor nosar längs insidesspalter, ögon dröjer vid bildtexter. Ord ordnas, bollas, betonas. Allitteration är inte allt! Pröva prosa! Säljvärde hos särskilda ord framhålls. Konkurrenttidningens förmodade vinklingar vänds och viktas. Vad ska vi pränta i svart på det gula? Ord som bevisligen har sålt förut? En chansning? Med det där lilla extra ordet, det som Expressen aldrig i helvete kommer på. Skärpning! Deadline! Nu!

Senare, i stiltje, i väntan på källarljudet, darrningen som betydde att pressarna rullade, varvade vi ner. Nya chefer, nya vinjetter, suckade en veteran. En nybörjare föreslog vinjetten Sveriges dummaste svåger. Skratt. Vadå, alla har en dum svåger, det skulle bli succé. En äldre kollega kontrade med förslaget att vi skulle starta Aktiebolaget Kongress-neger. Alla kongresser ska ha en delegat från nåt u-land nuförtiden, vi kan hyra ut dom!

(c) ULF THORGREN