Kapitel 7. Jag synar Castro-regimen, skriver om det i Aftonbladet och får bannor på den egna tidningens kultursida.

De brutalt klippta nyhetssnuttarna, den klappriga musiken och kulspruterösten ska övertyga biopubliken att en socialistisk världsrevolution inletts detta år, 1968. Vi ser dramatiska filmbilder från demonstrationer i olika länder. Studentrevolten i Paris har huvudroll och är omkväde. I en biroll skymtar studentockupationen av Stockholms kårhus 24 maj 1968. Ahora, nu! Världen står i brand, ahora!

Jag såg filmen i Havanna en av de sista septemberdagarna 1968. Den visade händelser våren 1968. Jag som kom från Europa visste att studentrevolten i Europa inte lett till en socialistisk världsrevolution. Men filmmakaren försökte åstadkomma revolution genom att visa bara ett tidsplan: Ahora!

Ljuset tänds. Några applåderar. M och jag går ut ur biografen hand i hand och skyndar genom det varma regnet till hotell Deauville vid Malecon, strandpromenaden, till bröllopssviten högst upp, den avlyssnade. Filmen ska vi tala om först nästa dag, under en promenad.

Journalfilmen var gjord av Santiago Alvarez. Han var Fidel Castros favoritfilmare, en före detta radioman som 1959 halkat in i journalfilmandet, dåtidens förspel på biograferna. Alvarez metod var snabba klipp mellan rörliga och stillbilder, mycket musik och upprepning av nyckelord. I oktober 1967 hade han verkställt Fidels telefonorder att inom 24 timmar göra en nyhetsfilm om Che Guevaras död i Bolivia. Alvarez’ byggklossar var några stillbilder och filmsnuttar av den fotoskygge Che samt en turistfilm från Bolivia. Med hjälp av upprepningar och känslosam musik blandade han en revoltens morgonbön på 19 minuter vilken våren 1968 tände ungdomsuppror i hela Europa, ja rentav bakom järnridån.

I mars 1967, ett halvår före Ches död, hade jag stannat till några veckor i Havanna på hemväg från frilansresan där jag bland andra träffade Banan-Andersson i Ecuador. Jag satt i ett rum på Hotel St John och skrev när en tjänsteman från informationsministeriet hittade mig och undrade varför jag inte anmält mig; det skulle alla journalister göra, det visste jag väl? Nej, försökte jag, det visste jag inte och jag ska ju bara ska sitta här och skriva en vecka.

Under den veckan träffade jag M. Jag hade lämnat över en limpa amerikanska cigaretter, bekostad av hennes syster i Sverige. Systern hade hört av Björn Kumm på Aftonbladet att jag skulle passera Kuba och ville hjälpa sin familj med något som kunde säljas på svarta börsen. Det var M och hennes familj jag umgicks med på kvällarna, när jag inte satt och skrev mina frilansartiklar. Kanske registrerades jag som tänkbar amerikansk spion när jag inte ens försökte få en intervju med Fidel Castro, vilket alla tillresande journalister utom jag hade önskat sedan fidelismen segrade 1959, enligt tjänstemannen som hittade mig.

Väl hemma i Stockholm hade jag börjat brevväxla med M och ringa då och då. Jag levde ensam i slum-tvåan på Brännkyrkagatan 36, pinsamt ensam när jag hade en attack av halvårsmalaria, ett minne från Indienresan. Det kom en dansk jourläkare med kinin-tabletter. Jag låg under dubbla täcken uppdragna till näsan och skakade som en cocktailblandare, svettig och jävlig. Hennes min när hon såg en bok om ångestbegreppet hos Sören Kirkegaard på golvet nedanför min svettiga säng fick mig att inse att det var tid att befolka mitt ensamma liv. Så jag beslöt att fria till M och fick ett preliminärt ja på telefon.

Jag reste till Kuba i september 1968. Det var före charterepoken och jag måste ha en uppdragsgivare för att få visum. Aftonbladet skrev på. Informationsministeriet hade i god tid före resan fått mina önskemål om tre reportage. Att jag planerade giftermål hade revolutionen inte med att göra, tyckte jag.

Jag hade tagit en taxi från flygplatsen till St John men tvingats runt hörnet till Havana Libre, gamla Hilton; St John fick inte längre ta emot utlänningar, sa portiern. Jag hade anmält mig hos informationsministeriet och väntat på gajder några dagar, förgäves; mina reportage skulle nog gå att ordna. Horita, snart. Under tiden fixade en notarie de papper som behövdes för giftermål. M:s pappa, den frånskilde med ny familj, var ett av bröllopsvittnena. Jag såg min svärfar i sammanlagt tre timmar och aldrig mer.

Havana Libre vägrade släppa in M på hotellet, trots det stämplade bröllopsbeviset. Jag övervägde att flytta ut till svärmors skjul i Marianao. Informationsministeriet fick fnatt. Några dar senare inbjöds vi, med bugande ursäkter, till en bröllopssvit med havsutsikt i Deauville. Jag erbjöds ett tredagarsreportage jag inte efterfrågat, på Ungdomens ö, där den nya socialismen byggdes. Nej, jag fick inte ta med mig M dit, inte ens om jag betalade.

Motvilligt åkte jag till Isla de la Juventud. När jag kom tillbaka till Deauville var M vettskrämd. Vi kunde inte tala på rummet, det gjorde M klart med ett finger över munnen. Vid en promenad på Malecon antydde hon vad som hänt och tog löfte att jag inte skulle göra sak av det.

Under min enda reportageresa bakom den europeiska järnridån, till Rumänien 1966, hade jag fått några glimtar av hur en säkerhetstjänst arbetar. Efter första natten på hotellet hade jag flyttats till ett mycket bättre rum utan att ha bett om det. En underskön dam hade gjort närmanden, i matsalen, i baren, och genom att knacka på rumsdörren mitt i natten. En cyklande, golfbyxe-klädd förment frimärkssamlande bukarestbo som pratade mycket bra skandinaviska hade föreslagit brevkontakt när jag stod och tittade in i ett skyltfönster med nästan inga varor. Så jag trodde mig förstå varför vi bjudits in till Deauville. Året därpå, i Madrid, skulle M berätta mera om de hotelser hon fått, mot sig och sin familj.

Före och efter Kuba-resan var jag morgonchef på Aftonbladets centralredaktion. 1968 var året när Martin Luther King och Robert Kennedy mördades och när Tjeckoslovakien upplevde den politiska vår vilken sovjetiska och östeuropeiska trupper slog ner dagarna innan jag reste till Havanna. Jag hade gjort löpsedlar när bilderna från den ryska invasionen rullade in en tidig morgon på AP:s fotonät, alla märkta WIEN (AP) SWEDEN OUT AFTONBLADET IN. Det var exklusiva bilder av ryska stridsvagnar på Vaclavplatsen som hela världen visade, bilder fixade av min kollega Flisan Johansson. Filmrullar hade smugglats ut av en turistbusschaufför med ett följebrev som gav AP bildrättigheterna med ett förbehåll: att Aftonbladet skulle ha svensk ensamrätt.

Tidigare detta myternas år, i slutet av maj, hade jag suttit i förhör hos ockupanterna på Stockholms kårhus. Deras junta bjöd in representanter för tidningar vilka inte presenterat juntans krav som juntan ville ha dem presenterade. Aftonbladet hade skickat mig, Expressen reportern Ulf Nilsson. Våra argument buades ut. På väg ut ur den överfulla salen fick vi veta, av en mycket aggressiv och högljudd juntamedlem, att historien skulle slänga våra tidningar på sophögen.

Jag stannade i Havanna en månad efter giftermålet, tills mina pengar tog slut, under fåfänga försök att påskynda utresevisum för M. Väl hemma fortsatte svenska UD arbetet att få ut henne vilket tog ytterligare sju månader. Aftonbladet ville ha artiklar. Jag sköt på skrivandet men i början av december började jag tro att uppskov med publicering bara skulle öka kubanernas misstänksamhet och kanske stoppa M:s utresa.

Jag skrev fyra artiklar i Aftonbladet med start 3 december 1968, om vad jag sett och hört, så objektivt jag kunde, med sedvanligt nyhetsupplägg: å-ena-å-andra-sidan. Aftonbladets kultursida publicerade en protest mot artiklarna från Svensk-kubanska föreningen på temat att jag skrev för mycket om det dåliga på Kuba och för litet om att det var USA:s fel. Jan Myrdal ringde och meddelade att han personligen reserverat sig mot protesten i föreningens styrelse. En journalist ska få rapportera det han ser, sa Myrdal, med särskild syftning på en brödkö jag fotograferat och skrivit om. Om Myrdal skrev någon notis till kultursidan om sin reservation publicerades den inte.

Det fanns två bitar jag kunde ha använt i mina artiklar men sorterade bort, av rädsla för att de skulle betraktas som subjektiva eller ovidkommande. Det jag valde bort var dels Santiago Alvarez’ arbetsmetod, dels Fidel Castros rötter.

Efter att ha sett Alvarez’ Che-film ville jag intervjua honom i Havanna. Intervjun sköts upp och sköts upp. Jag försökte komma in på hans arbetsplats och blev återförvisad till ministeriet. Så jag fick aldrig fråga honom om hans genombrott 1963. Då hade han blivit Fidels favorit med en journalfilm där en talande Fidel och en sockerrörshuggande Che presenterades tillsammans med ett stilbildsmontage av gråtande allvarliga kubaner. De sörjde en av Kubas mest älskade artister, sångaren Beny Moré, som dog den 19 februari 1963, söndersupen vid 43 års ålder.

Att binda Fidel, Che och revolutionen till en älskad artist och hans sånger var ett lika effektivt dramadokumentärt grepp som när fascismens stora filmmakare Leni Riefenstahl lät Hitler krama barn. Alvarez blev en guru för många dokumentärfilmare på sjuttiotalet, även svenska, och är det i dag för en ny generation, bland dem radikala amerikaner som Michael Moore.

Ramon, Fidel och Raul Castro var söner till Angel, en selfmade storgodsägare. Hans väg till rikedom gick via import av sockerrörsarbetare från Haiti vilka han vid behov pryglade med hästpiska. Castro-bröderna var gallegos, vilket ordagrant betyder att de har rötter i spanska Galicien men på Kuba syftar på helvita, ej rasblandade. Sönerna gick i landets elitskola, Colegio de Dolores, med jesuitpräster som lärare. Som tolvåring beundrade Fidel Mussolini och kallade, enligt klasskamrater, nazisternas invasion av Polen för ’vår första seger’.

En dramadokumentär gjord med Alvarez’ metod skulle kunna visa likheter i ordval, gester, tankegods och utbildning mellan Castro och en räcka latinska diktatorer, som Spaniens Franco, Venezuelas Jimenez, Argentinas Peron med-flera-med-flera i länder där den politiska och ekonomiska eliten ger sina söner uppgiften att ta så mycket makt som möjligt och försvara den, om nödvändigt med våld. Min tänkta dramadokumentär skulle kunna göra det tänkbart att Castro hade satsat på nazismen, inte kommunismen, om han tagit makten i sitt land tjugo år tidigare. Även i ett sådant, tänkt, scenario kunde Castro förses med ett givet politiskt kapital: demonisering av den nordamerikanska stormakten USA.

I början av tvåtusentalet sa författaren Stig Claesson, med hjärtat till vänster, att Något bra måste han väl ändå ha gjort, det där med skolor och sjukvård. Nästa gång vi träffades visade jag honom en kubansk skolbok. Jag påminde om ett av Fidels slagord nämligen att Historien kommer att ge mig rätt. Sen visade jag exempel ur boken på hur skolboksförfattaren gett Fidel rätt genom att förfalska historien. Ja, ja, suckade Claesson, finns det inget man ska få tro på längre? Sen levererade han en krönika i vilken han framhöll att några som slogs för kommunismen gjorde det med de bästa avsikter.

Förvisso. Jag kunde ha förlängt vårt samtal om Kuba genom att säga något om mördare genom historien, särskilt de renhjärtade, men hade blivit tillräckligt gammal för att veta att fakta inte biter på drömmar.

I februari 2008 avgick Fidel som president till förmån för lillebror Raul. I Aftonbladet skrev Olle Svenning att Socialismen på Kuba gnagdes sönder i striden mellan de båda stormakterna, av tvingande ekonomiska skäl och till slut försvann frihet och demokrati. Jag läste Svennings ord med sorg och ilska. Som om Fidel är ett offer, inte hans folk! Som om Fidels gärningar någonsin vittnat om någon som helst demokratisk uppfostran, avsikt eller ryggrad!

När jag hörde den mångårige socialdemokratiske makthavaren Pierre Schori svara på frågor om Fidel i radion påmindes jag om att Schori en gång var ung och åkte till Kuba som SSU-representant, med god vilja att tro det bästa om revolutionen. Jag hör att han numera är något mer skeptisk till Castro-regimen, med betoning på något. Jag vet att han som diplomat försökt påverka Kuba mot en demokratisering och att diplomater måste vara diplomatiska. Ändå: vad Svenning och Schori hukar inför är en maktfullkomlig despot.

Inför resan till Kuba 1970 hade Schori och SSU:s ordförande Bosse Ringholm intervjuat mig om Kuba. Jag hade bett Schori att ta med kläder till M:s fattiga mor och hennes småsyskon. Schori hade sagt ja och jag hade lämnat över ett fyllt sovsäcksfodral. Några månader senare fick jag veta att min kubanska släkt inte hade fått kläderna. Jag ringde Schori. Han hade dumpat säcken på hotellet.

(c) ULF THORGREN