Kapitel 8. Tidningsbranschens så kallade pressetiska regler är, hävdar denne skrivare, till för att skydda medieägares och journalisters plånböcker.

Det var julbord på restaurang La Ronde i Gamla stan. Året var 1968. En handfull aftonbladare träffade LO-chefen Arne Geijer, som hade börjat sin metallarbetarkarriär i Nyhammars bruk i Grangärde socken. Som yngste journalist vid bordet höll jag käft när Geijer framförde butterlugna invändningar mot Aftonbladets journalistik. Mina chefer beklagade några övertramp men försvarade också artiklar som Geijer ogillade. Meningsutbytet var mycket lugnt.

Först till kaffet hettar det till. Geijers pokerfejs är intakt men han tar allt häftigare bloss på en cigarettfimp mellan tumme och pekfinger i den grova högerhanden. Han vill diskutera en artikel som stått i tidningen några dagar tidigare, en intervju med en fattig finländare i Gustavsberg. Den fattige hade skällt på kommunens socialtjänst sedan han nekats ved till jul. Geijer bor i Gustavsberg och känner mannen som notoriskt arbetsskygg, en suput och bidragsbedragare. Jamen, säger ledarredaktionens Dieter Strand, menar du att vi ska skriva så i tidningen, att han super och fuskar?

Geijer suger på fimpen och fixerar Strand med den vane förhandlarens örnblick och underbett. Jag har aldrig sagt att ni ska skriva om finnen, säger Geijer, men ska ni skriva så ska ni fan ta mej skriva som det är!

Bidragsbedragaren med finländska rötter var en av de fantasifulla berättare som varje år, i början av december, tipsade medierna om sin hard luck story med förhoppningen att julstämda läsare skulle öppna sina plånböcker. Här kommer veden, tack vare läsarna! Men det är inte tycka-synd-om-journalistiken som jag vill beskriva utan skillnaden mellan en folkligt självklar värdering och det pressetiskt salongsfähiga.

Jag hade åtta år i yrket när jag hösten 1967 formulerade Aftonbladets löpsedlar som morgonchef lördagar och söndagar, dagar då manuskripthögen var tunn och deadline tidig alldenstund tidningarna skulle finnas vid kassorna när den nya tidens stormarknader öppnades. Helgredaktionen var liten och hetsen stor. Två morgonreportrar rafsade ihop artiklar genom att skriva av morgontidningarna och ringa jourpoliser landet runt på jakt efter nattens olyckor. En av dessa tidiga lördagar arbetade jag och förstasidesredigeraren med den enda artikel vi trodde oss vara ensamma om, skriven av en reporter på dagredaktionen och lämnad i manuskorgen kvällen innan.

Artikeln handlade om en ung man som tagit sitt liv efter religiösa grubblerier. Föräldrarna beskyllde en av pingstkyrkans ledande män, Stanley Sjöberg, för att ha utlöst självmordet. Föräldrarna påstod att Sjöberg pumpade livströtta ungdomar fulla av existentiell skuld. De gav självupplevda exempel av hur Sjöberg från predikstolen hotade med Guds vrede och skapade dödsångest bland känsliga församlingsmedlemmar. Artikeln var väl skriven och tog fram föräldrarnas känslor av maktlös sorg och vrede. Sjöberg hade fått chansen att kommentera men avstått.

Vi vred och vände på rubriker till förstasida och löpsedel. När orden spikats var jag ansvarig för denna fråga: HUR MÅNGA HAR HAN DRIVIT I DÖDEN? Orden stod bredvid en bild av Sjöberg.

När arbetsdagen var över vid tiotiden denna lördag morgon gick jag min vanliga repa från Klara till Brännkyrkagatan, över Riksbron, genom Gamla stan, över Slussen, längs Hornsgatan fram till Mariatorget där jag tog upp Blecktornsgränd och vek av till vänster hem till 36an. Där gick jag in genom porten och ut på gården för att lämna en av de två färska tidningar jag hade med mig till den gamle smeden och portvakten Sjögren, som bodde i sin verkstad i det förfallna gårdsskjulet.

När jag vek ihop tidningen för att pressa in den i brevspringan såg jag de rubriker jag var ansvarig för, med Sjögrens tänkta läsarögon. Jag blev stående där på gården, med hjärtsnörp. Vad hade jag ställt till med? Jag visste inte då, i min orutinerade ruelse, att Aftonbladets ansvarige utgivare kunde och skulle neutralisera min överdrift med en kort ursäkt på ledarsidan. Jag vill tro att Sjöberg kände föräldrarnas sorg och förlät dem deras försök att lägga skuld utanför sig själva. Men kanske insåg Sjöberg helt enkelt att det var bättre att få en snabb ursäkt på ledarsidan än en halv ursäkt några månader senare, undangömd på en insida?

Under mina år som löpsedelspoet sanerade tidningsbranschen sig själv med klagomuren Pressombudsman och hedersdomstolen Pressens Opinionsnämnd. För mig var det uppenbart att systemet skapades för att skydda tidningsägarnas plånböcker. Själv agiterade jag för det anglosaxiska systemet med advokater på redaktionerna som prövade tveksamma påståenden i texterna och ställde beviskrav som skulle hålla vid en ’riktig’ rättegång.

Min agitation mot Det Pressetiska Hyckleriet (DPH) började i PK, Publicistklubben, under en debatt i slutet av sextiotalet där kvällstidningarna, särskilt Aftonbladet, läxades upp för övertramp. I debatten uppmanades vi inbjudna kvällstidningsjournalister att ta det lugnare. Min förste chefredaktör, VLTs Anders Yngve Pers, varnade för hårdare lagstiftning som skulle begränsa den unika svenska tryckfriheten. Pers fick ljudligt medhåll bland publicisterna när han hävdade att ’vi’ absolut inte ville ha det som i England, med advokater som lusläste tidningar, jagade fram de förfördelade och stämde tidningarna.

Jag invände att det som var billigt och bra för publicisten och tidningsägaren Pers inte nödvändigtvis var bra för journalister som ville vara trovärdiga inför läsarna. Jag tyckte att ’vi’ kunde acceptera hårdare skadestånd för publicerade lögner. Däremot ville jag slåss för grundlagsskyddet till uppgiftslämnare och straffrihet för bevisad sanning, hur ’oetisk’ eller osmaklig den än var. Någon luddig paragraf mot ’förtal’ ville jag inte ha, en sådan paragraf som advokaterna skulle älska och missbruka.

Några få kvällstidningsjournalister höll med mig när jag förordade det brittiska systemet, som jag då uppfattade det, men motståndet mot det anglo-saxiska var kompakt inte bara bland så kallade publicister utan även bland fackligt engagerade journalister.

Under dessa år kunde Pers och andra uppskrämda publicister läsa artiklar i Aftonbladet som ifrågasatte det mesta. Tidningsägarna noterade med oro en ökad facklig journalistmakt på Aftonbladet och en vänstervridning bland högskoleutbildade yngre journalister. Kanske trodde Pers att jag hade en politisk agenda men min radikalitet var enbart journalistisk. Jag hade grundat ett journalistparti med mig själv som förste och, tycktes det mig ibland, ende medlem.

Pers hade inte behövt oroa sig för Journalistpartiet. De anställda journalisternas inflytande skulle öka i alla medier under sjuttiotalet men journalistförbund och medieägare sviktade aldrig i sin tro på DPH som bästa skydd för ett korporativt intresse: att dela på intäkterna utan tapp till advokatkåren och att kunna publicera obekräftade rykten utan kostnadskrävande faktakontroll. Jag slutade som löpsedelspoet övertygad om att journalisternas trovärdighet inför läsarna bara kunde förbättras om det publicerade var sant. Så tyckte Arne Geijer 1968 och så ska de flesta utan egenintresse i DPH tycka i all framtid.

Ska det inte stå i tidningen att de som rånade banken pratade finska? Nej, det är inte relevant. Reportern har intervjuat fem vittnen till rånet och fyra av dom är säkra på en enda sak, att rånarna pratade finska. Vad ska vittnena tro om vi inte nämner finskan? Det är viktigt att vi inte pekar ut finländare som bankrånare. Men vad händer med tidningens trovärdighet hos de fyra? Vad tror du att de säger till sina vänner? Alltså, om vi ska följa våra pressetiska regler…

Jag kritiserade DPH i tio år, med åren allt mera sällan eftersom jag inte hade någon som helst framgång. Jag gav upp först när Aftonbladets journalistklubbs styrelse stoppade den ‘Läsarnas ombudsman’ som redaktionsledningen försökte tillsätta 1981. Journalisterna ville inte ha kritik över huvud taget och absolut inte av den mycket respekterade journalist som redaktionsledningen tyckte var lämplig. Aftonbladets chefredaktörer kunde ha kört över klubben men gjorde det inte.

DPH ska överleva så länge medieägare och journalister får fortsätta med sina lönsamma obevisade påståenden. Lagstiftarna hukar inför journalistmakten och vågar inte bli beskyllda för att vilja inskränka tryckfriheten vilket alla blir som vågar öppna käften.

Med stigande ålder och ökad erfarenhet skulle jag bättre förstå nackdelarna med hur det går till i journalistikens kärnländer England och USA, med falska vittnesmål från dem som ’träder fram’ mot betalning och sexuella fällor gillrade för politiker och landslagstränare i fotboll. Men avarterna i det anglosaxiska systemet skulle aldrig, för mig, bli ett argument för det svenska systemet vilket premierar lata journalister och snåla medieägare som gömmer sig bakom dummerursäkten att de hade skäl att tro på uppgifternas tillförlitlighet vid publiceringstillfället.

I mer än trettio år har svenska journalister diskuterat den så kallade bordellhärvan 1976-77. Vad som ältas är ett obevisat påstående att högt uppsatta personer köpte sex av minderåriga flickor. Vad landets DPH-journalister så småningom lyckats belägga är att partiledarna Olof Palme(s) och Thorbjörn Fälldin(c) använde maktspråk och halvsanningar för att lägga lock över sanningen. Det var skandalöst gjort och ska naturligtvis beläggas. Men en ännu större och mycket mindre diskuterad skandal var den undermåliga journalistik som gjorde det möjligt för Palme och Fälldin att lägga lock på; en undermålighet som är typisk för lata journalister skolade i DPH.

Tidningen Dagens Nyheter pekade ut landets justitieminister Lennart Geijer som bordellkund utan att ens ha tillgång till det PM från rikspolischefen som en anonym uppgiftslämnare tipsat reportern Ingvar Bratt om: ett PM som skrivits för att rikspolischefen ville ge landets politiska ledning framförhållning att lägga ut dimridåer och fila på dementier.

Kanske påverkades Dagens Nyheters folkpartistiske ansvarige utgivare i sitt publiceringsbeslut av att den ende bordellkund som reportern pekade ut var socialdemokratisk minister. Kanske hade publiceringsbeslutet varit svårare om reportern tagit reda på att en folkpartistisk riksdagskvinna pekats ut liksom ledaren för ett företag som var en av de största annonsörerna i Dagens Nyheter?

Den största svenska morgontidningen ansåg det pressetiskt motiverat att sprida ett obevisat påstående. Om en brittisk tidning fått tips om en bordellhärva med politiker som kunder hade reportrar, fotografer och advokater jobbat hårt med att säkra dokument och bilder med äkthetsintyg samt edsvurna vittnesmål (om nödvändigt mot betalning) innan en rad togs in i tidningen. Om ett enda av tidningens påståenden varit obevisbart inför domstol skulle tidningen ha riskerat stora skadestånd.

Vid tiden för bordellhärvan hade jag i tre år arbetat med planeringstjänst på Aftonbladet, långt ifrån löpsedlarna. I den interna debatten i Aftonbladets redaktion efter Palmes första ’dementi’ i Dagens Nyheter (1977-11-20) fick jag mycket skit när jag efterlyste bevis före publicering. En maoist-krönikör tolkade min kritik av DNs slappa journalistik som att jag ville skydda socialdemokratin. Han slutade hälsa på mig och står fast vid sitt beslut trettio år senare.

Jag skrev en debattartikel i Journalisten (December 1977) där jag beskrev de ansvariga utgivarna som kranskötare vilka underkänner eller godkänner tipsare utifrån ägarnas preferenser. Ett citat ur artikeln: ”Redan i dag är det ju oftast Aftonbladet som avslöjar bonnierskandaler (i den mån det finns några) medan DN-Expressen håller tummen i LOs öga. Om den tendensen förstärks så ökar förstås allmänhetens misstro mot hela pressen. ’Dom tar ju bara upp vad som passar ägarna.’”

Några år efter bordellhärvan, i januari 1980, satte några artiklar i Aftonbladet definitivt stopp för en förtroendevald fackpamps karriär. Transports ordförande Hasse Ericson naglades fast vid ekonomiska och andra oegentligheter. Det fanns bevis. God journalistik kunde det tyckas, särskilt som LOs egen tidning avslöjade korruption i arbetarrörelsen. Att bevisen kunde läggas fram var dock inte Aftonbladets förtjänst.

Transportbasen hade tappat stöd hos medlemmar och opinion därför att han supit sig tjock för medlemmarnas pengar. LO ville sätta stopp för Ericsons slarv (han skämde ut Rörelsen) men också få slut på Transports vana att bryta mot de samordnade löneförhandlingarna. När LO och arbetsgivarföreningen var överens hotade Transport regelmässigt med strejk och krigade till sig ytterligare några kronor. Vad Arne Geijer tyckte om det var ingen hemlighet, lika lite som att (s)-toppen tröttnat på skandal-Hasse.
Två anställda i Transport gick in i bokföringen och skaffade bevis för Ericsons korruption. En av dem var infiltratör från Rörelsen. Ericson nackades. Aftonbladet höll i yxan.

Det knastrar i kortvågsradion. Karl-Erik här, kom, kom! Reportern Brännström rapporterar från Östermalm: Han är död. Skjuten med ett jaktgevär. Polisreportern på centralredaktionen tar emot Brännströms uppgifter och börjar skriva. Jag ringer sätteriet och varslar omgörning av löpsedeln till dagens sista upplaga, den som ska säljas i Stockholms innerstad den 25 februari 1970. Minuten senare har jag flyttat löpets topp till botten. Det handlar om gruvstrejken i norr. LKAB-hot: ALLA BLIR PERMITTERADE OM STREJKEN FORTSÄTTER. De nya orden överst på löpsedeln blir GREVE SKÖT NEGER MED JAKTGEVÄR.

Den eftermiddagen blev jag inringd till Sveriges Radios medieprogram och intervjuad av reportern Fritjof Haglund. Jag trodde att han skulle kritisera arbetarrörelsens största tidning för att toppa dagens löpsedel med våld i stället för strejk men min stora synd, enligt Haglund, var att jag använt n-ordet. Jag förklarade att polisen avslöjade den dödes identitet först senare på dagen, när löpet var ute på stan. Jag kunde faktiskt inte ha använt de ord Haglund förordade, ETIOPIER eller AFRIKAN, eftersom hudfärg var det enda Aftonbladets reportrar kunde bekräfta när löpet skrevs.

Under sändningen blev jag upplyst om att Haglund var emot n-ordet därför att radikala nordamerikaner av samma hudfärg som den skjutne fördömde n-ordet som rasistiskt. Jag tänkte (men sa inte) att Haglund hörde hemma bland de vita Manhattan-radikala som sprang benen av sig för att bjuda in politiskt radikala så kallade Svarta pantrar till cocktail-partyn.

Under de fyrtio år som gått sedan n-löpsedeln har afroamerican bytts mot black och n-ordet har gjort comeback bland nordamerikanska hip-hop-sångare, nu som my nigger. Ett uttryck som blekansikten och löpsedelspoeter bör se upp med.

Nu är det tjugohundratal och många år sedan jag resignerade inför DPH. Det är aldrig för sent i livet för att skämmas, tänker jag, och tar en skrivpaus. Jag dricker mina två koppar eftermiddagskaffe och låter koffeinet kicka igång minnet av den släpiga mas-dialekt som talades av Transport-Hasse, uppväxt i Sörviks Folkets Hus norr om Ludvika där Hasses pappa var vaktmästare med tjänstebostad. FH-skylten sitter fortfarande uppe, tänker jag, åtminstone gjorde den det när jag passerade senast på väg norrut mot Nås, förbi Brunnsviks folkhögskola, Dan Anderssons Grangärde och Arne Geijers Nyhammar.

Jag blundar och framkallar bilden av LO-bossens breda underbett till den mest folkliga pressetiska replik jag hörde under alla år i yrket: Ska ni skriva så ska ni fan ta mej skriva som det är!

(c) ULF THORGREN