Kapitel 9. Vänstervågen sköljer in i Aftonbladet, upplagan går som ett spjut mot upplagehimlen och medarbetare skär hälsenor av varandra.

En snöstorm skramlade utanför fönstren tre trappor upp från ingången Vattugatan 12 denna kalla februarinatt 1968. Jag bläddrade i högen med klipp ur morgontidningarna och snabbläste artiklar från skrivare i landsorten. Nattredaktören Lennart Westerbrant dröjde vid sin kaffekopp, pratsugen efter en ensam natt med TT-telegram och telefonsamtal.

Vi hör stormen flytta in i trapphuset utanför dörren; en storm som inte bara bankar och slår utan svär på dialekt. Vi går ut i den obemannade receptionen och ser ner i trapphuset. Där ramlar morgonreportern Bertil G Nilsson mellan väggarna, med skidor och stavar i händerna, iförd golfbyxor och pjäxor, utrustad med toppluva och ryggsäck av en modell som efterträdde näverkonten.

Min första tanke är att Bertil G, den plikttrogne, inte kunnat få taxi där ute i förorten. Han har skidat genom stormen in till Klara, som ett tappert hjon ur filmen Barnen från Frostmofjällen. När jag hunnit tänka så långt har Bertil G släppt skidor och stavar och snubblat uppför de sista trappstegen och försökt slå mig på käften.

Lennart och jag fångade Bertil G i fallet och baxade in honom i redaktionschefens rum där vi hällde ner honom i skinnsoffan där han vilade tills dagens tidning var gjord, utan hans medverkan. På väg ut ur huset vid elvatiden gick jag in till skinnsoffan och frågade hur han mådde och fick svaret Ta det inte personligt.

Bertil G hade kommit med norrlandståget kvällen innan och snöat in på Centralens pub. Förklaring till käftsmällen skulle jag aldrig få men alltid tro att det var själva Aftonbladet han ville nita. Vi var aldrig privata vänner men jobbade tillsammans några av åren när Aftonbladets upplaga var som störst. Jag snackade, som chefer gör. Han skrev. Föreslog jag något dumt fick jag en snabb blick ur hans reporter-ögon. Blicken kan ha sagt att chefer kommer och går men utan reportrar blir det ingen tidning.

Westerbrant och Bertil G lärde sig yrket på volontärtiden när inga journalistskolor fanns. De kunde Rörelsen(s). På Aftonbladets morgonskift var det Bertil G som ringde och väckte höjdare i svinottan, som landets finansminister. Hörru Sträng, här står det i Svenska Dagbladet att du hittat på nåt dumt så du ska va tacksam att vi ringer så du kan ställa till rätta med en gång.

Bertil G var snabb, noggrann och orädd inför överheten. Han hittade i byråkratin. Hans språk var klart och tydligt. Bertil G och hans likar var den pålitliga delen av reporterstammen mina första år som arbetsledare på Aftonbladet. En lika pålitlig men mindre skara var de självlärda skönskrivare som jag numera minns som träskreportrarna efter Ernst Sjöström från Burträsk och Karl-Erik Brännström från Bastuträsk. Sjöströms första tidningsjobb var som Arbetarbladets radskrivare och annonsjägare i Ockelbo. Brännström hade varit cykelbud på Väderlekstjänst och gått vidare till Tidningarnas Telegrambyrå som rytare; de som med tydliga telefonröster läste TT-nyheter till landsortstidningar som inte hade råd med teleprinter. Träskreportrarna ingick i nyhetsredaktionen men var framför allt skickliga berättare och intervjuare. De grävde hellre i människor än i myndighetspapper eller företagsskandaler.

De sista åren av sextiotalet steg Aftonbladets upplaga som ett spjut mot upplagehimlen. Det fanns pengar till nya tryckpressar, tjockare tidningar och nyanställningar. En morgonredaktion blev två, den ensamme nattvakten Westerbrant ersattes av en hel kvällsredaktion. TV skulle få två kanaler vilket skapade tryck på arbetsmarknaden. Aftonbladet hade låga löner och tappade folk. Ledningen anställde färska, nyss högskoleutbildade ungdomar, de jag kategoriserat som präst- och lärarungar. Några av de unga såg sig som det demokratiska systemets renhållare, självständiga granskare av den politiska och ekonomiska makten. Det var också mitt ideal, inspirerat av muckraking, tuff amerikansk grävande journalistik.

Bland präst- och lärarungarna fanns inte bara grävare utan politiskt radikala som ansåg sig representera arbetarklassen bättre än LO och socialdemokratin. De sökte sig till just Aftonbladet, den löntagarägda tidningen. Där mötte de såna som Bertil G: vänstersossar vana vid duster med (s)pampar i landsorten och besvikna på Rörelsens högervridning. Muckraking-romantiker, vänstersossar och politiskt radikala var en explosiv blandning.

I övergången från sextio- till sjuttiotal upplevde Aftonbladet makalöst bittra strider mellan ägare, företagsledning, redaktionsledning och stridande redaktionella fraktioner. Striderna beskrevs i tidningens spalter. Att en tidning publicerade artiklar om den egna oredan må ha varit en landvinning för journalistiken men skapade bitterhet och allt skarpare ord mellan fraktioner vilka grävde allt djupare skyttegravar.

Det som hände i redaktionen var en spegel av världen där ute. Vänstervågen växte allt högre. De otåliga i svenska fackföreningar (vänstersossar, syndikalister, kommunister) hade haft underläge sedan metallstrejken efter världskriget. Nu vaknade de till liv, moraliskt stödda av studenter som tog makten i Vietnam-rörelsen. För vänstern blev USA den store satan. Kinas diktator Mao hade rätt, menade de längst till vänster, när han predikade våld som en förutsättning för en bättre värld.

Att våld var nödvändigt i kampen mot kolonialmakterna var ett tidens axiom, även utanför Vietnamrörelsen och maoistklicken. Vår statsminister Olof Palme hade gått fackeltåg i Gävle med en representant för det kommunistiska Nordvietnam. Aftonbladet skickade skrivare till nordsidan och beskrev hur befolkningen led under amerikanska bomboffensiver.

Jag var något äldre än studentvänstern och ogillade personligen ordförande Maos revolutionshandledning, den lilla röda boken. Anglosaxisk läsning hade varnat mig för totalitärt våld. Amerikanen Dos Passos hade skildrat det radikala USAs uppgång och fall före och efter första världskriget, med kommunistiska frontorganisationer som prisade Stalins handlingskraft. Engelsmannen Bertrand Russel hade förklarat hur aningslösa makarna Webb var, de engelska radikala som åkte till Sovjetunionen mitt under Stalin-rättegångarna och kom hem med budskapet Vi har sett framtiden och den fungerar. Jag hade tagit till mig engelsmannen George Orwells tes att totalitära fasoner inte är förbehållna fascismen och kolonialmakterna.

I slutet av sextiotalet var jag skeptisk till revolutionärt våld och rent ut sagt förbannad på svenska vänsterintellektuella och deras svärmeri för våldsverkare. Jag idoliserade det svenska folkhemmet och den anglosaxiska parlamentariska principen, som jag tolkade den. Oavsett allt annat måste 49.99 procent, tyckte jag, lära sig att acceptera vad 50.01 bestämmer i fria val.

I tanken var jag stridbar revisionist och god demokrat. I arbetet var jag auktoritär och krävande. Jag snabbgick korridorerna (det var före mobiltelefonernas tid) och satte upp lappar på dörrar till rum i vilka tjänstgörande reportrar inte befann sig. Har sökt dig kl 08, senare uppdaterat till 0830, 0930 osv. Jag var en hård sergeant, på-ytan-cynisk som en Burt Lancaster i krigsfilmen ‘Härifrån till evigheten’, utan synlig beslutsångest och snar till den moralistiska vrede som skrämmer fotfolk att trotsa döden hellre än att vägra lyda order.

Aftonbladet tryckte dessa år journalistik som ifrågasatte det mesta, inte bara kapitalister och företag. Vi gav oss på kungahus och bruksanda, vi drev kampanjer för ökad företagsdemokrati och ökad jämlikhet. Som morgonchef och senare reportagechef stödde och uppmuntrade jag detta. Jag var en del i vänstervågen, låt vara med en journalistfanatikers krav på att artiklarna skulle ha korrekta fakta och ovinklade intervjuer. Kampanjerna blev en del av Aftonbladets profil och bidrog kanske till upplageökningen under dessa år när vi journalister tog oss rätten att tala om för läsarna hur det förhöll sig.

Makten över orden gjorde oss arroganta och övermodiga. Folkrörelseföretag som KF, Folksam och Fonus granskades. Deras fina ideal jämfördes med deras handlingar. Det blev ett jävla liv i Rörelsen och på Aftonbladets annonschef. Ännu hårdare bet en artikelserie som presenterade några av den politiska och fackliga elitens hemmafruar. Där intervjuades en politiskt aningslös nippertippa till (s)ministerfru och förtryckta hemmafruar som strök LO-höjdarnas skjortor och näsdukar.

Rent utmanande för ägarna blev det när Aftonbladet lät kommunister som ledde vilda strejker angripa banden mellan LO och socialdemokraterna. Den som gapar högst kan få övertag i nyhetsflödet. Vänstern gapade högst. Den svenska fackliga modellen gungade. LO kunde inte längre garantera arbetsfreden. Under 1969 deltog nästan 7000 anställda i vilda strejker på LO-sidan, under 1970 var de fler än 26000.

Rörelsens tidningar hade startats eller köpts för att driva fackliga och politiska krav, formulerade vid kongresser och tolkade av Rörelsens representativa topp. Ägarnas kontroll över Aftonbladet skedde i en tidningsstyrelse av fackliga höjdare som utsåg vd och chefredaktör. När journalistiken inte motsvarade ägarens förväntningar var styrelsens första åtgärd att byta ansvarig utgivare. Under tre år hade Aftonbladet tre ansvariga utgivare, klämda mellan en skenande redaktion och ett LO som inte kunde kontrollera vänstervågen, varken Aftonbladets eller arbetsplatsernas.

Chefredaktör Sven Sörmark tröttnade och/eller var sjuk större delen av 1968, sitt sista år som utgivare. Sen kom chefredaktör Gunnar Fredriksson som inför ägarna skyllde på redaktionschefen Sigurd Glans när något blev fel. Gunnar Arvidson värvades från TV som chefredaktör och ansvarig utgivare. Han drabbades av handlingsförlamning och skyllde på att Glans inte släppte in honom i jobbet.

Om någon av dem kunde ha klarat jobbet som utgivare var det Sörmark, som var van vid centralredaktionsjobb. Han hade byggt upp Aftonbladets nöjesläsning i början av sextiotalet med TV-sida, horoskop och pristävlingar. Men vänstervågen hade kanske blåst bort även en Sörmark i god form. Jag minns en eftermiddag när Sörmark var god och glad. Vi satt och förhandlade med skämttecknaren Gurrs änka om att köpa hennes konstnärliga arv, som rymdes i några skokartonger. Sörmark grävde fram en teckning som visade en liten rosettprydd flicka som skälmskt tittade upp på en tre gånger så lång förvånad och hattprydd man. Texten löd ungefär så här: Om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner.

Våren 1969 gömde sig Sörmark i ett avsides rum och skrev på sina memoarer i vilka han stack knivar i Glans. Gurr-teckningarna fyllde ett hål långt bak i tidningen.

Morgonen den 19 november 1969 knackade jag på dörren till ansvarige utgivaren Arvidsons rum med ett PM, riktat till Arvidson och Fredriksson, kopia Glans. Min skrivelse räknade upp 20 personalfrågor som borde ha avgjorts för länge sen. Jag begärde att få bli befriad från mitt uppdrag som reportagechef. Arvidson sa, inte för första gången, att vi borde ta en öl någon gång. Mitt PM gjorde mig till den tjugoförsta olösta personalfrågan. Jag uppmanades att återvända till min arbetsplats för att kriga vidare tills min avskedsansökan beviljats.

Samma eftermiddag verkställde Aftonbladets vd Bertil Nilsson den plan Fredriksson och Arvidson kommit på. Sigurd Glans skickades hem, tjänstledig mot sin vilja. Chefredaktörerna skulle driva tidningen med hjälp av en grupp där Sörmark ingick. Centralredaktionen gjorde uppror. Journalistklubben fick Bertil Nilssons uppdrag att delta i en rekonstruktion av redaktionen. Efter en vecka ombads Glans komma tillbaka. Arvidson återvände efter en tid till TV sedan han beskrivit Aftonbladets redaktion som ett terrarium. Själv spydde jag ilska och förtvivlan vid ett stormöte med chefredaktörerna. Jag kallade dem för klantskallar, ett lika dumt som överflödigt påpekande. I ett enskilt samtal med Fredriksson sa jag att han borde hålla sig till att skriva, helst från sitt hus i skånska Kivik, och aldrig mer ha något med en redaktion att göra. Han fortsatte som utgivare i ytterligare ett år.

Den vecka Glans var portförbjuden pågick en vild hamnarbetarstrejk i Göteborg. Två veckor efter hans återkomst inleddes den vilda strejk i LKAB-gruvorna som skulle pågå i flera månader. Innan den var slut tog Volvo Torslanda vid. Strejkledarna dundrade stundtals mer mot LO än mot arbetsgivarna. Jag jobbade nu som morgonchef, på klubbens begäran, balanserande mellan LO-trogna och LO-skeptiska reportrar. Senare skulle LO lyckas med att kanalisera de vilda strejkernas energi i krav på företagsdemokrati och löntagarfonder. Men under 1970, de vilda strejkernas år, drev Aftonbladet hit och dit, från upplaga till upplaga, nödtorftigt styrt av en svag redaktionsledning och en stark journalistklubb som ville ha ännu mer inflytande än vad kriserna gett den.

Tidens fackliga honnörsord var företagsdemokrati. Sådan borde Aftonbladet gå i spetsen för, tyckte många anställda, särskilt en stor grupp journalister vilken tolkade företagsdemokrati så att typografer kunde bestämma i sätteri och trycksal medan journalistklubben bestämde vad som skulle stå i tidningen.

I mitten av sextiotalet hade jag som redigerare strukit bort en massa propaganda ur oändligt långa rapporter från diktaturens Albanien, skrivna av frilansaren Jan Myrdal. Han hade stormat in på redaktionen med frågan Vem är den där jävla Thorgren. Mina chefer hade hummat och tagit mer ställning för Myrdal än för mig, tyckte jag. Nu, våren 1970, fick jag ett smörigt brev från Myrdal där han stödde ett förslag att jag skulle ingå i journalistklubbens styrelse. Dumt nog lät jag mig övertalas att ställa upp på valberedningens lista, inte av Myrdal utan av journalister som Bertil G.

Jag ansåg, liksom en stor del av redaktionen, att LO misslyckats med att plocka fram en kunnig utgivare och hoppades att journalistklubben kunde tvinga fram en bättre ordning. Men så blev det inte. På journalistklubbens årsmöte i mars 1970 blev jag söndersågad med såna argument att jag drog tillbaka min kandidatur före omröstningen. Efter årsmötet fick jag en lapp från kulturredaktionens Jacob Branting: Fy satan Ulf. Jag vill bara säga att så här borde det inte få gå till. Detta vidriga som dessutom går under namnet demokrati. Jag tyckte du klarade det med beundransvärt lite svett. Ingen, inte ens en värsta ovän, skulle jag ha velat ha stående i denna kennel. Fy faen!

Stark journalistklubb och svag redaktionsledning präglade hela 1970. Jag fortsatte som morgonchef och skrev ett PM till klubbordföranden Sten Nordin och redaktionschefen Glans: Det kan bli avgörande för upplaga och framtid vilket folk vi anställer. Är det inte så att ingen enda av våra nyanställningar är suveränt bra? (…) Söndag 22.2 fanns 27 artiklar att välja på. 26 handlade om folk det är synd om: socialfall, kriminalfall, offer för byråkrati och kapitalister osv. Detta snea urval beror, enligt min erfarenhet, på att någon chef inte hindrat reportern från att genomföra halvbra idéer (…) Gruppcheferna måste läras att vara mindre snälla (…) Ska redaktionsledningen än en gång dribbla bort behovet av en chefredaktör med att den ska ’dela’ på de befogenheter som Arvidson hade?

Det blev som jag fruktade. Klubben permanentade reportergrupper med snälla chefer och Fredriksson förblev ensam chefredaktör, uppbackad av journalistklubben vars styrande klick inom kort blev chefer härochvar i en svällande organisation vilken födde ett berg av artiklar som kunde sorteras in i kategorierna tycka-synd-om eller förändra-världen.

Jag blev kvar som morgonchef över sommaren 1970. När hösten kom flydde jag till Göteborg, eller snarare deporterades som oönskad av både klubb och redaktionsledning. Då var jag utarbetad och cynisk in i märgen, nedmald mellan redaktionsledning och journalistklubb som underbefäl blir mellan skrivbordsgeneraler och fotfolk. Det skulle ta flera år innan jag började se en långsiktig positiv följd av dessa oredans år: journalistiken blev mera frimodig. Det smittade av sig bland journalister på andra tidningar och i radio-TV. Vänstervågen och Aftonbladets uppkäftighet lade en grund för grävande journalistik i andra medier. Samtidigt lades en annan mera problematisk grund: makt flyttades från folkvalda till journalister.

Våren 1970 gick jag till polishuset på Kungsholmen för att befria Bertil G. Han satt häktad, misstänkt för den telefon- och brevterror som drabbat Aftonbladets redaktionsledning i oredans spår. Jag hade ringt och bett att få träffa de kriminalpoliser som hade hand om fallet. Poliserna satte igång en bandspelare utan att fråga mig om tillstånd. Jag försökte förklara att jag aldrig upplevt att Bertil G gjorde saker i smyg. Han kommer rakt framifrån, förklarade jag, han ser folk i ögonen. Jag övervägde att berätta hur Bertil G en stormig natt försökte slå mig på käften men tvekade. Det kunde nog göra saken värre, tänkte jag.

Dörren öppnas. In kommer Filttofflan Larsson, den legendariske, och tar över förhöret. Han har suttit gömd och lyssnat. Det hugger i hjärtat när jag förstår att jag själv kan bli misstänkt. Kanske tror poliserna att jag ska bryta samman och erkänna terrorn, med skuldkänslor för att polisen av misstag gripit inte mig utan Bertil G?

Min ilska och min sorg över hela den jävla tragiska oredan tar över. Jag frågar, aggressivt, om Bertil G pekats ut av någon på Aftonbladet, av chefredaktörerna eller något annat ljushuvud och får motfrågan varför jag tror det. Jag försöker förklara hur bittra och oanständiga konflikterna i redaktionen är. Jag får inte någon bekräftelse på det jag misstänker: att någon som Bertil G skällt ut tipsat polisen. Till slut berättar jag om käftsmällen. Rakt framifrån, säger jag och hoppas att Filttofflan ska förstå.

Den kvällen släpptes Bertil G ur häktet. Nästa morgon kom han in till redaktionen i ottan trots att det inte var hans skift. I dag vill jag ha min byline på ettan, sa Bertil G och jag letade fram ett uppdrag och gav honom den placering på förstasidan hans byline var värd, om än inte just den artikel han skrev just den dagen.

En månad senare greps terroristen, en 37-årig kontorist på ett företag i Stockholm, av arbetskamrater beskriven som en fanatisk folkpartist.

(c) ULF THORGREN