Kapitel 10. Jag gästspelar i Göteborg där arbetarrörelse(s) och tokvänster pucklar på varandra medan journalister lånar semesterbilar av Volvo och dricker bjudsprit när de recenserar krogshower.

Den svartrostiga volvon, semesterbilen för 500 kronor, en tolv år gammal PV 444, frihjulsrullar de sista backarna ner i den platta Göta älv-dalen. När vägen planar ut smyger jag in högsta växeln, trean, och gasar försiktigt för att inte rusa motorn. Kylvattnet är, som alltid, på kokgränsen.

I baksätet sitter min fru M och vår 14 månader unga dotter. Vi är på väg till förorten Tynnered utanför Göteborg, till en trerumslägenhet vi inte ens sett på bild. Flyttbilen från Kungsholms Express är snabbare än volvon och närmare målet.

Vår dotter sover med huvudet i mammas knä. Jag är lättad och glad och berättar om Göta älv, om den stora flodhamnen i Sveriges näst största stad, om jobbet jag ska börja, om förorten där vi ska bo och skolan i Västra Frölunda där M ska läsa svenska för invandrare. Vi ska få det bättre, lovar jag, det blir lugnare i Göteborg. Billigare lägenhet. Mas dinero. Mera pengar.

Vi flyttade västerut sensommaren 1970. Jag var på flykt från en arbetsplats där jag kommit i kläm. Det var också en ekonomisk flykt från en alltför hög bostadskostnad. Åtta år tidigare hade jag köpt en slumlägenhet på Stockholms Söder svart. Av mina föräldrar hade jag lånat femtusen kronor räntefritt vilket var tre och en halv månadslön. Det tog bara två år att betala tillbaka eftersom kallhyran var låg, 75 kronor, under hyresregleringens tid när husägarna inte fick höja hyrorna lika mycket som upprustning kostade. Gamla stan var slum liksom stora delar av malmarna. Det var ont om nybyggen innan miljonprogrammet tog fart i städernas förorter.

När min fru kom från Kuba 1969 med vårt första barn i magen övertog jag min kollega Staffan Heimersons moderna lägenhet på St Paulsgatan 19, byggd utan statliga subventioner av privatvärden Abacus . Månadshyran var 1412 kronor. Min lön var 5207 kr före skatt. Skatten tog hälften. Den dyra lägenheten hade satt mig i klistret. Nu skulle vi flytta till en nybyggd lägenhet i kommunalt bostadsbolag med hyran 440 kr. Jag kunde lova min fru en bättre standard än vi haft i Stockholm.

Jag var glad att slippa ifrån oredan på Aftonbladet i Klara där vi var många som såg oss om efter andra jobb. Några år senare skulle båda mina läromästare i löpsedelspoesi, Birde och Johansson, ha veckotidningsjobb i Skåne, Pelle på Allers och Flisan på Hemmets Journal. Vi deltog i den första massflykten som ett årtionde framåt i tiden skulle följas av nya flyktvågor efter nya tumult på redaktionen.

Under oredan 1969-70 hade jag fått nya ovänner. Jag hade sett överlevare frenetiskt paddla i helt oförutsägbara riktningar på det stormiga redaktionshavet för att behålla sina jobb eller kapa åt sig bättre positioner. Så är det kanske i alla stora redaktioner men skillnaden mellan retorik och verklighet var pinsamt stor, tyckte jag, just på Aftonbladet som skrev ledarartiklar och artikelserier om jämlikhet och företagsdemokrati.

Med på flykten till Göteborg var två unga men rutinerade reportrar, Lars Eliazon och Christer Renström. Eliazon hade varit sportreporter i början av sitt tidningsliv, Renström polisreporter. Jag hade villkorat flytten till Göteborg med att få ta med mig de två. De skulle behövas eftersom göteborgsredaktionen var snedrekryterad. Där fanns trötta gamlingar och lokalt rekryterade orutinerade nybörjare men alltför få som kunde skriva för löpsedeln.

I Göteborg blev jag chef för 15-talet journalister. Vi väntade på utflyttning från Ny Tids gamla tidningshus vid Järntorget till en nybyggd tryckerifabrik i industriområdet Backa på Hisingen. Vi ville alla stanna vid Järntorget med hamnkranar bakom Folkets Hus och färjeläge för transport till Eriksberg och Götaverken, skeppsvarven på andra sidan älven. Så länge vi var kvar i stan kunde vi luncha på Pustervikskällaren bland ombudsmän från fackföreningarna och kulturella snedseglare. På Rövasom krogens bakficka kallades hade Eliazon långsittningar med armbrytning, särskilt fredagar efter lunch. Vid bordet satt förre världsmästaren i boxning Ingemar Johansson, den ende som bröt jämnt med Eliazon. Ingo var skatteflykting i Schweiz men så hemkär att han höll på att bli tvångsskriven i Sverige. Då och då tog världsmästaren färjan till en bank i Danmark och hämtade ut en mindre summa fickpengar, under gränsen för valutainförsel.

Med hänvisning till min fars rötter i Bergslagens järnbäraland tyckte jag mig ha sakkunskap och rätt att döpa Göteborg till Sveriges största bruk Här som längs Hedströmmen levde överklassen på sin kant och Rörelsen på sin. En av stadens få gränsgångare jobbade på Aftonbladet, morgonreportern Torsten Petre, en överlevare från liberala Stockholms-Tidningen. Han kom från en rik familj i Gästrikland som ägt sågverk och pappersbruk; en av de talrika släktingar som Torsten Kreuger anställt på ST. Petre var ingift i redarnas värld. Han hade rödlätt mustasch och bar tweedkavaj, kubb och hårdrullat paraply.

I Stockholms Klarakvarter var överlevare som Petre gömda i avlägsna reporterkorridorer. En av hans släktingar hade jag kunnat ta bort från reporterlistan då det visade sig att han sedan många år jobbade i en bank. I Göteborg satt överlevaren Petre mitt i smeten, vid radion som avlyssnade polisen. På fritiden hade han tillgång till societetens skvaller, från sin fru och som medlem i en herrklubb där stadens höjdare intog sina luncher. Petre fick ett nytt reporterliv på ålderns höst. Under hans anglofila bildbyline (kubb, mustasch, paraply) tryckte vi personnotiser från hela redaktionen spetsade med Petres pikanta överklasskvaller. En del av skvallret Petre bjöd på var osant eller överdrivet, annat var under bältet. Åtskilliga sensationella skrönor hamnade i papperskorgen sedan Renström eller Eliazon kontrollerat det Petre berättade.

Göteborgs journalister levde i en förgången tid. Journalistförbundets lokala avdelning samarbetade med näringslivet under namnet Rundturen. Företag gav bidrag till journalisternas nöjen och semestrar, arrangemang som för syns skull blandades med vidareutbildningsstipendier. Jag kom underfund med att Volvos pressavdelning hade lånat ut bil till en medarbetare som skulle på sommarsemester. Det förekom både bjudluncher och bjudsprit, något som jag mindes från min volontärstid i Västerås men som var nästan okänt i Stockholm i slutet av sextiotalet. Expressen hade varit föregångare i att betala för sig när tidningen etablerade sig på femtiotalet och det hade spridit sig till de andra redaktionerna i Klara.

I Göteborg bjöds det, mest frikostigt när krogarna hade premiär på nya artistshower. Vår krogrecensent Viveca Lärn Sundvall fick tillsägelse att låta Aftonbladet betala för det hon åt och själv betala det hon drack, om hon ville dricka vin eller sprit. Hon skyllde på mig men blev ändå utskälld och utfryst av sina kolleger som straff för sitt okollegiala beteende.

Aftonbladet hade inga Konsum- eller ICA-annonser på torsdagarna och alltför få nöjesannonser på fredagarna. Vi gjorde matgajd och nöjesgajd med konsumentinformation om lockpriser och evenemang. Vi satsade på lokala löpsedlar och mera sport. Det gick trögt. Upplagan steg lite grann men våra nya läsare var mest aftonbladsvana flyttlassarbetare från Norrlands och Värmlands glesbygder. De västkustfödda var svårflörtade. För dem representerade nog Aftonbladet den humorlösa och onda huvudstaden. Den journalistik som fungerade i resten av landet fick inte fäste på västkusten och i Skåne. Många år senare skulle Expressen dra den logiska slutsatsen att köpa upp GT i Göteborg och Kvällsposten i Malmö.

I göteborgsk exil slapp jag inbördeskrigen i Klara men satt i tvärdrag varje gång det strejkades på de stora industrierna. Striderna mellan socialdemokrater och vänsteropposition var hårda. (s)-facket teg, vänstern skrek. Vi tvingades jobba med en höger- och en vänsterreporter för att få ihop det. Min företrädare i chefsstolen Gunnar Rosell var den ende på redaktionen som vissa (s)-höjdare vågade tala med. Rosell var också den som kunde presentera nyheten att ledaren för Metall i Göteborg Bengt Tengroth skulle byta sida för att bli personalchef på Götaverken. Därmed hade vänsterns agitation om fackpamparnas förräderi mot arbetarklassen fått ett ansikte. Tengroth mordhotades.

Vid ett tillfälle ringde en vänstervriden frilansjournalist upp mig i bostaden med sensationellt snuskiga uppgifter om en (s)höjdare. Jag förklarade att vi skulle kolla tipset men att vi sannolikt inte kunde trycka sådan information ens om den skulle vara kontrollerbar och sann. Publiceringsreglerna gjorde det omöjligt. Det visade sig senare att samtalet spelats in. Det återgavs i lögnaktigt redigerat skick i en bok som utpekade Aftonbladet som toppstyrt och mig som LO-lakej. I verkligheten vågade de fackliga (s)-representanter som förmodades styra mig inte tala ens med Rosell, mycket mindre med mig. Vid några tillfällen tog jag hjälp av tidningen Metallarbetaren i Stockholm för att få fram strejkversioner från Metalls ledning i Göteborg.

Nyåret 1971 exploderade redaktionen i Klara när LO utsåg sin pressombudsman Gösta Sandberg till ansvarig utgivare. I februari 1971 hade Aftonbladet sin största upplaga genom tiderna. Priset för en kvällstidning var 50 öre. Många köpte två för en krona. Priset kartellhöjdes samtidigt av Aftonbladet och Expressen två gånger detta år, först till 60 öre och senare till 75 öre. Expressen var den större tidningen och förlorade minst på minskat dubbelköp. Drömmen att Aftonbladet skulle bli störst fick ställas på framtiden. En mer rutinerad tidningstänkare än Sandberg hade kanske kunnat övertyga tidningsstyrelsen om att hålla fast vid femtioöringen tills Aftonbladet passerat konkurrenten. Men det skulle visa sig att det redan stod ett annat kartelltåg på spåret.

Den 5 november 1971, fem dagar efter prishöjningen till 75 öre, offentliggjorde Aftonbladets vd Bertil Nilsson de förhandlingar Nilsson hade påbörjat med DN-Expressen om samproduktion på pressar ägda av Bonniers. Nu skrevs nya kapitel i följetången om det bråkiga Aftonbladet. Allhelgonadagen publicerade Aftonbladets kultursida, fett inramad, Birger Normans dikt GRAVSKRIFT: Teknisk samverkan/sa han som hängde sig/i grannens rep. Norman var Rörelsens hovpoet, långt till höger om den vänstervåg som Sandberg skulle dämpa.

Tre journalister som varit fackligt förtroendevalda i Aftonbladet gav ut boken SKA LO FÅ STOPPA PRESSARNA? Till julhandeln spädde Sven Sörmark på myten om sig själv som en enastående chefredaktör i memoarerna PÅ AFTONBLADET med mycket objektivt och sannolikt (om Aftonbladets historia innan han själv kom dit) och mycket subjektivt och osannolikt (om sin egen insats). I förbigående lustmördade han redaktionschefen Glans, mannen som drömde om att ärva Sörmarks position.

En presskommissarie från LO fick jobbet Glans aldrig skulle få. Sandberg lyssnade noga innan han tog sina beslut, både uppåt i Rörelsen och neråt i redaktionen. Hans ja var ja och hans nej var nej vilket var en glädjande förbättring, ur ordningssynpunkt. Han blev aldrig rädd eller undvikande när jag skällde på honom. Första gången vi hade olika ståndpunkter ledde det tyvärr till att Aftonbladet miste Lars Eliazon, som via Hemmets Journal gick vidare till halvkändislivet som TV-reporter. Den vägen skulle han nog ha tagit ändå, så småningom. Men det var Sandbergs beslut att stoppa en artikel som ledde till att Eliazon sa upp sig.

Klockan 1652 måndagen den 4 oktober 1971 klev en tysk av tåget i Falkenberg. Här kallar jag honom Heinz Tegel. Han letade upp Hallands Nyheter och bad om hjälp att komma i kontakt med Svenska Dagbladet i Stockholm. Tegel råkade be en av Aftonbladets fasta tipsare om hjälp. Vår tipsare kontaktade inte SvD utan Lars Eliazon.

Tegel var en liten, kedjerökande man med hatt, trenchcoat och portfölj i vilken han hade ett ombyte kläder: en drip-and-dry nylonskjorta samt strumpor och kalsonger i samma lättvättade material. I portföljen hade han även en limpa tyska cigaretter och en liten kortvågsradio på vilken han tog in alla östtyska nyhetssändningar. Kodord i sändningarna skulle varna andra i hans spiongrupp när organisationen förstod att han inte var kvar där hans placerats, påstod han.

Av LARS ELIAZON och ULF THORGREN

En västtysk medborgare, Heinz Tegel, 40, söker politisk asyl i Sverige. Han påstår att han jobbat för KGB, den sovjetiska säkerhetstjänsten, de senaste tolv åren. Han förhörs nu av den svenska säkerhetstjänsten Säpo.

Tegel kom till Sverige måndagen den 4 oktober. Han säger att hans närmaste chef, en KGB-officer vid sovjetiska ambassaden i Köpenhamn, skickade honom till ett hotell i Malmö för att “ligga lågt“ en vecka. Men Tegel kontaktade Säpo för att få politisk asyl och beskydd mot KGB.


Innan Tegel överlämnade sig till Säpo berättade han för Aftonbladet om sitt avhopp:

-Det var när jag stod utanför hotell Arkaden i Malmö som jag beslutade att inte ta ett rum där, som min chef hade sagt åt mig att göra. Jag promenerade till järnvägsstationen och köpte en biljett till Falkenberg. Jag hade en karta över Sverige och valde Falkenberg från kartan på måfå.
-Min avsikt var att se om någon följde efter.
-När jag kom till Falkenberg beslöt jag kontakta en stor, svensk tidning som en försäkring mot att bli återsänd till Västtyskland där jag säkert skulle få ett långt fängelsestraff.

Tegel är hos Säpo nu. Det är för tidigt att säga om han talar sanning. Det finns två möjligheter:
1/Han är den han påstår sig vara. I så fall är han en jagad man, som ser Sverige som sin enda möjlighet att överleva KGBs hämnd eller undvika fängelse i Västtyskland.
2/Han är en s k agent provocateur, som vill skada KGB och Sovjet, endera en ensamvarg eller utsänd av någon antikommunistisk organisation.


Så långt manuskriptet. Några dagar senare var bilder och texter inlåsta i Sandbergs kassaskåp. Tegel var återsänd till Hamburg, enligt Sandberg på egen begäran. Tysken var identifierad, enligt Säpo, som en ökänd bedragare i underrättelsematerial.

Våra artiklar om Tegel tog inte ställning till om han var spion eller provokatör. Vi tyckte att våra artiklar skulle publiceras och att Tegel borde få sin begäran om politisk asyl prövad. När Sandberg stoppade publicering tog Eliazon semester och försökte tillsammans med en reporter på tyska Stern spåra Tegel. Många av uppgifterna kunde bekräftas men Tegel förblev försvunnen. Sterns redaktionsledning kom till samma slutsats som Sandberg: att lägga locket på.

I slutet av sjuttiotalet skulle Eliazon jobba med fallet för TV-programmet Magazinet, utan att lyckas spåra Tegel. Den 10 maj 2005 fick jag gå igenom säkerhetspolisens akt om Tegel, 38 A 4-sidor där uppgifter som hänför sig till Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet hade svärtats oläsbara och där Tegel beskrivs som en bedragare och psykopat. Att Tegel skulle ha åkt till Hamburg på egen begäran bekräftas inte i de dokument jag fått läsa. Tegel behandlades vid åtminstone ett tillfälle under sin korta vistelse i landet enligt utlänningslagen, avvisningsärende. Han flögs enligt dokumenten till Hamburg på statens bekostnad den 13 oktober 1971, efter totalt åtta dagar i Sverige.

Själv lutade jag åt att Tegel var en provokatör med en detaljrik, trovärdig historia, noggrant inlärd. Vem hade gett honom idén att kontakta just Svenska Dagbladet? Han gav inget bra svar på den frågan. Jag vet ännu inte om han var fågel men tror att han var fisk.

Det är svårt, tyckte jag då och tycker jag nu, att klandra Sandberg för beslutet att stoppa publicering. Hans dilemma var större än Eliazons och mitt. Vår reporter i Munchen, Thomas Waldén, fängslades i Tjeckoslovakien två dygn efter det att Eliazon och jag börjat förhöra Tegel. Vi hade talat med Waldén på telefon och bett honom åka tillbaka till Västtyskland för att kontrollera namn och adresser Tegel gett oss. Samtalet kunde ha lett till Waldéns arrestering. Sandberg måste ta hjälp av utrikesministern Krister Wickman för att få ut Waldén. Aftonbladets medarbetare blev viktigare än en tysk som var endera sovjetisk spion eller bedragare. Om Sandberg tog hänsyn till myndigheters önskemål så var det nog Wickmans, inte Säpos.

Waldén utvisades ur Tjeckoslovakien den 17 oktober, fyra dagar efter det att Tegel ska ha satts på ett plan till Hamburg. Jag har gått igenom utrikesdepartementets dokument. Där redovisas Sandbergs rädsla för att telefonsamtalet till Waldén kan ha lett till arresteringen. Men UD-pappren koncentrerar sig på att Waldén gripits därför att han luskat i hur exiltjecker i Sverige försökte få ut släktingar.

Om Waldén hade bytts mot Tegel vore det en bra spionroman. Journalistik med bevisbara fakta blir det aldrig. När våra artiklar om Tegel stoppades började Eliazon se sig om efter annan arbetsgivare. I samma veva inledde den göteborgska journalistklubben en sågning av Renström, den andre reportern jag tagit med mig från Stockholm. Han var chef eftermiddagar och kvällar. Kvällsreportrarna ville ha ett rullande schema där de turades om att chefa. Konflikten blev långvarig och ledde till att Renström och jag lämnade Göteborg.

Delade chefskap och självstyrande grupper var populära fackliga krav dessa år. De bäddade för anarki eftersom många journalister bedömer varje redaktionell förändring utifrån den egna bekvämligheten eller karriärmöjligheten. Min läromästare Birde nackades som chef av den lokala klubben i Malmö. Han gick till Allers. Vi tröstade varandra, medvetna om att vår ledarstil var ur tiden, åtminstone Aftonbladets. Till Sandberg skrev jag att jag misslyckats som chef men inombords lade jag ingen skuld på mig själv. Journalister i flock är ett jävla pack är ett uttryck jag började använda i Göteborg. I en av förhandlingarna frågade jag, hånfullt, om redaktionen ville ersätta chefer med kuratorer.

Hösten 1972 fick Renström klart med ett jobb i Stockholm. Livet i fabriken på Hisingen, utan Järntorget, Eliazon och Renström, blev allt tråkigare. Jag förhandlade med Sandberg om att återvända till Stockholm men min fru ville inte till Stockholm och jag tvekade själv. Vårt beslut blev att flytta till Madrid. Aftonbladet ville inte kosta på Spanien en fast reportertjänst. Jag fick nöja mig med ett så kallat stringerkontrakt. 2000 kronor i månaden blev min grundtrygghet. Jag gjorde upp om stringerjobb, utan garantibelopp, med Arbeiderbladet i Oslo, Huvudstadsbladet i Helsingfors och BT i Köpenhamn.

När både jag och Renström skulle sluta sålde Petre sig till lokaltidningen GT med en löneförhöjning som gamla journalister sällan får. Där skulle cheferna snabbt inse att de köpt grisen i säcken; Petres nyheter från redarsociteten var unika men de krävde både kontroll och textredigering, ovanliga rutiner på den tidens GT.

Åren i Göteborg hade rätat ut vår familjekonomi. Vi hade några tusen på banken och en säkrare bil än den vi kommit i. I Madrid skulle vi hyra möblerat. Vi satte upp en lapp i ICA-butiken i Tynnered att ALLT SKA BORT och sålde nästan hela bohaget. Några dagar senare tog min fru våra två döttrar, den yngsta alldeles nyss född, på en charter till Malaga för vidare befordran med inrikesflyg till Madrid.

Jag halvsover sittande i förarsätet i den vita kombin, en några år gammal Volvo 145. Vid mina fötter ligger ett fälgkors som försvarsvapen. Bilen är fylld till taket frånsett en smal fri-sikt-ränna rakt bak från den inre backspegeln till bakrutan. TVn står på framsätet bredvid mig gömd under kläder.

I botten av lasset där bak finns barnens nedmonterade sängar. Under framsätet ligger större delen av reskassan gömd i en sko, under hoprullade strumpor; en garanti för att jag bara ska mista det jag har i fickorna om jag blir rånad.

190 mil Kiel-Madrid. Tre dygn. Min familj väntar i den spanska huvudstaden, i en möblerad lägenhet på Calle Brecia nr 1 vid Avenida de las Americas vid utfarten från centrum mot flygplatsen Barajas.

(c) ULF THORGREN