Kapitel 12. Jag gör ett återbesök i Lissabon till minne av platsen där en 68-dröm gick i uppfyllelse.

En måndag morgon sent i livet snurrade jag stolen ett halvt varv och böjde mig ner till lägsta hyllan efter tre svarta gaffelpärmarna med röda ryggar: mina maskin- och handskrivna manuskript från tiden som frilans på iberiska halvön. Min plan var att läsa vad jag skrev om Portugal före, under och efter nejlikornas revolution 1974.

Jag läste några dagar och skrev en lista över särskilt dramatiska händelser. Det här, tänkte jag, kunde ha blivit råmaterial till en snabbt skriven bok med en nejlika i en bösspipa på omslaget och insidor fyllda med klädsamt självskryt om hur insatt jag var, vilka unika kontakter jag hade och hur rätt jag fick i mina prognoser.

En tidig morgon när jag tröttnat på mina hafsigt skrivna rapporter ur sjuttiotalet ser jag ut mot gryningsljuset efter skymten av en tidig cyklist. I fönsterglaset speglas en gråhårig gubbe. Jag gråter en skvätt av saknad efter en tid när nästa deadline var viktigare än döden. Men, tänker jag, gubben skriver bättre än ynglingen skrev.

Jag tar en ryggsträckare och kliar hundvalpen Liss bakom örat. Vi hämtar en cd i ett skåp uppe på vinden där jag sparat på ett modernare sätt än i gaffelpärmar: en arkiv-cd med ord och bilder ur fackförbundstidningen Dagens Arbete. Tillbaka vid arbetsbänkens dator monterar jag cd:n och bläddrar fram mitt allra sista reportage från Portugal, publicerat på tjugohundratalet. Under rubriken Livet är en fado läser jag sammanfattningen: “En man eller kvinna sjunger en oftast tragisk berättelse ur livet, till exempel om hjärta (coracao) och smärta (dor), alltid med saudade, en sorgsen insikt i ödets obeveklighet. Två instrument stöder rösten: en klassisk sexsträngad gitarr (bas) och en tolvsträngad bukig portugisisk gitarr (melodi).”
– – –

Den tunna kroppen är i samtidig balans och rörelse. Knäna är böjda, fötterna brett isär i slitna välborstade lågskor. De knutna nävarna söker varandra när blicken fästs oändligt fjärran. Ur munnen slungas sångens förtvivlade berättelse, kontrollerad av stränga versmått.

José Antonio sjunger en gammal fado om en fiskare som räddat den rike mannens son. Fiskaren vägrar ta emot de pengar den rike räcker fram. Sången lyfter fram den fattiges stolta själ. Fiskaren är egendomslös men ädel och moraliskt överlägsen den rike.

Ett liv kan inte värderas i pengar, sjunger José Antonio. Han är fadista och hans röst har hållit för arbete varje kväll tre månader i sträck. Denna måndag springer han mellan två turistsyltor i den gamla arabiska stadsdelen Alfama i Lissabon: A Baiuca som betyder just Syltan och A Fermentacao, Mäsken.

Snart ska han fylla 52 år, den magre och slitne mannen med de orakade kinderna och den otåliga gesten mot halsen när han tecknar till servitören att hälla upp ännu ett glas blyigt rödvin. Med vinets hjälp harklar han tuppar ur strupen, blundar och hämtar fram orden i en av de tusentals fadosånger hans minne rymmer.

Handen bjuder tystnad, hakan spetsar åhörarna, ilska knyter nävarna. Mitt liv är en fado, sjunger José Antonio. Min ilska är meningslös, mitt hat drabbar bara mig själv. Men hör ändå mitt bottenlösa förakt för de rika, de likgiltiga, de tanklösa, de omänskliga.

Publiken på Syltan är till hälften utländska turister. De behöver inte kunna ett ord portugisiska för att förstå känslan. Den går fram, klar och stark.

Kvällen blir natt och Syltan stänger. Jag följer José Antonio till Taverna del Rey på andra sidan torget vid museet Casa do Fado och hör aristokratisk fado; behärskade röster och mästerliga gitarrister. Vi är de sista gästerna.

Alfama sover. Vi går uppför bergets vindlande gränder mot José Antonios hem på Rua da Oliveirinha, en mörk skrubb utan fönster på nedre våningen med skit- och pisshink på golvet och några tummade bilder på väggarna från hans 45-åriga liv i fadons tjänst.

Han växte upp några våningar högre i samma hus. Runt hörnet ligger baren där han hörde sin första fado, där han började sjunga som sjuåring och några år senare skulle tjäna 20 escudos om dagen i dricks, tio gånger mer än pappan, stuveriarbetaren. Ibland gömde han några slantar i strumpan åt sig själv men det mesta gick till mamma, till kläder och mat åt honom själv och hans åtta syskon.

Tio år gammal var han familjens huvudförsörjare. Han gifte sig vid nitton. Frun lämnade honom efter några år. Sonen Joao Paulo träffar han aldrig. Fadon har styrt, säger han. Jag stöter alla från mig.

Varje vuxen portugis vet var hon eller han befann sig den 25 april 1974 när unga officerare gjorde slut på den långa fascist-epoken och inledde avvecklingen av Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea Bissau. José Antonio berättar att han var 24-årig soldat i Guinea när det hände. Soldaterna var inlåsta i sina logement utan ammunition. Officerarna väntade på order från Lissabon. José sjöng, som alltid, fado för sina kompisar.

Själv var jag journalist i Madrid. När 25 april gick in på sin första timme hade jag just passerat spansk-portugisiska gränsen vid Elvas. Jag hade satt mig i bilen i Madrid kvällen innan efter ett telefonsamtal med den anonyma uppmaningen ”nu är det dags att åka, vi väntar dig i Lissabon”.

Det stod stridsvagnar vid gränsen som skulle stängas någon timme senare. Då började bilradion spela den sång som var officersrörelsens signal till alla förband att upproret hade börjat.

Grandola, brända stad

broderskapets hemort
en stad där folket bestämmer
En vän i varje gathörn
jämlikhet i varje ansikte
Grandola, brända stad
broderskapets hemort

Grandola-sången
hade sjungits ett år före resningen, i april 1973, i och utanför Teatro Avenida i kuststaden Aveiro. Sången togs upp av femtiotalet ungdomar som hade trixat sig igenom polisspärrar längs vägar och på tågstationer för att demonstrera mot regimen.

Regeringen hade släppt fram opposition inför ett val, men bara lite grann. Jag var en av få utländska journalister som bevakade Aveiro-kongressen för ’den demokratiska oppositionen’ övervakad av polis, hemlig polis och tusentals nationalgardister; ett jippo som skulle förse regimen med en kuliss inför ett påstått demokratiskt men hårt regisserat val.

Ungdomarna som sjöng Grandola-sången jagades och slogs blodiga av gardister, utrustade med sköldar och två meter långa gummikäppar. Med oframkallade filmrullar under reservhjulet i den svenskregistrerade bilen passerade jag polisspärrarna med unika bilder, de enda som inte beslagtogs.

I Aftonbladet skrev jag att ”Demonstrationen gick 200 meter. Den förde en banderoll (Portugals ungdom är emot kolonialkrigen) och ropade två slagord. Den var nedslagen och skingrad på mindre än fem minuter.”

Grandola-dikten hade skrivits av José ’Zeca’ Afonso, född i Aveiro 1929, son till en jurist med höga poster i kolonierna. Zeca började skriva poesi och sångtexter när han var student i Coimbra. Under sextiotalet var han lärare och studentvänsterns mest kände protestsångare med dikter som

Vampyrer
suger blod
äter allt
lämnar inget

där ingen kunde sväva i tvivelsmål om att han med vampyrer avsåg Portugals överklass, inklusive sin egen släkt.

17 maj 1964 hade ’Doktor Zeca Afonso’ bjudits in för att sjunga Coimbra-fado för Arbetarnas Musikförening i Grandola, en liten stad i ett av solen brunbränt jordbruksdistrikt söder om Lissabon. Efter besöket skrev han dikten om Grandola. Den har blivit Portugals motsvarighet till franska Marseljäsen: en nationalsång för vänstern i mera marsch- än fadotakt som kommer att sjungas långt efter det att människorna som var med är döda och sammanhangen glömda.

1971 åkte Zeca till Paris med sin orkester och spelade in Cantigas do Maio (Majvisor), som många anser vara Zecas främsta samling och där Grandola spelades in första gången. Majvisor hälsades som en förnyelse av fadon men bland de äldre var det ett helgerån att använda trummor, cymbaler, dragspel och manskör.

Under året mellan Aveiro 1973 och officersupproret 1974 gav den gamla regimen upp. I generationer hade säkerhetspolisen Pide hållit arbetarrörelsen och de hemliga fackföreningarna i schack men torterarna klarade inte de rikas barn i 68-vänstern. Protestsångaren Zeca låstes in i politiskt fängelse några veckor 1973 och torterarna försökte skrämma honom. Men han var aristokrat ur en familj som alltid representerat överheten. Han var osårbar.

Tjugoåtta år efter den nattliga bilresan från Madrid går jag 25 april-paraden 2002 nedför Frihetsavenyn. Hela natten har bilar lastat av röda nejlikor längs avenyn och överallt står försäljare med vattenfyllda nejlike-hinkar. Nejlikorna minner om fascisttiden när 1 maj-firande var förbjudet. På den tiden gömdes nejlikor under kavajer och dräktjackor. Alla gick mot Rossio-torget och på en given signal togs nejlikorna fram. Internationalen sjöngs medan nationalgardisterna började lassa in demonstranter i bussar och på lastbilsflak.

Nu går alla den långa vägen nerför avenyn med nejlikor i händerna. De åldrande kämparna samlas på Rossio-torget, höjer sina nejlikor och sjunger Grandola-hymnen. I ögonvrån ser jag en skarp profil och ett ögonblick fantiserar jag att det är kaptenen som grät; kaptenen jag aldrig ska glömma.

Han var en av de unga officerare som tagit makten. På upprorets tredje dag, 27 april 1974, spreds ryktet att officersjuntan skulle ha arresterat Amalia Rodrigues, Portugals mest kända och älskade fado-sångare. Om det var sant var det dynamit. Amalia, fadons drottning! Vilket skamlöst övergrepp!

Kaptenen som ännu lever i mitt minne hade hållit presskonferenser på fem språk i snart tre dygn. När Amalia-ryktet skulle avlivas ryckte det både här och där i hans vackra, unga ansikte. Det är oerhört att beskylla oss för detta, sa han. Att vi skulle arrestera fru Rodrigues, det begriper ni väl att vi aldrig skulle göra! Han skakade på huvudet och försökte förklara för utländska reportrar: Hon ÄR ju fado och fado ÄR Portugal! Vi i officersrörelsen älskar henne, som alla portugiser! Då brast det för kaptenen. Tårarna trillade nerför hans kinder.

Fadon hade börjat som de fattigas sångberättelser, deras skillingtryck, deras blues. En sjöng och två spelade i ett gathörn. Ett barn sprang runt och sålde texterna, handskrivna.

Musiker och sångare sökte sig till massproduktion så fort sådan fanns: först nothäften, sen radio, film och TV. Kring förra sekelskiftet började fadon bli rumsren och det öppnades en genväg uppåt i samhället, till de rika. För en svensk besökare i fascismens Portugal var det ett märkligt skådespel att se rika män komma in på fado-restauranger och klämma stora sedelhögar i fickorna på fadoartister med stenansikten. Här var ett land där rikedomen gärna visade hur rik den var och där genier som fiskmånglardottern Amalia Rodrigues aldrig sa ett ont ord om överklassen annat än i visorna.

Nu har den gamla överklassen gömt sig. 1974 fanns en tydlig motsättning mellan de en gång fattiga fadoartisterna, som sålde sig, och protestsångare som Zeca: den nya generationen vågade inte bara se Pides torterare i ögonen utan visste att behandla dem som betjänter.

Om detta vet José Antonio, fadista, allt som är värt att veta. Skrubben som är hans bostad ligger fyra korta kvarter från AJA, stiftelsen Associacao José Afonso vid Largo da Graca 79 som vårdar Zecas minne i en lokal fylld av hans musik och protest-cd-skidor från vänsterrörelser klotet runt.

Grandola, javisst, säger José Antonio dröjande och visar att motsättningen fortfarande lever under en tillkämpat tolerant yta. Bra musik, visst. Men inte är det fado, de fattigas musik.

Den sista kvällen före hemresan sitter jag längst in i krogen Taberna do Juliao vid Largo do Peneireiro och hör José Antonio börja kvällen med starka sånger. Efter hand fyllnar han till så att han tappar både ilska och ord. I en paus undervisar mig en av gitarrmännen (en musiklärare som krogen betalar både i pengar och mat) om vad riktig fado är. Han menar att José Antonio (som enbart får betalt i mat och vin) är oåterkalleligt nersupen, att hans händer skakar om han inte får vin och att hans sätt att leva gör det omöjligt att sluta dricka.

När José Antonio börjar sjunga igen störs sången av en nyrik familj med oförskämda rolexklockviftande tonåringar. José söker kontakt med den babblande familjen i fåfänga försök att få respekt. Senare ska han säga, med en uppgiven gest, att De vet inte ens mitt namn.

Den respektlösa familjen har visat förakt för den som dricker men också klassförakt. Det har vare sig 25 april eller Grandola rått på. Men fadon lever. Mot Alfamas natthimmel stiger sången:

gitarrer gråter
svartsjuk kärlek
aska och eld
smärta och synd
allt detta finns
allt detta är sorg
allt detta är fado

Med ordet fado (liv, öde) slutar mitt sista reportage i Dagens Arbete. Jag begråter naturligtvis inte bara José Antonios öde utan mitt eget: att det är dags att samla ihop pärmar och anteckningar och minnas vad jag aldrig skrev. Som när de svenska socialdemokraternas internationelle sekreterare Bernt Carlsson föste in tyskar och amerikaner i mitt rum på hotellet Dom Carlos. De ville veta om det fanns några icke-kommunister i de fackföreningar som börjat byggas upp och som jag skrivit om.

Jag hade inte kunnat hjälpa Carlssons kompisar ens om jag velat. Kommunisterna hade försprång överallt på arbetsplatserna och skulle så ha ännu ett tag. Senare skulle kaptenerna, majorerna och 68-orna lyfta fram Mario Soares till makten. Han skulle ge landet ett reformistiskt socialistparti. Facket skulle bli allt mera västorienterat med hjälp av dollar, tyska mark samt folkrörelsekronor.

(c) ULF THORGREN