Kapitel 13.Under min tid i yrket blev det självklart att se skrivare som mer eller mindre säljbara varumärken.

Operabaren har få gäster när klockan i Jacobs kyrka slår eftermiddag. Vid ett av de höga fönstren som vetter mot kyrkan sitter två skrivare med varsin damöl: Urban Torhamn och Jan Olof Olsson, mera känd som Jolo. Jag stannar innanför dörren tills jag fångat Torhamns blick och fått klartecken att ta plats vid ‘hans’ bord.

Jag beställer kaffe och en fyra renat. Efter några minuters kallprat och tystnad ursäktar sig Torhamn och går. Jolo suckar och säger att han är dystert sällskap denna dag och att han nog tråkat ut Urban. Jag är på rymmen, säger Jolo. Från vad, frågar jag. Från allt.

Jolo var lika anglosaxiskt välklädd och slätrakad som alltid men visade tecken på trötthet, sorg eller kanske måttfull bakfylla; ögonen var något vattniga. Han konverserade artigt om de attribut jag lagt på bordet: en pipa, en pung med den engelska piptobaken Early Morning Pipe (vilken Jolo identifierade på lukten) och en pip-stoppare med kniv. Jolo vred på verktyget och ville veta var jag köpt den. Du får den, försökte jag. Jolo skakade på huvudet, generad inför sådan inställsamhet. Som tack för Chicago, sa jag.

Först efter tystnad och en lång undanblick mot Jacobs kyrka nappar Jolo på konversationsinviten. Du menar min bok, frågar han. Jag nickar och ställer en fråga om en detalj ur den femton år gamla reportageboken. En halvtimme senare reser Jolo sig från bordet, något mindre dyster. Han tar i hand till avsked. Jag måste tillbaka, säger han och jag ska alltid undra till vad. Brödskrivandet? Familjen? Skrivglädjen i boken om Chicago?

1920 bodde 110000 svenskar och svenskättlingar i Chicago. Jolos bok skildrar svenskstaden, gangsterstaden och finanstitanernas stad men också tidningsstaden med snabbskrivande journalister som konkurrerade med ord medan distributionsavdelningarna sköt skarpt mot varandras lösnummerförsäljare om de stod i fel gathörn. Jolo berättar förstås om de Chcagos ökända skurkar men också om poeter och andra ordkonstnärer som hämtades på krogarna när tidningarna ville ha något särskilt finskrivet, till exempel ett smaskigt mord. Att vara journalist i Chicago omkring 1910 var att ha ett oförlikneligt yrke, skrev Jolo.

Mötet där jag smickrade Jolo ägde rum sensommaren 1973 då jag var semestervikarie på Aftonbladet när Madrid var semesterstängt. Vi talade om hans bok men jag berättade också vilket intryck staden Chicago hade gjort på min mor Karin. Under första världskriget hade hon fått amerikabrev från en tremänning i Chicago. Av brevet framgick att Chicagos skolstyrelse låtit forsla in en ko till Nordstan på en hästdragen flakvagn för att stadsbarnen skulle lära sig var mjölken kom från. För en ung flicka på svenska bondlandet, med koskit under trätofflorna, var det hisnande att läsa om en stad så stor att barnen inte visste hur en ko såg ut.

Sensommaren 1973 när Jolo tackade nej till att överta mitt pipverktyg hade han mindre än ett år kvar att leva. Han hade kommit att hata journalistikens hets, schabloner och slarvigheter, han hade sprängt tidningsformatet med reportageböcker, populärhistoriska böcker och några romaner. Hans lumparminnen skulle vid årsskiftet 73-74 bli TV-succén ‘Någonstans i Sverige’.

På rymmen. Från allt. Så sa en överklassare (i mina ögon) med ironisk distans till det mesta: son till en byråchef, stipendiestudent i Chicago, etablerad skrivare med stiliga gångkläder och, förmodade jag, pengar på banken. Behövde han verkligen tröst, undrade jag. Senare skulle mästertröstaren Torhamn säga att han inte rådde på Jolos svartsyn den dagen. Torhamn hade hittat på ett ärende för att kunna avlägsna sig.

Jag krogkände Torhamn sedan åren på Stockholms-Tidningen där han var radiorecensent. Det ska vara tre nivåer, hade han förklarat. En nivå för dom som missade programmet, en nivå för dom som hörde det och en nivå för dom som gjorde programmet. På tjugo petitrader. Under femtio- och sextiotalen varvade Torhamn brödskriveri i tidningar med diktsamlingar. Jag hade suttit publik vid hans bord, oftast tigande och lyssnande som anstod en sju år yngre nybörjare i Klara, en storögd och ibland förfärad betraktare av tuppfäktningar mellan egon som tog sig en fylla för att morska upp sig. Under dessa år passerade stadens elit av unga skådespelare, artister och media-egon Torhamns bord: en Reality show utan kameror.

Torhamn var det enda kroggeni jag träffade som tycktes vara genuint intresserad av andra än sig själv. Han hade en klar blick för vilka viljor som skulle kollidera med häftiga brak och vilka som kunde finna varandra i kreativa samtal. I ett större språkområde kunde han ha blivit uppburen TV-stjärna i en kulturpratshow som de franska. Han tycktes vara stajlad för uppgiften med kolsvart sidbenat hår, svartbågade kraftiga glasögon, cigarett i munstycke och dröjande handrörelser till exakt meningsbyggnad.

Torhamn skulle klara exponering utan att drabbas av högmod, trodde jag, kanske naivt. Denne ännu unge poet hade ju skarp blick för berömmelsens ihålighet vilket han visat i sina dikter om Mr Heron, masskulturens självgode men ändå lite rörande hjälte. Det märkligaste med Torhamn, tyckte jag, var ändå inte hans dikter, hans utstrålning eller värdskapet vid ett bord dit många sökte sig utan hans förmågor som terapeut åt de alltid trasiga och de tillfälligt sorgsna. Som stambordsinnehavare var Torhamn inkännande när det var påkallat men brutal när någon skulle skakas ur storhetsvansinne eller självömkan: Ett känsligt råskinn.

Jolo och Torhamn var olika som skrivare men bra varumärken i sjuttiotalets skrivarbransch även om sådan sedeldoftande beteckning ännu inte användes om ordbrukare. De hade växt upp i tider när skrivare som drömde om odödlighet tvingades inse att de kanske måste sikta mot 15 minuter i rampljuset. Begreppet kändis hade kommit för att stanna och medierna tuggade varumärken som hungriga åsnor, bräkande efter nya, nyare och ännu fler nya. För egen del lärde jag mig kvällstidningens cyniska sortering i A-, B- och C-kändisar och att förhandla med boxaren Bosse Högberg om vad han kunde säga om schlagersångerskan Anita Lindblom för honoraret tusen kronor och hur mycket mer han var villig att avslöja för femtusen.

Efter Jolos död skulle hans hustru Margareta Sjögren vittna om sin mans tårade förtvivlan över vad han inte hunnit med: Allt jag lämnar efter mig är lite tidningsklipp. Något lite tröstad skulle kanske Jolo bli om han från skrivarhimmelen kunde pejla in hur jag på tjugohundratalet tar mig upp för en trappa i Västerdalarna, ut på kallvinden, i högra ögonvrån skymtande hyllan med årgångar av Metallarbetaren och Dagens Arbete bundna i blå bokryggar: en skymt som alltid utlöser minnet av Jolos Chicago-bok. De blåa bokryggarna manar mig att se, klart och övertydligt, den unge välklädde, piprökande Jolo knacka på dörren till en gård på danska landsbygden för att träffa Francis Hacket, en irländare uppväxt i Dublin, skolad av samma jesuiter som bankade Gud i och ur mästerskrivaren James Joyce. Från springan bakom pensionärsbokhylla tar Hacket fram inbundna årgångar av Chicago Evening News’ kulturbilagor i 1900-talets början, journalistik gjord för läs-törstiga invandrare från Europa: snabbt men väl skrivna journalistiska produkter.

Ur Hackets minne, återberättat av Jolo, återkopplat av mig när jag ser bokryggarna, strimas nu en chicagoanekdot.

Det är 1906. Tidningen säljer slut i Nordstan. Nya upplagor trycks. Redaktörerna frågar sig fram till den osannolika förklaringen: tidningen har vunnit dagens upplagekamp tack vare en enspaltig dödsruna långt bak i tidningen över den norske dramatikerna Ibsen. Who the heck is Ibsen? Norwegian author? Well blow me down!

Vem bryr sig om tidningsklipp, grät Jolo. Dock lever Jan Olof Olsson ännu ett tag, inte bara som en minnestråd hos mig när jag ser de blå bokryggar vilka binder samman de fackförbundstidningar jag som äldre ordbrukare murade ihop: snabbt redigerade journalistiska produkter med en livslängd något längre än en korvs.

Trettiofyra år efter mötet i Operabaren, sensommaren 2007, skördade jag hallon, ärtor och rotfrukter i köksträdgården bakom morssläktens hus i Nås medan hjärnan grävde fram Jolo, Chicago, mor Karin och Operabaren. Nu infann sig också minnet av hur diktaren Torhamn blev kändis och hamnade på löpsedlarna. Han hade tröstat den försummade hustrun till en TV-journalist, blivit kär i henne, förlorat hennes kärlek och skrivit diktsamlingen ‘Lisbet’. Löpsedlarna var en sjuttiotalets pionjärinsats i litterär marknadsföring: Poetry for Real. Några tyckte, ogillande, att Torhamn exploaterade inte bara sina utan Lisbets känslor.

När ’Lisbet’ lanserades 1975 var jag tillfällig insändarredaktör på Aftonbladet. Jag gick inte längre på Operabaren men läste artiklarna om ‘Lisbet’ med särskilt intresse. På sextiotalet hade jag sett Torhamn trösta såväl starksvaga män som självmordsbenägna damer. Det hade varit en syn för gudar. Hur kunde den som tröstats av Torhamn överge honom, undrade jag, ännu obekant med livsvisdomen Ingen god gärning förblir ostraffad.

Två gånger efter uppmärksamheten kring ‘Lisbet‘ hade jag råkat möta Torhamn, en gång i backen på västra sidan av Slussen och en gång utanför Systembolagets butik på Rosenlundsgatan. Båda gångerna var han kort på rösten. Ingen gång hade jag modet att tränga mig på och fråga hur han hade det. Hur han mådde. Om någon tröstade honom.

Hösten 2007 gick jag i köksträdgården och vände på minnena av de där korta södermötena. Jag grävde upp undanflykten: Jag hade ju mina egna helveten, mitt äktenskap på väg mot katastrof, jag mot alkoholmissbruk vilket jag skämdes för, särskilt utanför Systemet. Den undanflykten dög någon sekund tills jag mindes mor Karins ironiska sentens om sin egen ungdoms självömkan: Alla tänkte på sig, det var bara jag som tänkte på mig.

En kallregnig novemberlördag, när de sista kålrötterna (swedes sa dom i Chicago) för länge sen var skördade, i väntan på radions melodikryss, gick jag till datorn och googlade ‘Urban Torhamn‘. Med några preciseringar fick jag 227 träff. En träff ledde till en text av Expressen-krönikören Linda Skugge som ondgjorde sig över att svenska författare och andra konstnärer har statlig garantilön, pengar de kan använda om marknaden eller arbetsförmågan sviker. Skugge hävdade att skrivare borde skaffa sig ett annat arbete, om de inte kunde leva på sitt ordbruk. Varför ska Urban Torhamn få pengar från staten frågade hon retoriskt och det var en fråga som jag var beredd att diskutera. Men Skugges motivering när ingen ens vet vem han är! satte stopp för den dialogen.

Väl förtrogen med ungdomlig arrogans och medveten om min egen väckte dock råsopen mot Torhamn tankar om samband mellan journalistik, varumärkesbyggande och kändisskap. Jag lät mitt lantliga folkbibliotek beställa hela Torhamns bokbundna produktion ur djupa universitetsdepåer. Jag sökte argument för att ifrågasätta Skugges ingen och dröjde mindre i dikterna om Lisbet än vid Mr Heron, populärkulturens hjälte. Det borde väl räcka med en trerading, kom jag fram till, för att förklara ett tidlös sanning: Om jag dör/så överlever ändå mina filmer/sånger: där jag vunnit segrar. Möjligen borde treradingen kompletteras med en Mr Heron-analys av kändisskap som kanske skulle få Skugge att skämmas: Jag fyller deras leda med min succé.

På sextiotalet hade Aftonbladet ökat antalet krönikor till en om dagen och à la USA försett kolumnerna med ordbrukarens namn och bild. Hösten 1974 hade redaktionschefen Sigurd Glans räknat ut att redaktionen hade 47 journalister med rätt att tycka om något. Vi är journalister, inte predikanter hade Glans PM-skrivit i ett försök att bromsa utvecklingen.

Under tio månader 1978-79 hade jag blottat mitt ansikte för Aftonbladets läsare med tre TV-krönikor i veckan och murat grund till ett varumärke där byggstenarna var cyniska kommentarer om massmediernas larvig- och slarvigheter när jag plötsligt lade ner skrivandet, från en dag till nästa, till omgivningens förvåning. Varför steg jag ner från pulpeten? Hade jag ångrat några hjärtlösa påhopp? Hade mitt privatliv blivit så jävligt att jag inte kunde skriva ostörd om natten? Hade jag några nätter varit för full för att hålla elakheterna på en rimlig nivå?

Förklaringar hade jag hållit för mig själv. Senare i livet skulle jag förstå att feghet och lathet hade bidragit till att jag drog mig undan skrivandet. Jag retirerade till inre stabsarbete, gömd bakom skrivsoldater oförvägna nog att våga skrivarlivet där ute i spaltdjungeln. Som alla befäl i alla krig skulle jag förklara för soldaterna att de slogs för ett högre syfte, Den Goda Journalistiken; predikningar jag själv börjat misstro. Jag skulle intala mig och de unga att jag hade den sanna journalistiska drivkraften när jag kanske istället borde ha bekräftat deras sunda karriärinstinkt: skaffa en bildbyline och håll fast vid den även om du måste betala för att behålla den, med cancer i själen eller i värsta fall kontant.

Hösten 2008 är jag pensionerad från journalistik, spritmissbruk och äktenskap. Jag jordbrukar, läser och skriver, utan jäkt: en överlevare i min generation och mitt yrke. När jag känner för samtidskontakt är jag snabbt uppkopplad till miljoner obetalda och osubventionerade tyckare. Jag ser internet som den största demokratiska och journalistiska landvinningen so far. Det oroar mig föga att medier fabricerar D- och E-kändisar för att exploatera dem. Bättre, tycker jag, att många får en chans till 15 minuter i rampljuset än att Den Goda Smaken råder.

De unga jobbar hårt. Jag misstänker att jorden skulle sluta snurra utan deras arrogans och dödsförakt. Keep them coming! tänker jag och kan oftast avstå från att pådyvla de framfusiga Mr Herons insikt: Jag fyller deras leda med min succé.

Jag minns mina arbetsledarförsök att inspirera krönikörer till att skriva om andra än sig själva; att bli blöta om fötterna utan att skriva om sina egna, som Aftonbladets krönikör Dieter Strand lärde av sina amerikanska förebilder. Men vid 71 år fyllda har jag förlåtit nästan alla de tyckare jag en gång redigerade som löjligt nog var övertygade om att läsarna längtade efter just deras synpunkter på just det som hela mediesvärmen siktade in sig på just då.

Höstkylan kom. Jag städade skivbänken och såg högen anteckningar under Chicago-boken. Nu tar jag den tänkte jag en söndag förmiddag när älgjägarna gjorde skogen osäker och det var bäst att hålla sig inomhus. Kommen en bit ner i bunten, plötsligt, snabbt som i forna dagar, dunkade jag ner en kommentar i datorn som jag plägade göra på de strömlösa skrivmaskinernas tid: en försenad kommentar till den där Skugge-krönikan där Torhamn var slagträet.

“Jag tror inte att det spelades bättre fotboll på Gunnar Nordals tid eller skrevs bättre krönikor på Allan Fagerströms. Det handlade då som nu om boll- och ordbehandling. Vad bjuds publiken? Fräckhet? Elegans? Överfall?
Krönikören Fagerström var så lite populistisk att han, den akademiskt skolade snobben, lika gärna tacklade väljare som politiker. Fagerström påpekade i Aftonbladet 15 mars 1956 att det alltid finns effektiva hinder för (den politiska) friheten,
en Cassius och en lättbedårad massa, någon som tänker för mycket på sig själv och de många som inte tänker alls.
Krönikören Skugge har så vitt jag vet aldrig hänvisat till Cassius med eller utan tillägget
som ingen ens vet vem han är. Lika omodernt skulle det vara, av mig, att efterlysa passningar från den gamle djurgårdaren Sigge Parling eller den italienske benknäckaren Cassius. Däremot vill jag förmedla en faktaupplysning om hur Fagerström såg på riskerna med sitt ordbruk. När han skrev krönikor vände han sig till en redigerare, poeten Axel Liffner. Denne tog fram rödpennan och strök när texten var för dum eller för elak.

Jag betraktade, självbelåten, denna snobbiga tillrättavisning, som skriven i en annan tid, av en ung och blodtörstig varumärkesaspirant. Sen tänkte jag att det är viktigare för mitt välbefinnande att läsa den unge Torhamn än att tillrättavisa en nutida krönikör för att hon följer mönstret att bygga sitt varumärke på ruinerna av ett gammalt.

För att få ett avslut (ett slut vore alltför drastiskt, eller hur?) skrev jag ett brev till Torhamn, snart 78 år, och ställde frågan som Aftonbladet brukade och brukar ställa: VAD HÄNDE SEN? Jag fick inget svar. Jag ringde. Ingen svarade. Jag tog en tur till Stockholm och gick förbi Torhamns port och såg att en av namnplåtarna i stål var sönderrepad och oläslig. Jag tolkade det som TRYCK FÖR HELVETE INTE PÅ DEN HÄR KNAPPEN!

Jag började fråga mig fram och fick svar som att Torhamn håller sig för sig själv. Han har slutat hälsa. Han har nog gett upp. Han hade ju skällt ut nästan alla, han var omöjlig att ha på förlagsfester. Han var elak. Jag insåg att varumärket Torhamn är så dött det kan vara, även om det naturligtvis – med rätt handlag – kan rimejkas och rivajvlas. Ett spektakulärt slut, som ett offentligt dödsfall, är nog en förutsättning, tänkte jag, för att Torhamn ska få 15 nya minuter i parnassen.

I november 2008 städade jag bort varumärkeshögen och hittade en handskriven anteckning utan källhänvisning: Gud räknar googleträffar innan han bestämmer kvällens bordplacering i skrivarhimmelen. Det var hög tid för en slutkläm. Jag skrev ett sista brev:

Urban, ringde jag Ditt telefonnummer tre gånger i dag utan svar. Det har sagts mig att Du håller Dig för Dig själv. Så jag ska inte störa mer än jag gjort genom att skicka brev och ringa. Dock en hälsning:


En banankartong är för stor
och botten läcker.
En stadig skokartong vore lagom
för Herons slutord
till dem som söker. Jag avser inte
doktoranderna.

(c) ULF THORGREN