Kapitel 14. Jag minns mötet med den fyraårige, rädde Jan Guillou, han som skulle lära sig att döda med ord.

En råkall höstnatt i slutet av sjuttiotalet gick jag söderut genom Gamla stan, över Slussen, upp Götgatsbacken och västerut på St Paulsgatan. På bron över det då öppna diket Söderleden mötte jag journalisten Jan Guillou och författaren Anderz Harning. De var på väg norrut, mot Östermalm. Känner ni varandra, sa Guillou förvånat. Harning förklarade att vi träffats i Göteborg, på krogarna kring Järntorget, den italienska och Röva. Det var några år sen, sa Harning, du försvann till Spanien? Jag hann säga några ord om det innan Guillou drog iväg med Harning.

På hemväg grunnade jag över de nästan förälskade blickarna mellan de båda. Jag tyckte mig se vänskap och stort samförstånd.

Harning hade skildrat sin mors nazistfasoner i romanen ’Stålbadet’. En syster hade protesterat. Det var som om de vuxit upp i olika familjer, tyckte systern. Några år senare skulle Guillou ge ut romanen ’Ondskan’ och då skulle jag dra slutsatsen att sambandet mellan de båda var starka föräldrauppror. Om Harning-familjen hade jag ingen förstahandskunskap. Guillou hade jag mött, på armslängds avstånd, en påskvecka för länge sen.

När jag kom hem natten efter mötet på bron ovan Söderleden letade jag fram ett fotoalbum och lade det på köksbordet. Där blev det liggande några dagar innan jag tog mig tid att bläddra fram några svartvita lådkamera-bilder tagna vid pensionatet Våffelstugan på Sälens högfjäll en påsk (1948? 1949?) när mina föräldrar hyrt rum i pensionatet som drevs av Jans mor och hans styvfar.

Senhösten 2008 gick jag upp på vinden i Nås och hämtade ner min fars bildpärmar. Som för trettio år sedan i Stockholm letade jag fram bilder till stöd för det nu sextioåriga minnet av lille Jan. En av bilderna föreställer den tre- eller fyraårige pojken. Han har vinteroverall och pälsmössa med platt tak, knuten under hakan. Han poserar brett leende, framåtlutad med de vante-klädda små händerna stödda mot knäna.

Jag ser en svartvit bild av mig själv i elvaårsåldern iklädd säckiga golfbyxor och mammastickad tröja med renar. Toppluva med tofs. Var den röd eller blå? Jag hade vanliga löparskidor. Det skulle ta fem-sex år innan jag hade slalomskidor med låg fästpunkt på bindningen. En lantis. Som pappa. Vi var inga slalomåkare. Pappa hade kommit tvåa eller var det trea på femmilen i Västmanlands distriktsmästerskap före första världskriget och hade lärt mig grunderna. Att åka skidor lärs bäst utan stavar. Böj knäna!

Jag söker förgäves efter papperskopior eller negativ som bekräftar mitt bildminne av Jans filmstjärnevackra mor iklädd stuprörsbyxor med pressveck, fint rullade vita raggsockor i slalompjäxor, vit jumper med hög hals, öppen midjekort päls, utslaget Singoalla-hår. Och Jans styvfar, klädsnitsig, överklass-fin, med två schäfrar som tränade framför en pulka.

I bilderna söker jag det som den unge Guillou skulle skriva om i ’Ondskan’: en styvfars sadism, en moders passivitet. Var det bara pojken som råkade illa ut? Dolde moderns höga vita jumper-hals misshandelsmärken?

Pappas lådkamera-bilder och mitt bildminne ledde tanken till replikskiftet mellan de amerikanska författarna Fitzgerald och Hemingway. Dom rika är annorlunda är oss, sa F. Ja, dom har mera pengar, sa H. Jag har alltid trott att skillnaden är större än vad rikemanssonen Hemingway kunde eller ville förklara för nedkomlingen Fitzgerald. Bara ordkunniga kan hämnas utan blodvite, tänkte jag och mindes den ordfattige Mördarn från Sundsvall.

För sextio år sedan, i Sälen, såg jag en rädd pojke i närbild, utan att förstå rädslan. Jan klängde på mig och min sexåriga syster Åsa. Han bad att få sitta bredvid oss i matsalen och fick sin mors nådiga bifall när han visat upp ett oklanderligt bordsskick vid föräldrabordet och tackat för maten.

En kväll hämtades min familj av mammas moster Nicolina, som hade bil och egen stuga längre ner på fjället, mitt emot Skidfrämjandets hotell. Jan fick följa med. Jag skulle sysselsätta honom och Åsa med tärningsspel. Åsa ville ha min uppmärksamhet och fick den. Plötsligt gick Jan till attack mot mig. Knytnävar, hårdragning, sparkar. En sån liten en! tänkte jag och höll Jan ifrån mig med raka armar.

De vuxna tittade förvånat på oss där vi placerats i ett hörn för att inte störa. En stol skrapade men de vuxna behövde inte ingripa: attacken slutade lika plötsligt som den hade börjat. Jag såg mellan mina raka armar in i Jans ögon. Han satte händerna för ansiktet, med handflatorna mot mig, som väntade han stryk. När jag lättade greppet om Jans överarmar slängde han sig i min famn. Han pussade mig, grät, snorade och skrattade.

Den omotiverade rädslan i den lilles ögon skulle cementera minnet. Det fanns ett annat skäl att för alltid minnas: Aldrig hade jag blivit pussad av en pojke!

I min barndom spelade jag fotboll med den ordfattige Mördarn från Sundsvall, en tonårig yxmördare som avtjänade tidsbestämt straff på uppfostringsanstalten Bona eftersom han var för ung för vanligt fängelse. Han hade tatt ihjäl sin alkoholiserade misshandlarpappa. För att skydda morsan, sa de beundrande kamraterna. En blick från Mördarn tystade alla på fotbollsplanen. Mördarn var den ende som slapp skäll när han passade fel. Han hade den respekt med sig som gangsterglin i dagens invandrarförorter kräver.

Kompensation sägs vara alla beteendens moder. Den flintskallige kan överväga att odla helskägg. Den som har växt upp förtryckt har kanske ett särskilt stort behov av egenmakt, även den som lärt sig att bruka ord i stället för yxa, som Harning med ’Stålbadet’, Guillou med ’Ondskan’ och Jan Myrdal med sina barndomsböcker? De sticker skarpslipade ord i sina föräldrar, ord glödgade i barnets smärta. Guillou skulle bli landets mest kände journalist och personifikationen av obunden journalistkraft. Men vid mötet på bron över Söderleden var Guillou ännu frilansare med osäker framtid, beundrad av kolleger sedan han och Peter Bratt 1973 avslöjat spionorganisationen IB men avskydd eller fruktad av (s)märkta journalister och av socialdemokratiska makthavare som statsministern Olof Palme.

Guillou hade en kort tid frilansat för Aftonbladets söndagsbilaga Magasinet men stötts bort av

Guillou hade en kort tid frilansat för Aftonbladets söndagsbilaga Magasinet men stötts bort av chefredaktören Gösta Sandberg, trots att de flesta i redaktionen ville ha honom. Det var när Guillou kom med en artikel om den så kallade bordellhärvan som Sandberg satte ner foten med argumentet att Guillous text bröt mot de pressetiska reglerna. Senare skulle Sandberg använda pressetiska argument för att lägga ner Magasinet sedan redaktionen vågat sig på ’smaklösa’ satirer mot landets statsminister Thorbjörn Fälldin och arbetarrörelsens bad boy Hasse Ericson, ordförande för transportarbetarna.

Guillou accepterades av Aftonbladet först sedan arbetarrörelsen gett upp försöken att styra tidningen och startat nya Stockholms-Tidningen som skulle vara mera ’seriös’. Sandberg hade då ersatts av TV-mannen Gary Engman. Guillous ställning som riksavslöjare befästes i mars 1983 i en samproduktion mellan Aftonbladet och Malmö-TV:s Rekordmagazinet, den blandning av pratshow och reportage som producerades av Lars Eliazon. Guillou grävde sig in i en rättsskandal i Skåne, det så kallade Raggarmålet, där poliser och jurister riggat bevis för att döma en grupp unga ur underklassen. Den svagaste bevisföringen var mot Keith Cederholm. Guillou smulade sönder ’bevisen’ varefter landets ledande brottsmålsjurist Henning Sjöström fick Cederholm frikänd med skadestånd.

Eliazon/Guillou utmanade de journalister som kritiklöst vidarebefordrat vad poliserna påstått. Tack vare TV:s genomslagskraft kunde de två unga journalisterna bryta med den journalistik som i dag kallas inbäddad, gjord av reportrar som är beroende av dem de skriver om. En stor del av nyhetsrapporteringen bygger på att journalister håller sig väl med dem som har tillgång till fakta. Sportreportrar som kritiserar fotbollshjälten Zlatan blir utfrusna inte bara av Z utan av landslagsledningen, nöjesreportrar som inte berömmer artister nekas intervjuer, kriminalreportrar som betvivlar polisernas slutsatser får inte längre insidertips vilket minskar deras marknadsvärde.

Guillou och Eliazon slog det första stora hålet i den traditionella muren av samförstånd mellan polisreportrar och poliser. Guillou var ensamvargen, oanfrätt av de kompromisser inbäddade journalister lever med och av. Från tiden på Aftonbladet hade Eliazon stor erfarenhet av sport- och nöjeskändisar och vad det kostade att ifrågasätta dem. Han hatade reporterns underläge som inbäddad lika mycket som han älskade slagkraften hos TV och den journalistmakt mediet ger. Du fattar inte genomslagskraften, kunde han säga och beklaga mig, nergrävd i tryckta ord som jag var.

Sensommaren 2004 satt Eliazon och jag barnbarnvakt en natt i en lägenhet i Stockholm och snackade Livet, något vi gjort med ojämna mellanrum sedan åren vi jobbade ihop i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Vi var tvångspensionerade mot vår vilja, vi begrät våra dåliga relationer med kvinnor och barn och vi förlängde våra liv genom att dricka mineralvatten. Det var en natt när vi medgav att vi nog hade kunnat göra ett och annat bättre.

Under en del av natten pratade vi yrke. Eliazon berättade om en brorson eller kanske var det systerson till Keith Cederholm som just hade dömts skyldig till att två unga flickor misshandlats till döds på Hallandsåsen. Eliazon kunde hela den sorgliga familjehistorien. Tivoliarbetaren Kirre uppfostrade sonen Keith till smågangster; Magazinet hjälpte Keith till 750000 i skadestånd vilket investerades i en villa i Klippan och ett lager förbjuden substans som skulle hjälpa Keith högre upp i gangsterhierarkin vilket han inte klarade; Keiths son Pierre blev skinnskalle, slog ihjäl en invandrare och tog sitt eget liv.

Oavsett vad cederholmarna sysslat med och skulle syssla med var det självklart för Eliazon och mig att journalister ska avslöja poliser och jurister som fabricerar bevis. Men, sa Eliazon, jag undrar vad din pappa skulle ha sagt? Han satt där med hårt knutna händer på köksbordsskivan, den böneställning han en gång hade vid skrivmaskinen, innan han höjde armarna och vände tummarna neråt och rätade ut armarna så att de åtta sammanflätade fingrarna knakade. De hårt knäppta släggorna påminde mig om att Eliazon fått en snyting av tungviktsvärldsmästaren Ingo Johansson på sextiotalet. Eliazon hade trott på vad boxaren sa om sin skattesmitning och skrivit något i tidningen vilket gjort Aftonbladet till Ingos dementimaskin. När sanningen kröp fram hade Eliazon sökt upp Ingo och skällt ut honom.

Jag hade sett och själv upplevt hur Eliazon gick nära den han argumenterade med, hur hans ögon sprutade ilska, och hur han kunde höja sina händer för att stryka under sina synpunkter; en dumdristig gest vid samtal med den normalt så snälle Ingo. Nu, tvångspensionerad, var Eliazons ögon inte längre arga utan bara sorgsna. Jag behövde inte fråga varför han tänkte på min pappa. De hade mötts, både innan och efter det att pappa blev sittande i rullstol slagrörd och stum. Eliazon visste att min pappa kunde ha haft någon ur resandefamiljen Cederholm som skogshuggarlärling på Bona (fast skåningar hamnade nog oftast i lagård eller svinhus om de inte dög till skräddare, snickare eller smeder). Och han visste vad farsor betyder, frånvarande eller närvarande, stränga eller släpphänta, uslingar eller hjältar.

Själv hade han växt upp med mamma på fel sidan Eskilstunaån. När pappan, barnhemspojken, schappade sa sonen i skolan att pappa är död. Han hade sin morfar i Grängesberg som manlig förebild, en man från en annan tid, liksom min pappa. Eliazon satte gärna dit bad guys inom poliskår och annan överhet men han skulle så mycket hellre ha använt sin journalistiska makt till att bryta arvsynden i familjen Cederholm.

Jag besvarade hans samtalsinvit om cederholmarna med att berätta om Mördarn från Sundsvall. Vi enades om att ett lyckligt slut hade krävt gudomlig istället för journalistisk regi: Keith slår ihjäl pappa Kirre eller Pierre slår ihjäl pappa Keith, men bara med ord, som en Harning eller en Guillou eller en Myrdal.

Sommaren 2004 hade Eliazon lämnat kvinna och hus på Österlen och flyttat till en tvåa i Nyfors, Eskilstuna, på spaning efter sitt eget liv. Under den tiden skulle han ställa upp i intervjuer för två lokaltidningar. De hade rubrikerna ‘Syr ihop sina trådar i Eskilstuna’ respektive ‘TV-kändis tillbaka i sina barndomstrakter‘. I de korta intervjuerna skulle han berätta om sin känslighet som barn i en splittrad familj. Han sa också några ord om vårt yrke. Klart att jag hade makt. En förfärlig makt. Självklart gjorde jag en del misstag. Allt har sin grund i makt. Makt bäddar för destruktiva saker. Makt gör folk fartblinda.

Eskilstuna gav inte tillräcklig ro. Eliazon flyttade vidare, till sommarhalvår i sin sommarstuga i Skåne och vinterhalvår i Thailand. Där dog han i april 2007, 67 år gammal, efter tio år som pensionär. Guillou ristade en runa i Aftonbladet med hårda men sanna ord om Malmö-TV:s tarvliga sätt att skuffa undan en bra journalist.

Trettondagen 2009 gick jag fram och tillbaka i morfars långsmala timmerlänga i Nås, de 25 stegen mellan min arbetsbänk i östra änden, det gamla stallet, till finrummets slut i väster. Jag gick och gick igen, från morgon till kväll, i läs- och skrivpauser under arbetet med det här kapitlet som jag senare skulle döpa till Drivkrafter. Genom gavelfönstret i väster såg jag huset där min mors tremänning Britta är pensionär med sin man Bons Birger. Huset stod tomt en gång i början av sjuttiotalet när Eliazon var här och sa att det där huset köper jag så kan vi sitta här som pensionärer och gagga minnen.

Sent den kvällen satt jag vid köksbordet med en kopp te och läste än en gång vad Eliazon sa till Eskilstuna-Kurirens reporter. En förfärlig makt. Jag tänkte att reportern borde ha rett ut om han menade stor eller just förfärlig eller bådadera.

Jag går tillbaka till bänken och letar fram det jag skrivit ner ur Guillous bok om Raggarmålet. Den kom ut 1983, innan Cederholm friats av domstol. Guillou skrev att ‘Seger eller förlust i den här striden får därför, det är jag övertygad om, en stor betydelse för den svenska journalistkåren. Antingen visar en seger att det är möjligt att vinna en sån här strid, att det enda som behövs är lite hårt arbete, att enskilda människor som vädrar orättvisa verkligen kan vända sig till journalister; att vi verkligen är den tredje statsmakten.’

Så sant, tänker jag med en enda invändning: det är den fjärde statsmakten vi bör vara, inte den tredje, den dömande. Jag tänker att det är en bra och demokratiskt nödvändig sak att cederholmare har en statsmakt att vända sig till. Det kommer alltid att finnas poliser som försöker sätta dit personer som de tycker bör sitta inne, om nödvändigt med påhittade bevis.

På bänken ligger också en Guilloukrönika ur Aftonbladet några dagar före jul 2008. Den handlar om fallet Thomas Quick. TV-reportern Hannes Råstam har ifrågasatt de bevis som fällt Quick för mord. I krönikan skriver Guillou att han gnuggar händerna av förväntan inför en kallsvettig ångestupplevelse som väntar den lilla men i korken styva gruppen av psykologer, polis och åklagare med hovpoetisk journalist som svansgehäng som byggt sina karriärer på sagan om Quick.

När tröttheten slår till framåt midnatt trettondagens kväll går jag ännu en gång de tjugofem stegen och ser ut mot det mörklagda hus där Eliazon kunde ha bott och där jag kunde ha knackat på för att få hjälp att förklara vad de människor känner som kallsvettas inför vad en journalist ska skriva.

(c) ULF THORGREN