Kapitel 15. Som efterklok skrivare tolkar jag Aftonbladets turbulenta sjuttiotal när tidningens ägare tappade makt till journalisterna.

Senhösten 1974 pendlade jag mellan söderförorten Tumba och tidningskvarteret Klara i Stockholms centrum. Jag hade kapitulerat inför min fru M:s krav på hemflytt från Madrid. Liksom min far (en man från artonhundratalet) hade jag låtit barnens mor ta tolkningsföreträde när de gällde vad som var bäst för familjen.

Jag trodde mig fortfarande stark nog att knega vidare i familjeselen, som far gjort. För barnens skull mässade jag, skuldmedveten om att skräck för ensamheten drev fram min familjebildning lika mycket som längtan efter barn och tvåsamhet. Var som en människa, Ulf! hade jag beordrat mig när jag åkte till Havanna och gifte mig. Nu beordrade jag mig att stå för mina tidigare beslut.

Först på pendeltåget 1974, trettiosju år fyllda, började jag syna arvsynden efter min far och uppfattade den rävsax jag satt i så här: Min eftergivenhet hade gett underläge. M hade dragit slutsatsen att jag kunde köras över i allt sedan jag låtit mig köras över i något. Men varför var jag undergiven? Kanske hade jag sökt en stark kvinna för att jag ville bli överkörd, för att slippa ansvar?

Efter arton pendelminuter studsar rälsljudet ner mot vattnet under Årstabron. Snart ska jag rinna ner i gångtunneln under Vasagatan och flyta upp på Klara kyrkogård och in i Aftonbladets slitna tidningshus på Vattugatan. Där, inte i Tumba, finns mitt självaklara hem på jorden.

När arbetsdagen är slut ska jag sända min kropp i motvillig retur ut till förorten och i förväg intecknade standardlyft som pressar mig allt djupare ner i trygghetsdyngan. Fem år senare ska jag explodera och spränga hela idyllen, rakt i ansiktet på min fru och våra oskyldiga döttrar, åtta och tio år, som aldrig ska förstå varför det small. NEJ, NEJ, NEJ! Jag vill inte ha någon villa i Bromma! Aldrig ska M förstå att hennes barns far satte ner foten så plötsligt och hårt, han som alltid givit vika. Och alltid ska jag ge mig själv skuld för att jag varken hade kraften att stå ut med underläget eller modet att borra hälarna i marken många år tidigare.

I Spanien var vi skattefrälse, som diplomatfamiljer. Vi kom till Sverige med en ny Volvo-kombi och 30000 sparade kronor vilket motsvarade fem skattefria svenska månadslöner och nästan räckte till insats i ett nybyggt radhus. Vi hittade en privat dagmamma i Tumba. M valde en betald, kommunal barnskötarutbildning i Huddinge. Ett år senare hade hon fast heltidsjobb på dagis och kreditkort på NK.

Vi levde fastighetsboom. Radhusen på Hökvägen vibrerade av medelklasslängtan till finare förorter. M var övertygad om att även jag, innerst inne, ville göra den resan. Det ville ju alla, det visste M och exemplifierade med aftonbladare som bara låtsades vara politiskt radikala.

M var tvångsskolad i kubansk revolutionär retorik och hade bättre kläm på kvasiradikala aftonbladare än jag själv; hon förstod att den svenska medelklassvänstern ville befria sig från föräldrarnas politiska värderingar men också öka sin egen frihet med hög standard. Historien skulle ge henne rätt: många aftonbladare tog sig till ännu finare adresser än de M drömde om.

Vänsterretoriken var högljudd på Aftonbladet i Klara när jag återvände efter åren i Göteborg och Madrid. Fackets inflytande var större och redaktionsledningens makt lika kringskuren som 1970 när jag flydde stan. Tidningen hade nu en gråsosse som ansvarig utgivare, fackföreningsjournalisten Gösta Sandberg. Han försökte – ofta förgäves men envist och av inre övertygelse – styra tidningen i den riktning som de (s)märkta fackföreningsledarna i Aftonbladets styrelse önskade.

Redaktionschefen Sigurd Glans hade fått sparken som syndabock för oredan i slutet av sextiotalet. Journalistfacket hade räddat honom kvar i ämbetet. Av självbevarelsedrift hade Glans blivit allt mera socialdemokratisk till sinnelaget. Sandberg och Glans behövde varandras stöd för att överleva.

Jag hade kommit hem till Klara på egen begäran och fick ta de stabsjobb som bjöds. Jag började med att utreda hur tidningen skulle få ner utlandskorrarnas telefonkostnader. Senare pulade jag med övergång till datorteknik, digitalisering av textarkivets söksystem, redaktionella krav på ett nytt tidningshus (som aldrig byggdes) vid Essingeleden samt ny grafisk design (brutalt kantiga rubriker i stället för mjuka rundade). Det närmaste jag kom tidningens innehåll åren 1974-78 var som TV-krönikör och vid en nystart av insändarredaktionen.

Sandberg uppskattade mina kamerala färdigheter bättre än mina journalistiska. Han visste att jag varit ansvarig för löpsedlar om sextiotalets strejker och annat för LO obehagligt nyhetsmaterial. Vi försökte övertyga varandra om vad Aftonbladet borde stå för. Jag menade att arbetarrörelsen skulle nå PR-fördelar om Aftonbladet drevs journalistiskt. Sandberg kallade mig naiv. Det begriper du väl, sa Sandberg, att LO:s enda skäl att äga tidningar är att de ska hålla på LO! Vi förblev osams i sak men var aldrig ovänner.

Tidningen drog till sig unga, högskoleutbildade journalister med klara idéer om hur tidningar ska göras vilket ledde till bra kampanj-journalistik, mönsterbildande för andra tidningar och medier. Tyvärr använde journalistfacket sin makt till att öka redaktionens storlek vilket medförde konkurrens om utrymmet vilket ledde till fega beslut om alltför tjocka tidningar vilket minskade vinsterna och bäddade för en ekonomisk kris i början av åttiotalet. Då hade personalstyrkan (hela företaget) ökat från 813 (1970) till 1056 (1980). Den vänstervåg bland läsarna som länge gett höga upplagor hade samtidigt mattas.

Inbördesstrider i Aftonbladets redaktion var sedan sextiotalet hett stoff för andra nyhetsredaktioner. Sjuttiotalet gav nya rubriker efter hårda, öppna debatter men också medvetet falska nyhetsläckor. Än i dag strider överlevande aftonbladare om vad som var bra och vad som var dåligt för journalistiken och för upplagan dessa år. Här följer mitt försök att kortfattat och efterklokt beskriva redaktionens fraktioner.

#Säljarna hade dominerat tidningen ostört fram till nedläggningen av Stockholm-Tidningen 1966. De sålde lösnummer, dag för dag och upplaga för upplaga. Fraktionens kärna var löpsedelspoeter, redigerare, sport- nöjes- och kriminalreportrar, till ursprunget ofta långvägare från landsorten. Säljarna förlorade i inflytande hela sjuttiotalet. Många slutade i protest mot politiseringen av innehållet. Det skulle dröja till mitten av åttiotalet innan en ny generation säljare tog över, ledda av konvertiter från media-vänstern.

#Sossarna kom i klump från nedlagda MT och AT när LO köpte Aftonbladet 1956. Fram till 1966 fick de enbart sköta ledarsida och samhällsbevakning, underordnade säljarna. Sossarna hade skolats i Ivar Lo-traditionen med klassagitation mot borgare och bönder. Redan i slutet av sextiotalet blev de omkullsprungna av en ny generation vänstersossar vilka agiterade mot (s)pamparna, de som likt finansministern Gunnar Sträng menade att samhället var färdigbyggt.

#Journalistfacket tog stor makt när redaktionsledningen kollapsade i slutet av sextiotalet och behöll sitt inflytande in i åttiotalet. Sjuttiotalsfacket dominerades av radikala före detta SSU-are vilka försökte göra tidningen till LO:s goda exempel på företagsdemokrati. Medbestämmandelagen som gav facket ökad makt i alla företag drevs igenom i riksdagen 1976, året då förslaget om löntagarfonder antogs av LO-kongressen och då Aftonbladets redaktion röstade om vilka som skulle inneha två redaktionschefsposter vid sidan av Glans; befattningar som facket slagits för sedan början av sjuttiotalet med avsikten att öka sitt eget inflytande.

#Journalistpartiet fick under sjuttiotalet allt fler anhängare till sin grundbult: att obunden journalistik tjänar demokratin och är överordnad särintressen, även medieägarnas. Tesen om allmänhetens rätt till opartisk information var enklare att hävda i TV och Sveriges Radio, modellerade på brittiska BBC, än av anställda vid en LO-ägd tidning. Det var till SVT och SR aftonbladare i denna fraktion efterhand sökte sig.

#Feministerna ville ha en annan journalistik än männens. Det borde ha fått snabbare genomslag i ‘seriösa’ medier utan daglig press att sälja lösnummer men Aftonbladets kvinnoredaktion låg långt framme. De hade vässat armbågarna i tuffast tänkbara gubb-miljö, krigade till sig spaltutrymme och gjorde skillnad i tidningens innehåll.

#Medievänstern kom från journalistskolor som lärde misstro mot all överhet. Några i Aftonbladets fraktion var inte bara skolade i vietnamrörelsen utan hade gjort revolutionär värnplikt i bokstavskommunism (Kfml, Förbundet Kommunist, SKP). De senare kom till Aftonbladet under cover för att lära arbetarklassen dess bästa. En minnesvärd aktion av medievänstern var att försöka få riksgangstern Clark Olofsson antagen som journalistpraktikant på Aftonbladet. De flesta i denna fraktion skulle senare, som min fru M förutsåg, överge klasskampen för privat välfärd.

I alla fraktionerna fanns begåvningar och dumskallar, idealister och karriärister, arbetsnarkomaner och latoxar, renlevare och missbrukare samt journalistfejkare som såg Aftonbladet som en genväg till politisk makt, kändisskap i artistvärlden eller bättre betalda PR-poster. I fraktionsstriderna härdades några som skulle sköta stora mediefabriker långt in i www-åldern. De stred, led, myglade och stack varandra i bröstet eller ryggen på Sveriges mest öppna och minst tråkiga journalistiska arbetsplats i en tid när hart när varenda svensk gymnasist ville bli något inom media.

Själv såg jag mig som en grundlagsfader i journalistpartiet med halvdan förankring bland säljarna. Jag hade jobbat hårt som löpsedelspoet på sextiotalet men aldrig blivit helt accepterad av de mest konsekventa hårdsäljarna. De uppfattade mig som en förkommen folkskolelärare med alltför stor förkärlek för bakgrundsartiklar.

De redaktionschefsposter som journalistklubben drev fram (en långtidsplanerare och en personalansvarig) skulle ha treåriga mandat. Tre provval hölls, 1976, 1979 och 1981. Första valet till långtidsplanerare vanns av hårdsäljaren Lennart ‘Flisan’ Johansson med stöd i alla fraktioner utom feministerna och medievänstern (han hade jobbat på en s k herrtidning med bilder på nakna damer). Jag var kampanjledare åt Johansson, som kunde ha blivit en farlig konkurrent till Glans. Sandberg/Glans markerade mot klubben genom att spola Johansson och utse Staffan Heimerson till långtidsplanerare. Valet 1979 vann jag med 79 procent av rösterna och accepterades av Sandberg/Glans som en ofarligare maktkonkurrent än medievänsterns kandidat Thorbjörn Larsson. I tredje omgången 1981 vann Larsson med nittiosju procent. Då hade Sandberg avgått och ersatts med TV-mannen Gary Engman som kickade Glans snett uppåt till maktlös andreredaktör och mig rakt neråt utan annan reträtt än som redigerare på nattredaktionen.

Engman hotade avgå om inte klubben i sitt provval krönte Larsson till ensam redaktionschef. Så skedde och därmed var företagsdemokratiskt utsedda redaktionschefer ett avslutat experiment. I slutet av åttiotalet blev Larsson ensam chefredaktör med damtidningsdrottningen Amelia Adamo som långtidsplanerare. Därmed var tidningen tillbaka i hårdsäljarfacket efter nästan tjugo års hattande hit och dit.

Det djärvaste journalistiska experimentet under sjuttiotalet gjorde långtidsplaneraren Staffan Heimerson med stöd i Journalistpartiet. Magasinet lanserades i februari 1977, en söndagsbilaga av anglosaxisk typ med skrivkunniga krönikörer, välskrivna reportage och satiriska personporträtt i text och bild. Magasinet levde halvannat år ledd av Rune Struck som senare skulle starta Tidningsmakarna. Den något snobbiga bilagan föll på ironisk satir mot statsminister Fälldin och fackföreningsledaren Hasse Ericsson. Den lades ner av Sandberg/Glans.

Under min tid som redaktionschef av journalistklubbens nåde (maj 1979-sept 1981) beslöt LO att stödja en omstartad Stockholms-Tidningen, en ‘seriös’ morgontidning som skulle bli mera följsam mot LO och (s) än Aftonbladet varit. Beslut om Gösta Sandbergs avgång fattades i januari 1981. Han skulle sitta kvar till september när TV-journalisten Gary Engman formellt skulle ta över Aftonbladet, samma dag som Nya Stockholms-Tidningen skulle dras igång, ett år före valet i september 1982 då LO och (s) skulle satsa allt för att besegra den borgerlighet som styrt landet sedan 1976.

Nya Stockholms-Tidningen drog läsare från Aftonbladet vilket förstärkte kvällstidningens ekonomiska kris. De stora överskotten från sjuttiotalet hade förskingrats. Regimen Sandberg/Glans hade gjort bankrutt och det var kört för dem i redaktionen som inte i tid slutit upp bakom den nye Glans, Thorbjörn Larsson. Första halvan av åttiotalet skulle många av oss som verkat i Glans’ skugga lämna vårt journalistiska hem och spridas över medievärlden, mer eller mindre motvilligt. Själv satt jag kvar som redigerare på nattredaktionen till nyår 1986, året jag skulle fylla fyrtionio. I klädskåpet förvarade jag en redigerares måttlinjal kallad typometer, blyertspennor, så kallade stilböcker för att räkna ut rubrikstorlekar, en skinnväst, nedslitna inne-träskor samt några romaner under läsning och en flaska pojkbrännvin (Brännvin Special) att blanda i automatkaffet när sista upplagan var gjord.

Det var inte Aftonbladets fraktionsstrider som hade knäckt mig utan privatlivet: först en skilsmässokatastrof i vilken jag var en knivsudd från en våldsam död och sedan en bitter vårdnadsstrid under vilken jag nära nog söp ihjäl mig. (Se nästa kapitel, ‘Spriten’)

Kvällen den 15 maj 1985 satt jag vid redigerarbordet på centralredaktionen i Klara och arbetade med nyhetssidor till nästa dags landsortsupplaga. Jag hörde nattchefen högläsa ett TT-telegram med nyheten att Sherman Adams var död. Jag gick stegen till centralbordets mitt från min plats längst ut på kanten och anmälde mig: Jag skriver om du vill. Den unge nattchefen såg förvånad ut. Det var länge sen jag skrev något i tidningen.

Det korta telegrammet var daterat Köpenhamn. Adams hade dött i akutintaget på ett sjukhus. Jag beställde text och bilder från arkivet och började ringa några som borde veta något om hans sista tid. Innan dödsrunan var färdigskriven hade jag fattat beslutet att själv lämna tidningen innan jag fyllde femtio.

Jag bläddrade arkivbilder och texter och snabbläste Adams självbiografi. Född den 22 augusti 1937 i Atalanta, Georgia, sex veckor efter det att jag själv föddes på BB i Motala. Sherman efter nordstatsgeneralen i amerikanska inbördeskriget. Uppväxt hos farmor i gettot Summerhill. Dålig skolgång, självlärd, boxare. Värvad US Air Force, enmanskrig mot rasismen i flygvapnet. Sedan den 6 juni 1956, sedan den dag då jag sparkades från flygvapnet, har det rått krigstillstånd mellan USA:s regering och mig. Kom till Sverige som boxningssparring, tungvikt. Blev kommunist eftersom de som bekämpade USA var kommunister. I en krönika av Aftonbladets Dieter Strand kallades han Sveriges störste vpk-neger. I januari 1970 stod han på Arlanda-utfarten och mötte den nyutnämnde svarte USA-ambassadören Jerome Holland med skylten House Nigger Go Home.

Jag skrev så gott jag kunde på den tid som fanns. Nästa dag rapporterade Aftonbladets utsände Åke Lif från Köpenhamn att Adams dog av undernäring, uppsvälld och utfattig. Den sista tiden hade han varit inneboende hos en vän i Tumba och rest till Danmark för att försöka sälja debattartiklar.

Nu, tjugofyra år senare, vid skrivbänken i min pensionärsstuga, minns jag den flottiga doften av Adams fläsksprängda kycklinggryta à la Georgia, farmors recept, och hans sura tungviktarsvett, hans spottande iver när han pressade fram en oredigerad ordmassa om amerikanska krigs- och andra förbrytelser. Påträngande är Dieter Strands ord.

Jag går min tankerunda genom huset och försöker komma ihåg de exakta orden från sjuttiotalet när Magasinets Rune Struck kom förbi mitt skrivbord när jag satt och försvenskade motherfucker i ett memoarmanuskript av Adams. Det är väl vår journalistiska plikt, sa Struck, att se till att Sherman inte svälter ihjäl.

När Adams dog hade Struck lämnat Aftonbladet för att starta Tidningsmakarna, ett företag på marknadens villkor. Det fanns inte längre någon på Aftonbladet som ville köpa Adams antiamerikanska alster.

Jag går tillbaka till bänken och skriver rubriken som är gjuten med tjugofyra års distans: Han dog med vänstervågen.

(c) ULF THORGREN