Kapitel 16. Alkohol som tradition och självklarhet på redaktionerna och i mig.

Jag har tagit första pendeltåget från Tumba till Klara för att bevaka att morgonchefen följer de skisser jag lade på hans bord kvällen innan. Skisserna visar mitt förslag till nederdel för Aftonbladets förstasida och löpsedel.


När jag nalkas centralbordet är morgonchefen förbannad och högröd i ansiktet. Han vill inte trycka två röntgenbilder på förstasidan. De visar (till vänster) en frisk hjärna och (till höger) en alkoholists hjärna. Skrämselpropaganda, säger han, det tycker hela redaktionen.

På sextiotalet hade den arge morgonchefen varit förstasidesredigerare och jag hans chef. En söndag vid 03-tiden hade jag skickat hem honom i taxi med beskedet att han var välkommen tillbaka när han nyktrat till. Det skulle han aldrig förlåta mig.

Nu var det 1979 och jag långtidsplanerare, ansvarig för en reportageserie om alkoholens skadeverkningar. Jag lämnade morgonchefen och tog en diskussion bakom stängd dörr med hans överordnade, redaktionschefen Sigurd Glans, den högste ansvarige för löp och förstasida. Efter en kort diskussion gick Glans ut till morgonchefen och sa att bilderna skulle in. Morgonchefen skakade på huvet men svalde sin ilska och tog en sväng mot kaffeautomaterna.

Jag vet inte om han just denna dag, som så ofta, tog korridoren högervart förbi automaterna och in i det reporterrum som kallades Baren. Där behövde ingen dricka ensam. Det dracks starköl och sprit på arbetstid in i åttiotalet, i Baren och i andra rum som kantade de nedslitna korkmattekorridorerna i tidningshuset med adresserna Vattugatan 10 och 12.

Substanser intas förmodligen på arbetstid även i dagens mediehus. Men knappast på det självklara sätt som var accepterat i vårt yrke innan det medelklassifierades. När sista manuskriptet till första upplagan hade susat iväg i rörposten till sätteriet gick landsortstidningarnas nattchefer till krogen. De som var kvar på centralredaktionen skulle larma chefen bara om det hände nåt stort. Nyhetsfattiga nätter skulle nattväktarna lägga in slentriannotiser vid så kallade rullbyten, när pressarna stoppades för ta in nya pappersrullar.

Nattväktarna kunde ta en öl eller två eller hälla en skvätt i kaffet. Vem skulle ha sagt ifrån? Chefen sätter gränsen. Så hade vi lärt i landsorten, den arge morgonchefen, jag och alla långvägare. På Aftonbladet var supandet öppnare och hårdare än det varit på min första tidning, VLT i Västerås. Aftonbladets redigerare kunde sitta med bakfylleöl på bordet redan när arbetsdagen började 02, 03 eller 04 beroende på befattning. Om en morgonchef skickade hem bakfulla redigerare blev det svårt att få fram alla sidor i tid.

När Aftonbladets landsortsupplaga började rulla i Göteborg, Malmö och i källaren under tidningshuset i Klara hade morgonfolket givit sitt bästa, med eller utan öl. Det kom in nya redaktörer som gjorde grovjobbet till senare upplagor men morgongänget hade flera timmars arbetstid kvar och ringdes vid behov in från Baren för att göra en sida. Vid nio öppnade systembolaget på Rödbotorget . Först i kön kunde det stå en vaktmästare från Aftonbladet med pengar som salats ihop bland de törstige.

Aftonbladets centralredaktion var i slutet av sjuttiotalet ännu dominerad av gubbar, medelålders och yngre. Men fler och fler unga, högskoleutbildade kvinnor hade börjat söka sig till tidningens nav. Kvinnornas närvaro skulle efterhand inkräkta på gubbigheten och supandet. Förvisso hade kvinnor, som män, bekvämare möjligheter i yrket än att utmana morgonredaktionen. Reportrar med dagtjänst levde lugnare oavsett kön och för dem fanns ju möjligheten till ‘normala’ familjeliv. Ändå var allt fler kvinnor ivriga att ta striden om löpsedeln, medvetna om att det var runt centralbordet som värderingar kunde ändras, i fajter med gubbarna om vad som skulle sälja.

På centralredaktionen fanns ett starkt förakt för krönikörer av Marianne Höök-stuket, de som förmodades gå omkring i ridstövlar och göra karriär genom att ligga med rätt makthavare. Kom ner i gruvan och jobba, för fan! var centralredaktionens budskap. Det krävde stark vilja och stor envishet hos kvinnor för att käfta med ölgubbar som tvärsäkert visste vad som säljer. De pionjärer som framförde nåra jävla feministargument tog svårbedömda risker men lärde sig, den hårda vägen, att genomskåda manliga härskartekniker.

Reportern Gunnar Rosell fick Stora Journalistpriset 1979 för sin artikelserie om alkoholen, den som visade röntgenbilder av en frisk hjärna och en söndersupen. Serien blev en del i agitationen mot supandet i Sverige i allmänhet och öldrickandet på Aftonbladet i synnerhet. I juni 1979 intervjuades läkaren Walter Lenz i företagstidningen Interna Aftonbladet. Han intygade att leverskador var ett av våra största problem. Internas redaktör, långvägaren Sigvard Lindström, inledde en kampanj mot supandet, bland annat genom att räkna flaskor i papperskorgar.

Fröet till en verksam agitation mot supandet hade såtts i maj 1978 av Aftonbladets kvinnoredaktion i det så kallade Dokumentet. Det var tuff läsning som inför hela folket avslöjade supande och sexism i Aftonbladets redaktion. Ett avsnitt om hur en full redigerare varit närgången mot en kvinna i en hiss var ett kraftfullt argument för att arbetsmiljön måste ändras. Det var inte jag som var närgången. Men många år senare skulle jag minnas min kollegas övergrepp. Det var när jag själv gick över en gräns.

Tredje veckan 2009 började jag skriva ett första utkast med arbetsnamnet Spriten på Aftonbladet och i mig. Samtidigt råkade Aftonbladet starta en artikelserie av krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt med ekon från Rosells prisvinnande journalistik trettio år tidigare.

Hildebrandt beskriver sin kropp som ett slagfält med fyra dödliga hot: Stress, Mat, Tobaksrökning och Alkohol. Apokalypsens fyra ryttare, tänker jag: ett beprövat journalistiskt grepp som kan kopplas till det mesta, till exempel en fruktad fyrbackslinje i fotboll. På rak arm minns jag ryttarna Svält och Krig. Jag går till hyllan i finrummet och tar fram första volymen av mina föräldrars Nordisk Familjebok, inköpt volym för volym på trettiotalet. Familjeboken ger mig ytterligare två ryttare: Förtryck och Död. Jag vet att gamla biblar placerade Pest i fyrtalet. Är det så, tänker jag, att undergång är tidsbunden? Nu är Mat ett större hot än Svält, åtminstone i Sverige, landet där Stress har slagit ut Krig. Förtryck satt säkert i sadeln när Familjeboken redigerades, i skuggan av Stalin, Hitler, Mussolini och Franco men Döden är ändå, i alla tider, den evige fjärde ryttaren, även om den för tillfället är på reträtt, hotad av bantning, stavgång och begagnade reserv-kroppsdelar från styckade kineser.

Hildebrandts text 2009 är mera personlig än Rosells 1979 och den förklarande bilden är sexigare. Krigskorrespondenten presenteras i helfigursbild med läderstövlar. Någon röntgenbild av Hildebrants hjärna får jag inte se men en pil pekar mot underlivet med rubriken Jag är på gränsen till alkoholmissbruk.

Jag läste artikelserien och kände igen gränsgångaren Hildebrandts fromma förhoppning: att gränsen ännu inte passerats. Vem är storkonsument med kontroll och vem är alkoholist? Jag har ställt mig den frågan och kan ge ett personligt svar, utan att skylla på ett stressigt yrke eller ridande maror. Jag klev över gränsen när jag var i samma ålder som den nu fyrtiofyraåriga Hildebrandt. Först året när jag skulle fylla femtiosju följde jag Rosells råd till gränsgångare: att bli helnykterist.

Tredje veckan 2009, året när jag ska fylla sjuttiotvå år, skriver jag om spriten på Aftonbladet och i yrket. Då kan jag inte undvika att skriva om spriten i mig, även om det tar emot. Jag ser upp från dataskärmen till fönsterbrädans gamla radioapparat, muggarna med blyerts- och färgpennor, den lilla soldatgröna Castro-figuren (äktenskapet med M) fängslad under ett uppochnervänt grönfärgat glas, saxar, sparade vykort från Kanarieöarna och Urshults Camping samt flaskan med sand från Norsta Auren på Fårö (äktenskapet med A). Utanför de oputsade glasrutorna skiner vintersol på vit snö. Jag undrar hur länge jag kan hålla den fjärde ryttaren borta.

Jag tog till skidorna. I skoterspåren på Västerdalälvens is ältade jag spriten. Jag skrev i huvet, stakade, redigerade, diagonalade, strök och skrev om. Kort men sant, tänkte jag. Det kan vara kort men måste vara sant.

1/Rattfylla 1983. En månads fängelse. Jag hade inte förstånd att skämmas men slutade köra bil onykter, av självbevarelsedrift. Jag fortsatte dricka.

2/Kvinnomisshandel 1986. Jag skämdes som en hund men gav offret del i skulden, trots insikten att jag skulle ha klarat situationen genom att fly den, om jag varit nykter. Jag fortsatte dricka, försiktigare och med många vita perioder, korta och långa. Jag bröt de vita perioderna genom att gå undan och supa ensam.

3/Sexuellt ofredande 1992. Jag skämdes som en hund. Minnet av den store, fulle redigeraren som på sextiotalet skrämt en kvinna i Aftonbladets hiss kom för mig för första gången på många år. Det minnet hjälpte mig att se mitt missbruk och bli helnykter.

Med nykterheten följde många år av skam- och skuldkänslor samt böner om förlåtelse. Jag måste till slut inse att det svåraste, för mig, är att förlåta mig själv. Jag kan inte, som några, se mig som offer för en genetiskt betingad sjukdom benämnd alkoholism. Jag söp mig till missbruk på grund av dålig karaktär, lathet och slarv: så säger min känsla.

Punkterna 2 och 3 ovan pekar på möjligheten att mitt spritmissbruk utlöste ett latent kvinnohat. Det ska jag kanske skriva om innan jag dör, men inte här och nu. Hur jag gjorde för att bli nykter hör dock hit. Experten på journalisters dryckenskap, företagsläkaren Walter Lenz, ledde mig till Minnesota-modellen vilken ställde det grundläggande kravet att jag såg mig själv som alkoholist. Som rutinerad ordvrängare tog jag en semantisk krokväg genom att ställa den retoriska frågan: OM jag är alkoholist, vad ska jag då göra? Svaret var det självklara Sluta dricka alkohol.

Efter denna språkliga fint kunde jag sluta supa. Andra som super må förklara sitt missbruk med självmedicinering, frivilligt självmord under bedövning, oemotståndligt eufori-behov eller obotliga alkoholist-gener men min erfarenhet tycks gälla även dem: diagnosen alkoholismkan leda till nykterhet bara om diagnosen görs av den som dricker.

En skåpsupande journalist med inre tjänst i en mediefabrik (arbetsledare, redigerare, lyx-tyckare) behöver inte dagligen se läsare eller intervjuade i ögonen. Jag söp kvällar och helger, allt oftare ensam. På jobbet smög jag med kaffekask sent på arbetsdagen. Det accepterades, kanske för att jag var en användbar ‘gammal‘ journalist som gjorde ett bra jobb och kanske också på grund av den relativa måttan i missbruket på arbetstid. Jag luktade kask mot arbetsdagens slut men var inte stupfull. Tvär och ilsken mot lata journalister hade jag lärt mig vara på nykter kaluv, ung i yrket. Missbruket gjorde mig extra tvär. Även om jag vill tro att min ilska mot yrkets glidare alltid hade journalistiskt fog finns det säkert någon där ute jag borde be om ursäkt.

Jag klarade arbetsledarjobb ända in i helnykterheten vid femtiosju års ålder. Efter en tids helnykterhet började jag allt oftare fly från centralredaktionen ut till fronten, som gruvarbetarna säger om platsen där malmen bryts. Äntligen var jag tillbaka i reportaget som jag aldrig borde ha lämnat.

Under en tioårsperiod deltog jag i sex knall-och-fall-begravningar. Några av de för tidigt döda hade drunknat i Klara Låneträsk, ett procentarkontor på Kungsgatan, vars insida jag slapp se eftersom jag aldrig var stamgäst i Baren där deltagande i växeleländet var ett underförstått krav. De sex nådde vare sig pension, personlig frid eller ens skuldfrihet. Vid en av dessa begravningar stödde sig prästen, en avhoppad reporter som sökt ett nytt liv med Gud, på kistlocket och påminde liket om en utestående skuld. Kanske borde jag utelämna denna anekdot som berättas när vi överlevare möts; en av dessa historier som håller journalistmyten vid liv och ångesten i schack. Misär är misär och ska väl inte förgyllas? Varför blir en tragedi en skämtbit bland oss ordbrukare?

Jag letar fram två journalistbiblar ur hyllorna, en reportagebok och en novellsamling, texter som spred journalistmyten när jag var ung; böcker som lockade mig till Klara.

Ur Jolos reportagebok ‘Chicago‘: “män som med vidgade näsborrar levde med i Chicagolivet, som kände i öronvingarna det sista mordet och vetebörsens prisfall och ändå alltid i skrivbordslådan, bredvid whiskyflaskan, hade grekiska epigram eller Baudelaires dikter, Aisopos fabler – en sportchef var under hela sin Chicagotid sysselsatt med att översätta honom – eller Nietzsche; Nietzsche var egendomligt gångbar i Chicago.” (…) “Staden var under dessa år groplatsen för den aldrig utdöda idealtypen av journalisten: den unge cyniske intellektuelle, sysselsatt med att spränga sig själv, energisk, hård, vältrande sig mitt i verkligheten men ändå med distans till den, slutligen förbränd och undergången i sin eviga jakt efter skeendet.”

Ur ‘Dimman från havet‘ av Jolos föregångare som chicagoskildrare Thorsten Jonsson: “Varför stannar du i den här stan, Ted? Du kunde göra dig en framtid i New York, eller i Washington.” “Amerikas största dynghög och jag har en bra grepe. Här kan en hederlig man göra nytta.”

Långvägare kom till Klara för att göra den nytta journalister kan göra. En av långvägarna hette Lennart Westerbrant. Det var inte sprit eller annat substansmissbruk som blev hans död. Exakt hur döden knackade på hör inte hit och hans begravning saknar allt journalistiskt anekdotvärde. Hösten 2007, när jag började skriva av mig yrket, skickade jag brev till skribenten Jan Myrdal och frågade vad han mindes av Westerbrant. Jag fick inget svar till min brevlåda eller, så vitt jag vet, på någon kultursida.

Under sin tidiga skoltid tillbringade Westerbrant sina nätter på en brits bland korna i en lagård i Värmland, utackorderad av socknens fattigvårdsstyrelse till den bonde som tog minst betalt för barnomsorg. Fattigungen lärde sig vägen till biblioteket och blev så småningom redaktionssekreterare på Värmlands Folkblad. En av hans uppgifter var att handleda volontären Jan Myrdal. Westerbrant värvades senare till Aftonbladet men efter en tid klarade han inte längre av att jobba bland mycket folk på en centralredaktion. När jag träffade honom första gången 1965 satt han nattväktare, ensam, på Aftonbladets centralredaktion i en tid då nästan hela tidningen gjordes på morgonen. Westerbrant höll ordning på vad som hänt kväll och natt i världen och i riket och lämnade över artiklar, telegram och uppdragslistor till förste man i morgongänget. Fönstret bakom centralbordet stod alltid öppet vid överlämningen, sommar som vinter.

På sjuttiotalet bad Westerbrant att få sitta i ett eget rum. Även där jobbade han för öppet fönster. Nu skötte han dagboken, ett dragspel av hängmappar med trettioen fack för månadens dagar och tolv fack för årets månader i vilket Westerbrant och nyhetscheferna lade ner och hämtade fram lappar med förslag till reportage och evenemangslistor från Tidningarnas Telegrambyrå. Westerbrant satt med öppet fönster därför att han ville bespara sina arbetskamrater den fattiglukt bara hans egen näsa uppfattade. Bakgrunden till denna luktfobi, som blev allt värre med åren, var att han mobbats av sina skolkamrater för att han luktade dynga.

Spännvidden var länge stor i Aftonbladets redaktion mellan dem som växt upp i någon av samhällets eliter och de som kravlat sig upp ur folkdjupet. Det var en konkurrensfördel i upplagekriget att ha journalister from all walks of life men just den fördelen skulle försvinna med medelklassifieringen av yrket och hela vårt land. Jag såg det ske och det var därför jag skrev brevet till Myrdal. Det vore intressant, tänkte jag, att veta om en pojke med guldbyxor ur Rörelsens adel, en förkämpe för tredje världens förtryckta, mindes långvägaren Westerbrant och i så fall hur.

Jag slutar diagonala. Skidorna glider till stopp i skoterspåret. Jag vilar framåtböjd på stavarna och blundar för att ur skymningen framkalla minnet av en begravning i början av åttiotalet. Mot ögonlockens insida ser jag några fientliga ansikten vid ett bord i ett kafé utanför en tunnelbanestation vid Skogskyrkogården söder om Stockholms Söder. Jag ser en grön tårtbit och en kopp kaffe framför mig eller är det en landgång med öl? Nej, sånt minns jag inte; de åtta begravningarna flyter in i varandra. Men nästan tydliga är några ansikten med minspel som ska läsas så att min närvaro är en förolämpning mot den döde.

Min uppgift är att säga några ord i egenskap av representant för tidningsledningen, en uppgift de andra i ledningen ryggat inför. Jag stålsätter mig inför talet genom att koppla hjärnans sökmotor till en lycklig barndom när min far och mina farbröder höll oändligt långa, högtidliga, omständliga, glada, sorgsna och fåniga tal som fick farfar att gråta och skratta sig fördärvad. Minnet av farfar hjälper mig att få ordning på några talets stolpar. Jag reser mig och manar fram bilden av den döde som en av alla oss som kommit från landet till Klara för att göra tidning. Mitt tal mildrar, något, ilskan i åtminstone ett av de där ansiktena.

Så tog Aftonbladet farväl av morgonchefen som inte ville se röntgenbilden av en alkoholists hjärna på sin förstasida. Hans vänners arga blickar ville göra mig ansvarig för hans död. På sextiotalet hade jag skickat hem långvägaren och krävt nykterhet på mitt skift. I juli 1980 tvingades morgonchefen sluta på centralredaktionen, mot sin vilja. Han förflyttades till inre tjänst långt från nyhetshetsen, med mig som chef. Snart skämde han ut tidningen vid ett telefonsamtal. En chefredaktör måste be en VIP i den yttre världen om ursäkt. Jag skrev ett formellt brev: Nästa gång du är full i jobbet får du sparken. Efter en tids krampaktig nykterhet slutade han på Aftonbladet och flydde till frilansjobb. Kort därefter dog han. Inför sina supbröder hade han skyllt ifrån sig, som alkoholister gör. Jag blev den siste syndabocken i hans liv.

Vår relation kan beskrivas ur detta perspektiv men det handlade också om klass och förändring. Morgonchefen hade kommit till sportjournalistiken från ett LO-yrke. Han hade stor lärdom förvärvad utanför skolsystemet och kan ha haft Aisopos fabler i skrivbordslådan. Han delade arbetarklassens instinktiva misstro mot studenter ur medelklassen, vi som under sextio- och sjuttiotal tog över (s)tidningarnas redaktioner, kapade det politiska reportaget och påstod att vi visste vad vanliga knegare ville läsa i tidningen.

Kanske kände morgonchefen maktlöshet när arbetarrörelsen och Aftonbladet blev medelklass-styrd. Kanske hade han, längst där inne, samma slags oresonliga klasskomplex mot mig och andra studenter som jag själv dras med när jag möter de ärftligt rika eller de högbrynt akademiska (ja, jag kan få spader inför genuina eller inlärda scheeee-ljud eller ett visst göteborgskt tonfall).

När jag öppnar ögonen och kisar mot den vita snön på älvens is har jag framkallat minnet av en begravning och en tid när jag började ana att journalistik kanske inte är det enda viktiga i livet; en tid när en kvinna var min syndabock och jag ännu länge skulle förneka att spriten bet även på mig.Jag känner ryggsvetten frysa till is och stakar snabbt hemåt, mot skrivbänken, med föresatsen att grepa fram de rätta orden ur min egen dynghög.

(c) ULF THORGREN