Kapitel 17.När journalisterna tog makten tröttnade Rörelsen på sina tidningar och ersatte ledarskribenter och (s)ympatiserande reportrar med (s)pinndoktorer.

 

 

I julmånaden 1981 mobbade jag en chefredaktör under watt-snåla kristallkronor. Jag målade ett snabbporträtt av en journalistikens dödgrävare, en förskingrare av fackföreningsavgifter, en streber som jamsade med när drömmare och tokstollar i (s)parti och fackföreningsrörelse trodde att den Nya Stockholms-Tidningen(s) kunde bli något annat än ett fiasko. Jag körde ner moralkakor i halsen på chefredaktören inför fyra-fem förvånade kolleger.

Chefredaktören tittar i golvet och försiktigt åt sidorna, som sökte han stöd. Alla tiger. En kollega cirkulerar sig fri som för att slippa delta i ett pinsamt gräl. Vi andra smuttar ännu en klunk billig sherry ur utrikesdepartementets nötta bjudglas, tredjesorteringen. Chefredaktören försvarar sig inte. Ingen kommenterar min attack. Någon börjar prata om något annat. Snart är gruppen sprängd.

Jag var förbannad på att den omstartade Stockholms-Tidningen i tre månader gnagt bort upplaga för Aftonbladet. Några år senare skulle en kollega påminna om mina hårda ord. Hade du sagt så om du vetat att han snart skulle dö i cancer?Ja, troligen. Jag skulle ha använt informationen som ett bevis för att jag hade rätt och stött argumentationen med den amerikanske författaren Norman Mailers tes att dålig moral ger cancer.

Jag var oförskämd mot många kolleger de år jag trodde att Aftonbladets öde vilade på mina axlar. I chefredaktören jag hånade såg jag en skurk som skodde sig personligen på Rörelsens okunskap i tidningsfrågor. Det skulle ta många år innan jag ens ville överväga möjligheten att chefredaktören ärligt trodde på ett mirakel.

Nya Stockholms-Tidningen drogs igång därför att höjdare i (s)parti och LO-fack skämdes för Aftonbladet. En av de drivande var Metall-Ettans (s)märkte ombudsman Sivert Andersson. Vid LO-kongressen 1971 hade han medgivit att Aftonbladet kunde “konkurrera med de borgerliga drakarna“. (…) “Det innebär att Aftonbladet både i fråga om sitt nyhetsmaterial och övrigt blivit nedsnuskat av vältrande i kungahusets och andra svinaktigheter. Det är avarter som följer med att man måste driva en tidning kommersiellt och se till att den kan säljas i massupplagor. (…) Vad vi behöver är en tidning som inte tar några kommersiella hänsyn, utan som kan bli en kvalitetstidning för debatt och information.”

Tio år efter Anderssons appell startades Nya Stockholms-Tidningen. Projektet blev ett ekonomiskt svart hål, liksom gamla ST där vi varit arbetskamrater, jag och chefredaktören som skulle dö i cancer sedan han lagt ner ST för andra gången och fått en reträttplats som informatör i en annan del av Rörelsen. Flertalet Nya ST-läsare valde Dagens Nyheter efter den sista nedläggningen. Men Sivert Andersson och de andra drömmarna kunde bara tillfälligt nagga Aftonbladets upplaga i kanten. Efter ST-fiaskot kunde Aftonbladet snuska vidare, ostört. De kommande decennierna skulle den tidning arbetarrörelsen skämdes för vältra mycket pengar över LO; 670 skattefria miljoner på ett bräde när kvarteret i Klara såldes.

Året när jag mobbade chefredaktören skällde jag ut även Sivert Andersson, muntligt och på debattplats. Fyra år senare flydde jag från Aftonbladet på Vattugatan till Metallarbetaren i förbundshuset på Tunnelgatan. Hos Metall slöt jag fred med sluggern Sivert, nu andre ordförande i Metall. Vi hade båda drömt färdigt och var bittra: Sivert för att läsarna svek den tidning han tyckte att de borde läsa och jag för att jag stötts bort från den tidning Sivert förtalat.

Jag försöker framkalla bitterheten jag kände som utstött från Aftonbladet men i mitt minne finns bara sorg eller inte ens det: jag hittar bara rester av en sorg. I brist på användbara minnen av min bitterhet beslutar jag att skriva en efterklok analys av min långa tid som journalist i Rörelsens tjänst.

Mitt drömjobb som ung var att bli utrikeskorre. Första nedläggningen av Stockholms-Tidningen ledde mig till Aftonbladets centralredaktion där löpsedelspoeter lärde mig att göra tidning. Det förförde mig till en chefskarriär. Som nyhets- och senare reportagechef hade jag dålig känsla för att många journalister kunde ha andra behov än journalistiska. Jag ställde hårda krav på andras flit. Först på äldre dar lärde jag ett grand av den ödmjukhet som sentida chefer får lära sig på kurser.

Jag klev ett steg för högt i hierarkin på Aftonbladet för mitt eget bästa. Ett katastrofalt familjeliv gjorde min situation värre. Den privata bitterheten och den yrkesmässiga förstärkte varandra. Jag hängde mig kvar, oönskad, hos Aftonbladet för länge. Den nya generationen ledd av Thorbjörn Larsson gjorde vad nya generationer gör: knuffar bort dem som står i vägen. Så hade hans företrädare gjort och så måste kanske alla mediechefer göra när de bygger en egen, pålitlig organisation. Journalister är inte att lita på.

Som ung tidningsmakare hade jag drömt om en journalist-ägd tidning med handplockade medarbetare. Under min tid i Göteborg försökte Lars Eliazon, Staffan Heimerson och jag fresta boxningspromotorn och sporttidningsutgivaren Edwin Ahlqvist med en dummy till ett månadsmagasin. Den gamle kämpen ville nog vara med på ännu ett tidningsäventyr men drog sig ur, gråtande, med motiveringen att han inte kunde riskera arvet till fru och barn. När jag knuffades åt sidan på Aftonbladet 1982 sprang jag runt till tänkbara finansiärer med en dummy till en 25-öres lösnummertidning som skulle säljas i Stockholms innerstad före lunch med korta nyheter, nöjen och sport. Ursprunget till dummyn var mitt tidigare förslag att Aftonbladet skulle starta en sådan tidning i Malmö och Göteborg för att lågpriskonkurrera med Kvälls-Posten och GT. Aftonbladets vd Bertil Nilsson sa nej med motiveringen att Aftonbladet inte kunde riskera att spräcka kvällstidningarnas distributionskartell.

Jag var ingen bra entreprenör och behövde inte vara det av tvång, som dagens nybörjare i yrket. Min generation gynnades av ständig media-expansion. Även nybörjare kunde bli fast anställda och byta arbetsplats. När jag beslöt att ta skinnvästen och träskorna ur skåpet och dra från Aftonbladet så hade jag en tydlig journalistisk identitet. Att jag gick till just Metallarbetaren berodde på att chefredaktören Stig Jutterström just då behövde en redaktionssekreterare. Vi kände varandra från Aftonbladet där Jutterström varit ledarskribent och redaktionschef för personalfrågor. I vår medelålder tog vi steget från kommersiella Aftonbladet till den skyddande verkstan Metallarbetaren där vi skulle fullfölja våra journalistliv i Rörelsens tjänst.

Metalls ekonomichef Kjell Andersson hade just ersatt Sivert Andersson som förbundsstyrelsens tidningsansvarige. Vid anställningsintervjun ställde han en fråga jag bara fått den gången: Delar du arbetarrörelsens grundläggande värderingar?Jutterström, en tydligt (s)märkt skribent, såg orolig ut där han satt i stolen bredvid (han visste vad jag tyckte om Rörelsens tidningspolitik). Mitt svar blev att jag var fackligt ansluten i Journalistförbundet, ett tjänstemannafack, aldrig varit medlem av något politiskt parti, ogillade en hel del av vad arbetarrörelsen sysslade med, särskilt när de misshandlade sina tidningar, alltid röstat på (s) och delade de grundläggande värderingarna.

Journalister får identitet av sin uppdragsgivare, frivilligt eller påtvingat. Många söker större frihet genom att bygga egna varumärken som krönikörer, identiteter som kan bli starkare än uppdragsgivarens, som Jan Guillous. Han brukar pådyvla Dagens Nyheter identiteten den malliga morgontidningennär han vill göra läsare uppmärksamma på DN:s metod att surfa fram med näsan i vädret, som om tidningen aldrig klantar sig. Guillou driver med en identitet som han ogillar och får instämmande skratt från mig och andra som känner igen DN-journalister på gången.

Det byggs oavbrutet nya identiteter och hierarkier i mediavärlden. På radiomonopolets tid hörde jag en sportjournalist från Expressen reta sportreportern Lars-Gunnar Björklund med slängar som Jaha, du jobbar på Sveriges enda radiovilket skulle tolkas som att monopolradion var en skyddad verkstad och ingenting för riktiga journalister.

När jag lägger upp minneslappar till en text om Metall, A-Pressen och Rörelsens uttåg ur tidningsbranschen hittar jag följande notering: Jfr med Dieter: håller vi på (s) av skuld, av behov att vara solidariska? It was his Duty to save the World. Lappen blir liggande några dagar medan jag funderar på vad jag kan ha menat när jag skrev den. Till slut skickar jag ett mejl till Dieter Strand med frågan: Trodde du också att det var solidariskt att jobba på Aftonbladet?Jag undertecknar mejlet med Din politiskt naive vän Ulf

Strands svar hjälpte mig med identiteten. Så här skrev han:“Naturligtvis: solidaritet med v å r tidning. På DN ansågs jag vansinnig som sa nej till fast jobb redan VM-sommaren 58. Och sen till alla andra (bättre betalda) anställningsförslag. Och trots att Palme, den dåren, frestade med pressekreterarjobb.
-Jo, du gör väl mer nytta där du är, muttrade han.
Det låter forntida. Men jag känner fortfarande direkt ö m h e t när jag minns sittningar med LO-folket, våra faktiska ägare. De djärvaste av dem ringde hem och skällde eller tipsade.
Dagens journalister tror sådant förbjuds av tryckfrihetsförordningen.”

Ö m h e t, skrev Strand. Det är ett tänkbart låneord för min egen känsla vid minnet av mina kontroverser med dessa oproffsiga men hederliga tidningsägare. Ett annat ord är r e s p e k t vilket jag visade allt för sällan. Vem var jag att långt in i medelåldern begära att Rörelsen skulle förstå sig på journalistik, också? Var det inte gott nog att Rörelsen byggt en av världens hederligaste och starkaste politiska maskiner som tvingat fram fördelad välfärd och avgiftsfria högre studier för de fattigas barnbarn? Den skandinaviska fackliga rörelsen är väl det enda vi har i vår avkrok av världen som är värt FN-betyget världsarv: en folkrörelse som har medelklassifierat folkflertalet i Norden, proletär för proletär och öre för öre.

Under den heroiska tiden hade Rörelsen behövt egna tidningar för agitation utåt och sammanhållning inåt. Nu, mot seklets slut, tog mer eller mindre uppkäftiga journalister över den politiska dagordningen med den anglosaxiska motiveringen att journalister ska vara en fjärde statsmakt, nättopp den viktigaste beståndsdelen i demokratin. Från min skyddade verkstad Metallarbetaren såg jag LO-förbunden ge upp försöken att hitta lojala journalister. LO slutade stödja A-pressen i landsorten efter att ha pytsat in en stor summa avskedspengar. Lokala fack och (s)partiet tog över det ekonomiska ansvaret. De sista LO-pengarna sprättes bort av två folkrörelsedirektörer i nittiotalets A-presskonkurser. Några få A-presstidningar överlevde. I dag anlitar Rörelsen samma sorts spinndoktorer som näringslivet i sin agitation; specialister på vinklade läckor till ‘viktiga‘ medier. Fackförbunden har kvar medlemstidningarna men prioriterar dem allt lägre för varje år.

1986 behövde jag en skyddad verkstad. Metall var då en osentimental organisation för medlemmarnas egenintresse med stark ekonomisk ryggrad. Medlemmarnas pengar förvaltades öppet och hederligt. Den som ertappades med fingrar i syltburken åkte ut. Kontrollen var hård från räknekunniga, egna revisorer. Det enda mygel som släpptes igenom var kursgårdarnas underliga kvitton där sprit kunde kallas ‘samkväm’. När en Metallordförande fick en bostadsförmån som han behövde för att kunna flytta till sitt nya jobb i Stockholm redovisades detta in i minsta detalj i Metallarbetaren. När ombudsmännen ville ha löneförhöjning hade kongressombuden sista ordet. Även de kunde räkna.

Ekonomichefen Kjell Andersson, med bakgrund i Konsum, gav mig ett exempel på Metalls egenintresse när (s)regeringen skulle sätta tak på daghemsavgiften. Det gynnar inte vårt folk, sa Andersson. Jamen, invände jag, det finns många hushåll med två metallare eller en metallare och en kommunalare och dom behöver väl daghemsplatser och förresten vill väl inte Metall ha tillbaka hemmafruarna? Du kan inte räkna, sa Andersson, det är dom med högre löner än metallare som tjänar på taket. Andersson tyckte att vi skulle förklara detta i medlemstidningen.

Den ekonomiska noggrannheten gick hand i hand med en svårutrotad machokultur där hårda ord markerade facklig tuffhet. Förolämpningar försvarades med klyschan så går snacket på verkstadsgolvet. Det såddes populistiska frön ute i buskarna, särskilt i gruvfälten och i Göteborg. Metallarbetarens reportrar var vana vid att räkneexemplen varvades med klasskampsargument. Det talades mycket om arbetarklassens bästa, både i förbundet och redaktionen. Det gav enkla vägval för karriärister, som i alla stora organisationer: endera gorma högst eller också smyga med i skuggan av någon makthavare.

Metall dominerades sedan decennier av (s)trogna men vänsteraktivister var välkomna som ombudsmän om de lugnade ner klasskampsretoriken och lärde sig att räkna rätt. Sextio- och sjuttiotalens strider mellan sossar, moskvakommunister, kinakommunister och europakommunister hade klingat av när jag kom till tidningen. Dock pyrde fraktionstänkandet i korridorerna. Äldre ombudsmän placerade mig i gråsosse-facket och upplyste mig om vilken reporter som höll på vilken vänsterfraktion. För mig lät det konspiratoriskt men snart skulle jag lära mig att vissa tips faktiskt letade sig in i redaktionen via vissa reportrar. LO-fackens tidningar med journalistiskt självstyre, regelbundna arbetstider och liten personalomsättning hade fått väggfasta avlagringar, till exempel av 68-vänstern. Metallarbetaren var inget undantag.

En omgörning av Metallarbetaren till månadsmagasin frigjorde pengar för bra journalistik under senare halvan av nittiotalet. Tidningen hade flera kunniga reportrar och en rejäl frilansbudget. Jag fortsatte göra tidningtills magasinet var inarbetat och Jutterström pensionerad. Då kom en ny chefredaktör av den TV-sort som Rörelsens tidningsansvariga brukade imponeras av och anställa. Den nya chefen ville göra tidning vilket varit mitt jobb, delegerat av Jutterström. Jag förhandlade fram arbetsuppgiften kultursidesansvarig och behöll skrivsysslan gruvreporter och trodde att jag skulle få stanna fram till min pension vid 65 års ålder. Till min efterträdare som redaktionssekreterare Susanne Pettersson skänkte jag dikten ‘Redaktionssekreterarens självömkan’:

PM, PM, var är din själ?
Skrivandet av dig stjäl
kreativiteten.
Fast i smeten.

Kreativiteten, min vän,
latfegheten
valde du själv. Än sen?

Skriv dina PM och stjäl
de mer kreativas själ.

Självförvållade träl.

Min efterträdare fick även ärva ett odaterat och namnlöst tidningsklipp med meningen: “Maktbehov i samband med rädsla är en fullständigt livsfarlig kombination.”

Två år senare drevs jag upp ur mitt sista journalistiska rävgryt och jagades ut i tvångspension vid 63 års ålder, sedan chefredaktör och journalistklubb skänklat en kniptång. Jag förbannade mig själv för att jag inte tagit min skinnväst och mina fotriktiga inne-sandaler och lämnat Dagens Arbete i samma stund som tidningsstyrelsen ville ha en chefredaktör med bakgrunden TV-reporter och son till ett socialdemokratiskt kommunalråd. Jag var ju inte dummare än att jag förstod vart det barkade.

Det var inte kärlek till yrket som höll mig kvar i denna redaktion för länge. Huvudorsaken var att jag inte vågade släppa taget. Jag behövde arbetsselen för att kunna skjuta upp svaret på frågan vad jag skulle göra med resten av livet. Ändå hade jag haft tankar att lämna yrket tidigare, året jag skulle fylla sextio. Inför starten av industriförbundsmagasinet Dagens Arbete samlades redaktionen till konferens i Medevi Brunn vid Vätterns strand norr om Motala, sex kilometer från Bona uppfostringsanstalt. Det blev revirtjafs i den utökade redaktionen vilket varslade illa samtidigt som valet av konferens-ort fick mig att fundera mer på mitt eget liv än på redaktionens. I Bona hade jag växt upp, i Medevi IF hade jag spelat fotboll med smeknamnet ‘Åhlund’ efter landslagets högerhalv Olle från Degerfors.

Jag hade erbjudit mig att gajda en tur genom Bona för dem som ville se det gamla barnfängelset som blivit folkhögskola för vpk och flyktingförläggning. Vi körde den krokiga väg jag cyklat på femtiotalet, tur och retur till fotbollsträningarna. När vi var framme vid de fyra stenfästningarna i skogen, A, B, C och D, berättade jag om bonagrabbarna, mina äldre bröder, de som om natten låstes in i bås med galler mot korridoren som på den amerikanska fängelseön Alcatraz; tonåringar som packade gröt i strumpor för att rymma norr- eller söderut längs kraftledningen, som tatuerade in bonatriangeln med synålar och åt sig fulla på skokräm.

Vi såg utsidan av de förfallna verkstäderna där vanartiga pojkarlärdes till smeder, snickare, skomakare och skräddare. På andra sidan fotbollsplanen kom vi till C-avdelningens höga mangårdsbyggnad med två flyglar som fram till 1948 skolade muskelkraft till landets bönder, på-prov-drängar som ofta kom i retur när bonden skulle börja betala full dränglön. Med en pinne sökte jag stolphål i marken efter det borttagna stängslet som inhägnade grusgården mellan huskropparna och berättade för mina kolleger hur jag hängt mot stängslets rutmönster om sommarkvällarna och lyssnat till grabbarna där innanför som snart skulle låsas in i boxarna; hur de ackorderade om ett pipstopp tobak eller något annat åtråvärt som russin eller socker som de snott när de haft diskjobb i köket för att brygga luraute i skogen, i femtioliters mjölkflaskor de stulit i lagårn.

Jag snyftar till när jag visar de små fönstren i marknivån till västra flygelns källare med isoleringsceller, straffen. Nära gråten berättar jag hur vi småpojkar, Bus-Lasse, Bus-Bosse och jag, personalens barn, släppte ner äpplen genom fönstergallret till en grabb i straffen. Min chef Jutterström mumlar Nu förstår jagoch förmodligen bygger han ett tankeskelett av freudiansk förståelse: så blev Ulf den han är och så försökte han vara solidarisk med sin uppväxt och med en större värld än den inom tjänstebostadens väggar med mamma, pappa, barn.

Solidariteten med dessa mina äldre bröder i Bona-familjen med husfar för varje avdelning var bara en del av snyftningen som Jutterström hörde och delvis kunde tolka. I gråten fanns också den sorgsna insikten att det började bli sent i mitt eget yrkesliv och att jag borde ha förstånd att göra något annat än vara husfar för yngre journalister.

En tredje del av gråten ska stanna livet ut. Jag tycker mig höra en tvåtakts prutt-Saab åka upp på gårdsplanen i Nås, på andra sidan väggen bakom min rygg. Om jag går ut på trappen ska en bonagrabb kliva ur bilen. Han har kommit för att stolt visa upp sig själv, sin bil och sin familj för min pappa Gösta, kronjägaren som en gång för länge sen lärde honom pli och att hugga i skogen.

Hösten 1986 var min far gravsatt sedan åtta år. Min mor hade just avlidit. Dagen efter begravningen ringde en bonagrabb från Malmö och sa att Älghuvet är mitt. Det lovade farbror Gösta! Att min mor hade lovat bort älgen till en sondotter är en annan historia, för en trängre familjekrets än den som en gång var min värld vid Statens uppfostringsanstalt å Bona Egendom.

(c) ULF THORGREN