Kapitel 18.Copyright är pengar och den ordbrukare som inte har vare sig det ena eller det andra får skaffa sig ett skrivarhem på hjul.

 

Den tredje septemberhelgen 2007 gick jag Furusund runt med min tolv år yngre yrkesbroder Roger Thorén, uppväxt vid Norrtull i Stockholm och förvaltare av farföräldrarnas stuga i skärgården. Längs societetsrännan på öns solsida pekade Thorén ut hus med strandtomter som de senaste åren förvärvats av en stiftelse vars kassa fylls på med den döda författaren Astrid Lindgrens copyrightinkomster. Stiftelsen placerar Lindgrens efterlevande på Lyckliga gatan. Thorén visade mig huset där författaren en gång bodde.

Min fantasi befolkar den gröna gräsmattan med blonda solbrända bullerbybarn. Över idyllen lyser en blå himmel med vita puff-moln som vore de retuscherade av Svensk Filmindustri. Bilden börjar röra sig och mina kameraögon zoomar in ett öppet fönster där saft- och bulltanten Astrid sitter vid skrivmaskinen bak fladdrande tyllgardin. Här bjöds man aldrig på saft invänder Thorén vilket väcker cynikern i mig. Jag gör om det amerikanska talesättet ‘politics is property’ till ord är egendom och förmodar att Lindgrens släkt ska fortsätta håva in pengar intill fjärde led; kanske ännu längre eftersom EU överväger ett starkare skydd för upphovsrätten.

Vi talar i ironiska ordalag om människans samlarnatur och den orubbliga arvsrätten, nyligen skattebefriad, medan vi fortsätter promenaden mot bryggan där ångbåtarna lägger till och färjehamnen där bilarna köar för färd längre ut i Stockholms norra skärgård.

En bit bortom färjan blir jag glad när vi kommer till en strandbit där även egendomslösa får vistas. Ordet allmänning är vackert, tänker jag, som hagen var vacker när morfars mjölkko betade med de andra djuren i byn, som ungdomar nu betar av allmänningen Internet med dess gudagåvor av ord, bilder och musik. Vi är på väg till en av allmänningarna på öns skuggsida, gajdar Thorén, klippan där August Strindberg ska ha suttit och skrivit ord som genererat intäkter till Bonniers bokförlag i hundra år. Skamsund ligger där borta, pekar min vän och drar en skröna som förbättrar den verkliga verkligheten bakom öns myter.

Snart har vi varvat ön och är tillbaka vid den thorénska sommarstugan på skuggsidan nära klippan där Strindberg satt på en bänk och skrev eller låtsades skriva. Fotograferad blev han, det är säkert, av Otto Johansson, Furusunds fotopionjär, gammelmorfar till Thoréns fru Lili-Ann. Thoréns farfar droskägaren köpte tomt 1949 och byggde stuga och redskapsskjul som blev arv efter en generation som med egna händer byggde småstugor på mark som kan ge de efterlevande en tryggad ålderdom när marken säljs till uppkomlingar som river småstugorna och bygger schabrak.

Jag gratulerade paret Thorén till innehav av En bra adress som fransmännen säger. Jo, jag var lite avundsjuk. Inte för att den som är född i skogen vill bo på en ö med många staket utan vid tanken på sommarstugetomtens värde som pensionsförsäkring.

Jag blev yrkesvän med Roger Thorén i mitten av nittiotalet. Han hade lärt tekniken att skriva reportage, i teorin på journalisthögskolan, i praktiken på Norrtelje Tidning, varit journalistradikal på Folket i Bild/Kulturfront några sjuttiotalsår, blivit skrivande och fotograferande frilans, varit reporter på Ny Teknik i omgångar, förstärkt Metallarbetaren den period när Dagens Arbete planerades, chefat på Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur och i sin medelålder tagit sig tillbaka till förlaget som ger ut bland annat Ny Teknik, gamla Ingenjörsförlaget, uppköpt av finländska Talentum. Där hade han blivit tidningsmakare för nya projekt eller ’publisher’ som det heter på svengelska.

Hösthelgen 2007 i Furusund pratade vi copyright, ägandefrågor i cyberrymden och hur de svenska politikerna i god parlamentarisk ordning marscherade in i en mittfåra där 49 procent av väljarna snart har lärt sig att acceptera viljan hos de 51 som styr. Men vi var också privata. Jag berättade hur jag mått dåligt av att bli tvångspensionerad, hur jag tagit på mig oavlönat skriv- och redigeringsjobb men nu planerade att gneta ihop pensionspengar till en begagnad skåpbil. Ännu en gång ville jag luffa runt i Europa, med sovsäck och gasolkök och med en hund bredvid mig på framsätet, som den åldrande John Steinbeck gjorde i USA innan han lade sig ner att dö. Det var en dröm som slagit en djup kil i det tjugoåttaåriga samlivet med min tredje hustru, kanske för all framtid.

Thoréns pension låg en bit in i framtiden men han hade redan börjat hårdträna med fiolen. Hans pensionärsplan var att resa världen runt på spelmansstämmor, helst med Lili-Ann. Denna helg fick jag intrycket att journalistiken varit en tillfällig, nästan oavsiktlig avvikelse från musiken. Det ska bli skönt sa Thorén om att åldras som spelman. Han hade tröttnat på de etablerade medieägarnas gåsmarsch in i det annonsstyrda gratistidningsträsket och påstod att unga journalister inte längre lär sig att skriva, kanske en följd av att texten mellan annonserna prioriteras allt mindre av ekonomiskt trängda utgivare. Var är dom, skrivarna, undrade Thorén. Vi visste båda att det finns och måste finnas journalister som är bra på annat än att skriva, som att gräva fram nyheter eller logiskt strukturera stora faktamängder. Men det var just skönskrivarna som Thorén saknade.

För diskussionens skull nämnde jag några sportreportrar på Aftonbladet som höll på att lära sig skrivkonsten och förstod att beskriva den sociala strukturen i fotbollens hjärtland brittiska Midlands eller fascismens åtbörder på olympiastadions ståplatsläktare i Rom. I övrigt förmodade jag att tjugohundratalets skrivare sysslar med dialoger och repliker i TV-serier. Det gav mig anledning att prata om kriminalreportern Dave Simon som slutade på den en gång ärorika tidningen Sun i Baltimore på Nordamerikas östkust för att bli känd som TV-seriernas Charles Dickens.

Den 16 november 1977 stod jag i farstun till Baltimore Sun på Calvert Street och läste väggtexter om fina priser som tidningen fått. Där fanns ett citat, i relief, ur en text av baltimorejournalisten Henry L Mencken med slutklämmen Reporting is really the life of kings. Vi hade kommit till B-more, kusiner från tidningsvischan, journalister och typografer från Aftonbladet, för att lära vad den då nya digitala tekniken kunde göra för vår tidning förutom att rationalisera bort typografer. Vi leddes in i ett trälhav med femtiotalet bås där journalister plirade in i pyttesmå TV-skärmar med gul text på grön botten. Skrivmaskiner stod fortfarande kvar här och där som backup. När vi ville tala med typografer letade gajden fram några fackligt oorganiserade datanördar framför stora centraldatorer dit journalisternas ord förts över som ettor och nollor i kablar från reportrarnas ’döda’ dataterminalerna (det var före persondatorernas genombrott).

Jag såg de surrande och blinkande datorburkarna och antecknade Feed the Goat, ord som användes av den amerikanske författaren Norman Mailer på sextiotalet när han beskrev sina gästspel bland sport- och politiska reportrar, evenemangs-slavar som bakfulla dagar tog för sig av gratislunchen och litade till PR-folkets press kit för att fixa en knippa ord och bilder till den omättliga media-get som tuggar i sig allt den får, stort som smått, sant som osant.

Sex år efter det att vi svenskar åkt hem för att planera typografernas svanesång anställde Baltimore Sun den 23-årige David Simon som utbildat sig till journalist vid universitet i Maryland, inspirerad av Washington Posts Watergate-kampanj som störtade president Nixon och av en film som byggde på Ben Hechts skröna om några Chicago-journalister vilka gömde en förrymd mördare i ett skrivbord för att vara ensamma om intervjun. Efter fyra år som kriminalreporter började Simon förstå att Suns ärorika tid var över. En tidningskedja hade köpt Sun för samordningsvinster och sugit i sig både den karamellen och besparingarna som den typograf-befriande tekniken gav. När Internet började ta över småannonsmarknaden var det journalistiken som fick betala. Jag såg dem förstöra tidningen var Simons hårda dom. Han och hans kolleger strejkade men kunde inte förhindra att löner sänktes, förmåner drogs in och att äldre kunniga journalister ersattes av unga, billiga eller inte alls. Simon beskrev följden av bantningen så här: Stadens enda tidning har inte längre kraften, expertisen eller minneskapaciteten som kan utmana de krafter som borde utmanas.

Simon tog tjänstledigt och skrev en reportagebok om stadens mordpoliser. Den blev underlag för TV-serien Homicide. Under en andra tjänstledighet skrev Simon (med expolisen Ed Burns) reportageboken The Corner om knarklangare och deras offer. Simon sade upp sig från tidningen 1995. Med Burns skapade han TV-serien The Wire med ambitionen att ge en heltäckande bild av stadens korruption. Polisens telefonavlyssning av bovar blev seriens röda tråd genom fem säsonger.

Som polisreporter hade Simon skildrat ett verkligt Baltimore som inte bara var livsfarligt för dem han skrev om utan för honom själv. Det TV-Baltimore han skapade befolkades av ‘mänskliga’ bovar och hjältar: korrumperade politiker och fackliga ledare, fuskande snutar, knarksyndikatens ledare, mördare och offer, tappert kämpande lärare i underbemannade och förfallna skolor samt en tidning som sviker sitt ansvar.

Skillnaden mellan reportagebokens ord och TV-dramats röster har Simon beskrivit som att TV måste stenografera verkligheten. Så blev The Wire en ofarlig saga. Den satte ingen i fängelse utan förvandlade Baltimores bovar till linslöss, malliga över att världen äntligen hade upptäckt dem. Simons dialog gav sagofigurerna osannolikt bra repliker, såna som i verkliga livet mejslas efteråt, när tillfället passerat. Jag får väl börja arbetet med den stora, amerikanska romanen, säger en fiktiv reporter när han får sparken.

Det som hände med journalistiken i Baltimore på åttiotalet har hänt jorden runt och fortsätter att hända. Baltimore fick en Dickens men staden förlorade sina rutinerade reportrar. Simon började bygga sin egen myt genom att spela rollen som frustrerad reporter, en som av snåla medieägare tvingats bli ärad, rik och berömd för något annat än det han drömde om som ung. Naturligtvis, argumenterade jag på Thoréns altan i Furusund, väljer unga skrivare bekvämare och mera lönsamma karriärvägar än att bli reportrar. Men det var inte då och där, på altanen, som jag på TV-seriers vis uppdaterade den gamla godingen En journalist är en död reporter till En TV-berättare är en död journalist. Det gjorde jag arton månader senare, framför datorn, när jag skrev första utkastet till det här kapitlet.

Jag berättade flera journalisthistorier den där hösthelgen i Furusund, på fördettingars vis, bland annat hur jag i mars 2001 hade skickat ett upprop till tiotalet journalister som jobbat på Aftonbladet och Expressen och föreslagit att vi skulle förse framtida pressforskare med ett revider, ett sista korrektur, till våra chefredaktörers och redaktionschefers memoarböcker. Mitt förslag var att vi skulle påpeka vad som var osant, omstritt eller tillrättalagt i deras memoartexterna. De flesta mötte mitt förslag med den tystnad det förtjänade. En Expressen-veteran föreslog att jag skulle använda de första femtio åren av min pension till att rulla ett klippblock uppför Götgatsbacken. Min lärare i löpsedelspoesi på Aftonbladet Pelle Birde ringde från Malmö och hörde sig oroligt för om min mentala hälsa (det var i månaden när jag tvångspensionerades). På mild blekingska försökte han tala mig tillrätta och få mig att inse att jag var snett ute.

Sommaren före helgen i Furusund hade jag, trots allt som talade emot, lekt med tanken att skriva av mig yrket en gång för alla. Sedan våren var jag osams med min fru om vad jag borde göra som pensionär. Grälet hade slutat med att jag levde ensam. Jag hade börjat gneta ihop pengar till skåpbil och hund. Snart skulle höstens sista kålrot vara nedburen i jordkällaren. Jag gick på sparlåga och hade tid att skriva. Det allra sista ordbruket, tänkte jag, och sen är jag fri.

Det är höstmörkt när jag kliver av Säfflebussen i Nås, Västerdalarna, ännu uppspelt efter besöket hos Thoréns i Furusund där jag kunnat göra mig förstådd som journalist och som människa. Jag tar genvägen över kyrkogården förbi graven och läser de urblekta guldorden på den svarta stenen. Mina morföräldrar föddes på 1860-talet och har fått gravskriften OLÉRS ERIK LARSSON överst och HUSTRUN BRITA nedanför trots att hon dog först. Framför huvudstenen ligger en mindre svart sten där min mor Karin född 1903 benämns DOTTERN överst på stenen och min far Gösta född 1893 därunder fått förklaringen HENNES MAKE trots att han dog först. Den gamla ilskan sticker till, mitt ursinne över de (ursäkta Gud) förbannade tolkningsföreträdesmatriarkat som min far och jag tjänat i den heliga familjens namn.


Vi valde själva, lugnar jag mig och Gösta innan jag ger Karin en ursäkt för att jag blev arg. Som alltid vid graven minns jag när Karin låg och dog på Mora lasarett och frågade Tyckte du jag var hård på Gösta och fick mitt onödiga svar Ja, det tyckte jag.

Mina tankar löpte kvinnospåret under hemgången till Utankyrka. Jag tyckte mig höra min tredje frus röst när hon hetsigt försvarade min mors reglementen. Karin fick inte studera trots att hon krävde det, hon placerades i köket av sin tid och sin far för att bli en hårt arbetande hemmafru som fostrade barn, hon ropade till sig barnens lekkamrater och bjöd på hembakta bullar till hallon- eller vinbärssaft från egna buskar och vävde de finaste gardiner och skämtade bort sina färdigheter som förspilld kvinnokraft. Karin var förtryckt av manssamhället, påpekade min fru, ofta och med all rätt, samtidigt som hon förnekade mig rätten att se Gösta som en genomsnäll löne- och familjeslav. Jag hade förstås ingen chans i den diskussionen. Ändå höll jag på min känsla. Barnet i mig har tolkningsföreträde, brukade jag tänka.

Natten jag kom hem från Furusund ältade jag min övertygelse att kvinnorna valde mig när jag gick dit könet pekade. Dagen därpå, tisdagen den 25 september 2007, bar jag in kartonger från västra boden. Jag tog itu med yrkeslivet, min fasta mark. Relationstankar försökte jag skjuta åt sidan, på gubbars vis.

Sommaren 2008 kom min yngsta dotter Linda till Nås med en fotograf. Hon höll på med en dokumentärfilm om sitt eget, katastrofala äktenskap och sökte paralleller och förklaringar i arvsynder. Jag lämnade över familjebilder och dokumentation från den bittra vårdnadsstriden i början av åttiotalet. Inför kameran erkände jag alkoholism och tillkortakommanden. Det var en befrielse att träda fram som DEN FÖRSUMLIGE FADERN. Det är så jag ska ses, tänkte jag, genom barnets ögon, om jag någon gång ska kunna se mig själv.

Några månader senare, när kålrötterna hade skördats, reste jag till Stockholm och tog bilder den halvtimme när min dotterdotter Alma lärde sig cykla. Snart var jag åter osams med Linda eller tvärtom. Den 25 mars 2009 var jag nästan klar med första utkastet till mina arton bekännelser. Jag röjde på skrivbänken för att slänga det oanvända. I en av pappershögarna låg ett fint citat om journalistik och tre användbara citat om döden. Utan tvekan spolade jag ord av författarna Gore Vidal, Philip Roth och Margarite Duras men tvekade inför den amerikanske advokaten och poeten Edgar Lee Masters påhittade gravskrift över en påhittad redaktör Whedon. Dikten är ur samlingen Spoon River skriven 1915. När jag skulle suga de bästa, hårda, journalistföraktande raderna ur dikten slog det back i huvet och jag beslöt avstå från vidare självplågeri. Den som är intresserad av den eländige Whedon får gå till ett bibliotek, om han inte skulle vara sökbar på Internet.

Veckan före påsk 2009 var jag väg från Nås till Stockholm, nu i en diskret grå skåpbil av 2004 års modell, min Rosinante. På sätet bredvid satt draghundsvalpen Liss, fem månader, med mallig uppsyn. Snart skulle hon få EU-pass, när rabiessprutorna bitit, och sen skulle vi ut och luffa, så fort kassa och växelkurs tillät.

On the road. I dagdrömmen smyger Rosinante in i en liten stad i portugisiska Douro-dalen, sent om kvällen, under tjuvradarn. Jag letar mig fram till torget och skylten som visar att staden ännu har bemannad polisstation. Så nära lagens väktare som möjligt, helst inom hörhåll, parkerar jag vår snigel. Sen tar Liss och jag vår kvällspromenad och delar på en kopp kvällschoklad på den sista öppna uteserveringen. Snart ska vi krypa in under vårt skal. Jag ska brygga en kanna te och ta fram en bok och när vi somnat och drömt våra enskilda drömmar ska vi möta den nya dagen med morgonpromenad och mjölkamputerat kaffe, gärna vid det där bordet på uteserveringen där vi kan lägga upp kartan och planera dagens rutt tillsammans med någon äldre representant för lokalbefolkningen, väl verserad i traktens verkliga verkligheter och spännande myter.

Ett hem på hjul. En bra adress för en pensionerad ordbrukare med hund. ./.

(c) ULF THORGREN