I Chicago ligger världens mest anrika spelhåla. Det är råvarubörsen CBOT, där kontrakt på vete, majs, guld, silver byter ägare i svindlande fart och där världspriser sätts. Reportaget publicerades i Dagens Arbetes aprilnummer 1998, då med rubriken ’Vem säljer 50000 skäppor vete?’

Bob Bettis sorterar sina köporder i vänster näve medan sorlet stiger. En minut kvar. Han tittar mot väderleks-TVn under taket 100 meter bort i den stora börssalen. TVn rapporterar att det börjar regna i Australien. Regn ökar skörden. Mera vete betyder lägre vetepriser. Bob ska köpa i dag, 39-årige sonen och kompanjonen Bobby ska sälja.

Löpare ränner mellan ‘hålorna’ med köp- och säljorder. Bob och Bobby lägger till och drar ifrån på sina anteckningsblock. Tio sekunder kvar. Snabba morgonmorsningar blandas med underförstådda gliringar om ras och religion. ”Man får inte vara lättsårad här”, säger Bob.

En av hans kolleger rättar till sina telefonhörlurar, stoppar ett färskt tuggummi i käften och tränger sig förbi Bob uppför de yttre trappstegen och ner i vetehålan, den åttkantiga med sluttande terrasser mot tomrummet i mitten. ”Nu börjar VM i brottning”, skämtar han och i samma sekund kommer den mäktiga klangen från den stora mässingsklocka som startat börshandeln i åttio år, och där är Bob och Bobby med händerna i vädret bland 70-talet skrikande och handviftande handlare, Bob med handflatan inåt, mot sig (köper) och Bobby med handflatan utåt (säljer).

Vem säljer 50 000 skäppor majvete? Ja, signalerar en man på andra sidan. För treochfemtiodollarochtrekvartscent per skäppa, frågar Bobs fingrar. OK, nickar mannen där borta och fyller i en lapp och langar till en medhjälpare bakom ryggen som springer bort till den som noterar handeln. Den skrivs in i datasystemet och sekunden senare är Bobs pris noterat där uppe på panelen och samtidigt vet vetehandlare över hela världen att priset på en skäppa dvs 36 liter vete levererade i Chicago i maj är trehundrafemtio och trekvarts cent.

Klockan är halv nio och spelet har börjat. Vi är i världens mest anrika lagliga spelhåla, Chicagos vetebörs i korsningen LaSalle Street och Jackson Boulevard. Där uppe på skyskrapans topp sträcker en staty av skördegudinnan Ceres ut sina armar i en välsignande gest och här nere på golvet skriker och gestikulerar 66-årige Bob Bettis, han hoppar upp och ner på sina stålkule-knän vilka har gett honom några nådeår i ett yrke han älskar och blir rik av.

Det är inte vete Bobs och Bobbys firma köper och säljer. Det är ‘futures’ (framtids- eller terminskontrakt) dvs löften om leverans av ännu oskördat vete. Vete som Bob och Bobby aldrig ska strila genom händerna.

Bakom dem står andra i firman och signalerar till kolleger i hålan bredvid. Nu garderas vad Bob och Bobby gjort. Firman har ju lovat köpa eller sälja i maj och behöver optioner. Optioner ger rätt att köpa eller sälja futures. I andra åttkantiga hålor handlas med ännu obrutet guld och silver, med oskördad majs och med oskördade sojaböner och omalt sojamjöl. Med handflator utåt och inåt, med fingrar som visar mängd och pris, med röster som blir allt hesare ju längre dagen går, med den sorts allvar du möter vid tuppfäktning i Port au Prince, hundkapplöpning i Dublin och kallblodstrav i Bollnäs.

Det var här i Chicago i skärningspunkten mellan Mississippi, Stora sjöarna och veteprärien som den började på allvar för 150 år sen, handeln med ännu oskördade jordbruksprodukter. Råvaruhandeln som skulle lära världen att tjäna pengar på pengar utan att sätta en enda potatis i jorden eller gänga en enda skruv.

Vid de ursprungliga råvarubörserna handlades med färdiga varor. Vete lades i en urgröpning, en håla, där alla kunde kolla kvaliteten. Vid 1800-talets mitt började pråmskeppare på Missouri och Missisippi upprätta ‘forward-kontrakt’. De lovade leverera en viss mängd vete eller majs till handlare i Chicago vid en viss tidpunkt. Handlaren garanterades en viss vara till ett visst pris.

Pråmskepparen hade tidigare varit en mellanhand. Nu ställdes han inför risken att tvingas betala fel pris hos bönderna. Men hade chansen att tjäna rejält. 1848 bildade 82 affärsmän Chicago Board of Trade (CBOT). 1865 hade forward-handeln standardiserats som ‘futures’. Ett futures-kontrakt gällde t ex 5000 skäppor bästa Ohio-vete levererat på angiven plats en angiven månad. CBOT stod riskerna, som ett försäkrings-bolag, för sina medlemmar.

I dag kvittas köp- och säljkontrakt till 99 procent mot varandra. Vetet levereras inte till CBOTs lager utan säljs till någon kvarn. Firmor som förbrukar vete försäkrar sig mot framtida prisökningar genom att köpa futures när de står i ett pris som förbrukaren kan leva med. Bönder säljer futures när de står i ett pris som ger bonden vinst.

För dem som producerar eller förbrukar vete är CBOT en försäkringsinrättning. Men mer än en fjärdedel, kanske hälften, av futures-handeln är inte försäkring utan spekulation, försök att tjäna på hur marknaden rör sig. 1982 kom optionerna till CBOT, dvs rätten att köpa eller sälja ett futures-kontrakt. Nästan alla optioner kvittas ut med vinst eller förlust innan de omsätts i futures. Att köpa en option kostar ännu mindre än att köpa ett futures-kontrakt.

Optioner är som gjorda att spekulera i. Den rasande snabba penningkarusell vi alla lever i föddes här, i det penningens tempel som för många varit och är världens mittpunkt. Nya ‘finansiella instrument’ som bygger på futures- och optionstekniken skapas i allt raskare takt.

Optionsvarianter är det billigaste spelet på penning-marknaden. Senaste nytt i CBOT är optioner på Dow Jones amerikanska aktieindex. Du spelar på om USAs aktier ska gå upp eller ner, till en bråkdel av vad det skulle kosta att köpa aktier.

Köldknäpp i Ukraina? Regn i Australien? Torka i Argentina? Vilket vete ska föda världen? Här hoppar Bob Bettis omkring på sina inopererade stålkule-knän som blev nödvändiga när cortisonet inte bet längre. Bob är en av 1402 delägare i CBOT. Han får sälja och köpa åt sig själv och andra. Han är ingen storspelare utan tjänar på att ta betalt för att andra spelar. Det ger säkra pengar. Ju fler som köper och säljer, ju mer tjänar Bob vars firma tar betalt för varje transaktion.

När Bobs franskättade farfar började som kontorist i CBOT 1898 kom nyheter, som påverkade världens vetepriser, med kurirer till häst och ångbåt. Bob går upp halv fyra på morgonen, lyssnar på ett specialprogram om jordbruket i bilradion på väg in till börsen, läser nyheter i tidningar och på Internet, talar med kolleger och kunder. Ska vetet gå upp eller ner i dag? Jo, regnet i Australien pressar ner priset.

Men sen går det upp igen. När handeln stänger på eftermiddagen är Bob hes, trött men nöjd. ”I was a winner”, säger han och förklarar att hans firma ägde 70 kontrakt när dagen började och 65 när börsen stängde. Han hakade på egna kontrakt när han köpte och sålde åt andra, men små mängder. ”Jag är ingen storspelare, när jag åker till Las Vegas är det för att se artisterna.”

Bob byter några ord med vännen sedan 33 år, skalperaren Paul Perlin. Att skalpera är att skära tunna skivor förtjänst. Att sälja till ett pris och köpa tillbaka när priset sjunkit en bråkdel. Att köpa till ett pris och sälja när priset ökat en bråkdel. Paul böjer sina stumma ben, sträcker på armarna och tar en pepparmint-tablett. Hur varvar han ner? ”Jag tar mig en tupplur. Jag tar många tupplurar.” Han förklarar att det går åt mycket adrenalin. ”Ge igen, hämnas, klämma åt. It’s a tough game.”

Bob och Bobby gör skriftliga avslut varje dag för sina många kunder. Paul har allt i huvudet. Han ägde noll kontrakt när han började och har noll kontrakt när arbetsdagen slutar. Men han har köpt och sålt miljoner skäppor vete. Vet han hur vete ser ut? ”Med tvekan.” Vet han om börsen ska gå upp eller ner nästa dag? ”Inte en aning.” Men han vet vad han gör. ”Definitionen på en chans är att den bara kan gripas av ett fåtal. Om många kunde ta chansen vore det inte en chans.”

Halv nio i kväll ska Bob Bettis gå till sängs hemma i förorten, välsignad som han säger för att han älskat sin arbetsplats sedan hans pappa tog med honom hit på lördagarna när han var elva år. ”Den som älskar vad han gör är lycklig.”

Bobby är hans son i första äktenskapet. Hans andra fru vill att deras gemensamma nu 16-åriga dotter ska få samma chans om Bobby fått, nämligen att bli partner i denna oslagbara penningmaskin. 1961 köpte Bob medlemskapet i CBOT för ca 30 000 kronor. I dag är hans börsplats värd 6,4 miljoner.

Enda hotet på Bobs himmel är att golvhandeln skulle ersättas med elektronisk handel. Det är 2-3 gånger dyrare för kunden att handla via golvhandlare än på dataskärm. CBOT hade vid årsskiftet 216 datahandelsterminaler i USA och har börjat sätta upp terminaler i London. Svenskar som handlar på CBOT gör det via stormäklare i London som GNI Inc.

Även om elektronisk handel ökar mest så ökar all penninghandel. Och därmed provisionerna för dem som hoppar omkring i färgglada kavajer på alla världens börser: en ny generation spelare som möjligen sett en travhäst eller en tipskupong, men sällan en plöjande bonde eller en verkstadsarbetare vid sin svarv. Finansvalpar, som förre LO-chefen Stig Malm kallade dem.

En stor del av pengarna de spekulerar med kommer från dig och mig. Den rika världens fond- och pensionspengar skyfflas blixtsnabbt fram och tillbaka, från New York till Tokyo, från elektronik-aktier till olje-futures.


Vi säkrar vårt, den rika världens, överflöd.

(c) DAGENS ARBETE/ULF THORGREN