Reportaget om en sydafrikansk gruvarbetares resa hem till sin bedragna hustru i Lesotho publicerades i Dagens Arbetes oktobernummer 1998.

Sju timmar tar resan från gruvan i Sydafrika till hembyn Ditsoeneng Hatsooa utanför Mafeteng i kungariket Lesotho. De sista timmarna i en fjäderlös, hostande Nissan-buss byggd 1975. När uppförsbacken blir alltför brant bryts bensintillförseln. Bussen stannar, lutande i fyrtiofem grader. Chauffören suger in bensin i munnen, spottar ut den i förgasaren under förarsitsen och segar igång motorn igen. Och igen. Och igen.

Nyputsade skor, finaste blåjeans och en t-skjorta med slagord för NUM, gruvarbetarförbundet. Nyrakad kring det glesa pipskägget. Vi möts vid busshållplatsen utanför logement 4 i East Driefontein. När hjulen rullar ut på den platta guldgruveslätten sydväst om Johannesburg talar Tsediso om dagarna vi träffades förra gången, kring valet 1994 när ANC-partiet med Nelson Mandela tog makten.

”Jag har blivit klokare, lugnare sedan dess”, säger han och sju timmar senare, i Lesothos berg, ska jag se välkomstkramen men också tveksamheten i hans frus omfamning och smärtan i hennes ögon.

Nu rullar vi. Platt som pannkakan är guldgruvslandet, de vitas land med oräkneliga slagghögar efter hundra år av guld-gräveri; med hundratusentals magra gruvarbetare under jord och lika många feta kor här uppe.

Vid vägs ände, stenigt och bergigt, väntar kungariket och ‘hemlandet’ Lesotho som den vite mannen låtit leva vidare med korrupt kungahus, parasiterande hövdingar och värvningscentraler där gruvbolagen betalar kung och hövdingar för årskontrakt med billiga arbetare.

Då var det april 1994 och den 35-årige Tsediso satt halvfull i kyffet han hyrde utanför gruvområdet. Han ljög om sin lön och jag förstod att den tigande extrafrun i hörnet vid spisen inte skulle få veta vare sig vad han tjänade eller hur mycket han sände till de 14 familjemedlemmar han försörjde i hemlandet.

Han talade hellre om NUM, om Mandela, om valet. Om framtiden. ”Bort med indunas (hövdingarna)!”, sa han och gjorde en gest som vore detta ögonblicket då historien kunde kastas över axeln och glömmas.

Han berättade inte (det måste jag resa till Lesotho fyra år senare för att få veta) hur Mantsiuda, hans barns mor, rest från Lesotho och ställt sig framför grinden till logementet, hur hon gråtit och hotat, hur hon bott i parken utanför gruvan i veckor, hur hon bönat och bett om att få pengar till barnen som svalt där hemma. Hur han slagit henne.

Mannen bestämmer. Kvinnan får trösta sig bäst hon kan. Mantsiuda blev religiös.

Färden över slätten ger besked om att Tsedisos politiska entusiasm övergått i resignation under dessa fyra år. ”Vi måste hålla ögonen på dem”, säger han om karriäristerna i NUM och ANC som investerar arbetarnas medlemsavgifter i investmentföretag och berikar sina familjer och klaner. ”Allt blir inte bra bara för att vi får rösta”, säger han, ett eko av miljoner besvikna suckar i detta av våld och korruption plågade land.

Han går på fackföreningsmöten i logementet, ståndaktigt lojal i en krympande skara. Sjunkande guldpriser leder till att gruvor stängs eller drar ner arbetsstyrkan. Facket är tillbakapressat och kan inte göra lika mycket nu som under kampåren på åttiotalet. Men tar fortfarande en procent av lönen.

Då, inför första valet, ville Tsediso börja om sitt liv, utan fru och barn. Nu har han insett att han bör vara försiktig med det enda liv han får. Aldrig mer än en liter öl lediga helgdagar. Hemresa minst en gång i månaden. Spänd väntan på att han ska få sin licens som gruvarbetare och fast anställning i stället för årskontrakt, något som förbehölls vita till 1994 men nu ligger inom Tsedisos räckvidd efter 21 år vid gruvan, de senaste som bas för ett lag gruvbyggare.

Den skara barn och släktingar han försörjer minskar aldrig, tycks det. Inte för inte betyder Tsediso ‘Matskålen-Som-Fylls‘. Äldsta dottern kom i olycka med en riking som vägrade ta på sig faderskapet. Blodprov och rättegång skulle ha kostat Tsediso tio månadslöner, så slyngeln slapp undan. Barnbarnet blev Tsedisos ansvar.

Födelsekontroll, barnbegränsning? Jo visst, säger Tsediso. ”Men prästerna är emot och kvinnorna tror man har någon annan om man kommer med en kondom.”

Senare ska hans fru bekräfta detta. Barnbegränsning är synd, det har prästen sagt. Tsediso ska ta upp pojken Kopelo, det sista (?) och sjätte barnet, försoningsbarnet, i sitt knä och förklara att barn är ett lotteri. ”Här har en bra man tio barn, då får man kanske åtminstone ett som tar hand om en. Utbildning? Det är inte viktigt på landet.”

Bondeland med raka vägar kantade av pilträd. Vid horisonten allt högre randberg med platta toppar. Snart är vi vid bergslandets gräns och ger den lilla mutan till gränsvakten, kommer in i den skitiga gränsbyn Mafeking, förhandlar med ägaren till minibussen som ska ta oss upp och ner, kors och tvärs alla vadställen i den aldrig helt uttorkade floden Caledon vars vatten kungen vill ta från sina fattiga undersåtar och sälja till Sydafrika.

Pojkar på åsnor vaktar getter och enstaka kor. Tsediso berättar hur många kreatur han satsade när brodern gifte in sig i en rikare familj. Fyra kor och åtta får har Tsediso just nu. Dotter nummer två fick han några får för när hon gifte sig men den nya familjen vägrar uppfylla sitt löfte om att hon ska få utbildning till kontorist.

Tsediso tystnar och tittar framåt, längs dalgången. Vi närmar oss målet. När vi är där har Tsediso 14 timmar på sig innan han måste återvända.

Upp för den branta backen med bussens hjulgummi bräkande som hungriga getter när de halkar ner från slitna stenar på kostigen som leder till Tsedisos tegelhus, det finaste i en by som inte kan enas om vare sig gemensam el eller vattenpump – en by där hundraåriga strider mellan klaner plötsligt blossar upp med boskapsstölder, överfall och dråp.

Chauffören håller fast lägsta växeln med handkraft så den inte ska hoppa ur och vi ser några minibussar utanför Tsedisos dörr och snart hör vi psalmsången. Prästen kommer ut och går i vägen för fotografen Herbert för att själv fastna på så många bilder som möjligt. Barnen springer fram till Tsediso för att få kram och till mig för att få karameller.

Tsediso spelar kärleksfull make och Mantsiuda hoppas att han menar allvar men vågar inte riktigt tro det. I finrummet sparkar Tsediso av sig skor och strumpor och vräker sig i fåtöljen och Mantsiuda försäkrar att hon aldrig fått så mycket pengar från Tsediso som nu. Soffgruppen betalar Tsediso och hon får 700 rand i månaden (en svensk tusenlapp och två tredjedelar av Tsedisos bruttolön).

Först försiktigt, sedan gråtande, berättar hon hur hon stod där vid logementet i East Driefontein och hur Tsediso stötte bort henne, förnedrade henne. Tsediso ser allt mer generad ut. Han reser sig och lämnar rummet.

Religionen och prästen gav henne kraft att kräva försörjning av sin man. 22 säckar majs kunde det bli på den fotbollsplansstora plätten nere vid floden, men förra hösten blev inget sått. Mantsiuda vägrade.

Hon vill lämna detta fängelse och flytta med Tsediso till gruvan, eller åtminstone närmare gränsbyn Mafeking. Hennes dröm? Att åtminstone en dotter kan bli sjuksköterska, hennes egen ouppfyllda ungdomsdröm.

Men ännu är inte Tsediso mogen för flytt eller utbildning åt barnen. Behåll din jord, ropar förfäderna ur sina gravar. Förfäder som ger mannen all rätt och kvinnan ingen.

Vi tar farväl. Ungar, präst och församling vinkar. Mantsiuda gråter.

(c) Dagens Arbete/ULF THORGREN