Reportage publicerat i Dagens Arbetes januarinummer 2000 med rubriken ’Du nya, rikare värld’ om hur den så kallade IT-revolutionen nådde Olssons bildemontering i hälsingebyn Söräng på riksväg 301 mellan Bollnäs och Alfta.

Klockan åtta börjar telefonerna ringa. Göran Olsson, ägare och vd, kastar sig över alla lurar samtidigt. Han snackar med kunder och klottrar vänsterhänt på baksida efter baksida av blekgröna lappar; gamla valsedlar för miljöpartiet återanvänds.

Denne kulsprutepratande 52-åring springer många hetsiga meter mellan tre telefoner, lagret och demonteringshallen. Han rådfrågar sin egen hjärna hellre än datorterminalen på disken.

Hugin, tankens korp på min ena axel, noterar det ’onödiga’ springet och skakar sitt huvud inför de svårlästa klotterlapparna. På min andra axel sitter Munin, minneskorpen. Han viskar att Görans pappa dog i steget, av hjärtinfarkt, och citerar den amerikanska företagsledningsprofeten Gary Hamel: ”Vi rör oss från händernas ekonomi mot en hjärnans ekonomi. Priset för uppfinningsrikedom kommer att stiga.”

Hugin och Munin är asagudens Odins visa korpar. Vi låtsas att de följer oss och viskar i våra öron. Hugin är övertygad om att Den Nya Ekonomin lyfter oss till snabbare välståndsökning. Munin kontrar med etablerad visdom: efter högkonjunktur har hittills alltid följt inflation, höjda räntor och ny lågkonjunktur. ”Det var då det”, viskar Hugin förföriskt, ”följ med in i vår nya, ständigt rikare värld. Himmelriket är nära när Göran vågar lita mera till datorn än till fötterna.”

Korparna är någorlunda eniga om vad Den Nya Ekonomin är. Digitalisering av information började för 50 år sedan. Sedan tio år har internet satt turbo på ekonomin. Vilket ger formeln: Ettor+nollor+kommunikation= DNE, Den Nya Ekonomin.

Bakom dörrarna, i monteringshallen, jobbar Håkan Hansson, 28 år, som är från Edsbyn men föredrar MC framför bandy. Han har kört in en krockad Audi på gaffeltrucken, därtill manad av en av Görans klotterlappar som angett bilmärke, årsmodell och sökt bildel: ett dörrhandtag. Håkan har kollat på datorskärmen i hörnet och sett att handtaget ska finnas på bil 00/117, åkt ut med gaffeltrucken till tysk-högen, hittat årets etthundrasjuttonde registrerade bil, gafflat upp den, kört in vraket i hallen och skruvat ur handtaget.

Per Rosell, 35 år, elektriker som inte fick elektrikerjobb hemmavid, står lutad över skrivpulpeten och tyder klotter på tjugotalet bakvända valsedlar. Hur han prioriterar? Per skrattar och säger att det går efter humöret. Han växlar svårdemonterat med lättare jobb. Vanligt klotter är ’före 15’ vilket betyder att Göran bett kunden ringa efter tre på eftermiddagen för besked om delen finns.

Håkan och Per jobbar med datorn och i demonteringshallen. Däremellan kör de gaffeltrucken fram och tillbaka bland tusen bilvrak sorterade i tysk-, japp-, volvo- och saab-högar. Gaffeltrucken kryssar mellan privatletare som släppts in förbi Görans disk, lånat ett verktyg eller två och fått kompassriktning mot rätt bilhög.

Högre upp på det långsmala fältet bredvid timmerjärnvägen Orsa-Bollnäs brukar Lars Johansson jobba fast den här veckan är han på älgjakt. Lars tar in skrotbilar, tappar ur olja, bensin och kylarvätska och tar hand om återanvändbart, som blyvikterna på hjulen.

Lars borde ha en egen dataterminal där uppe och skriva in bilarna och alla säljbara delar men pengarna har inte räckt till terminal vid intaget. Så Lars skriver på lappar som sedan skrivs in i monteringshallens dator av Per och Håkan. Bilmärke, årsmodell, åtråvärda delar.

Hugin viskar att de fyra som jobbar här inte utnyttjar datatekniken fullt ut. Det blir svårt att öka omsättningen. Företaget har just krisat. Elva anställda fick gå i klump för två år sedan och Göran kämpar intill hjärtsnörpets gräns för att få det att gå runt med tre man som kanske blir två längre fram i vinter.

Görans förklaring till krisen är försämrade momsredovisningsvillkor 1995, lägre skrotningspremier 1997 och sänkt pris på sammanpressade karosser från drygt 200 kr/ton på åttiotalet till noll i dag. Andra menar att åttiotalsboomen lurade Göran att ta ut för mycket ur företaget.

I början av 90-talet var det ett liv och ett kiv i SBR, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, innan alla som pulade med egna projekt kunde enas om ett gemensamt, Bildelsbasen. I dag ägs och sköts den av före detta bildelshandlaren Roland Jonsson i Kungsbacka och hans fru. De 120 skrotar som deltar betalar för att vara med. Bildelsbasen kan bli precis vad Hugin vill ha: en neutral marknad där köpare möter säljare. En svensk eller kanske framtida nordisk motsvarighet till de globala marknader som växer fram på internet för aktier, värdepapper, stål, råvaror, kemiska produkter eller vad det vara må.

Säljare/tillverkare kan med e-handel på Internet kapa kanske 50 procent av de kostnader som gått till mellanhänder, sänka priset men ändå öka vinsten. E-handel medför dramatiskt sänkta kostnader och höjd produktivitet. Några få procents avgift av köpare och/eller säljare blir en guldgruva för den som äger en ’neutral’ marknadsplats. Men starka köpare eller säljare kan också tjäna på e-handel. Den amerikanska bilindustrin planerar en gemensam uppköpscentral dit underleverantörer måste vända sig. Målet är att skära ner varje bils produktionskostnad med 14 procent.

Som kund letar du på internetadressen www.bildelsbasen.se bland 3.2 miljoner lagrade bildelar vid 120 bildemonteringar. Varje dag matas nya delar in och sålda delar bort. Finns delen du söker på många ställen gör du intresseanmälan på några eller samtliga, får prisuppgift och beställer där totalpris eller skick är bäst. Delen fraktas samma dag.

Olsson i Söräng är med i bildelsbasen och ska skaffa hemsida men ligger inte i teknikens frontlinje. Hugin och Munin förenas i oro för hur det ska gå med produktiviteten där uppe i Hälsingland när snön ligger djup och det tar tid att hitta rätt bilvrak.

Hugin berättar om ett besök hos Sollentuna Bildemontering, i huset som släpades upp i backen på väster sida när E 4an breddades, på den lilla industritomt som finns kvar i vad som nu är ett villaområde. Där, säger Hugin, har DNE kommit längre.

Gunnar Werner kom till skroten vid E 4an för trettio år sen, en då 25-årig byggnadsarbetare. På åttiotalet började han leka med en speldator han fått som dellikvid av en bildelsköpare. Han och en kompis grunnade fram det databaserade lagersystem som är grunden i bildelsbasen. I dag är han kod-ansvarig och ser till att bildelar lagras under samma åttasiffriga kod vid alla 120 bildemonteringarna: fyra siffror ger bilmärke och modell, fyra siffror exakt del.

Det är trångt på tomten vid E 4an där schäfrar vaktar bilar och en hönsgård om natten. Parkeringen med nyinköpta bilar är en tiondel av markytan i Söräng. Här måste bilar dräneras och plockas isär efterhand, resterna måste pressas ihop och raskt transporteras till defragmentering i Huddinge.

Nya delar plockas in i lagret, i hålen efter sålda, så kompakt som möjligt. Det går inte att ha tusen bilvrak i lager, som i Söräng. Gunnar Werner får fram de lösplockade delarna i kundvagnar, med en handskriven lapp från den som plockat loss delen. På lappen står löpnummer på bilen och registreringsnummer samt en notering om i vilket skick delen är.

Gunnar fyller i en datablankett som automatiskt ger ett ledigt utrymme i lagret. Han betygssätter delens kondition, ser genom datakoppling till bilregistret vem som ägt bilen och vid vilket kilometertal bilen skrotats. Han ser priset på en orginaldel i märkesverkstad och piratdelspriset. Utifrån den kunskapen sätter han sitt pris.

Dataskärmen visar honom hur samma del prissatts förut, av honom själv och vid andra skrotar: lägsta pris, snittpris, högsta pris.

Hugin är sur över att bara 80 skrotar matar in priser och att internetkunden får se priset först efter förfrågan. Total öppenhet mot kunderna är framtidens melodi, menar han. Genomskinlig marknad; transparent heter det på finspråk. Gunnar Werner håller med. Så ska det bli. Men alla skrotar är inte mogna.

En av de omogna är Göran Olsson. Han och många andra säljare fruktar att många köpare alltid skulle ta det billigaste, utan tanke på kvalitet. Dessutom konkurrerar de 120 sinsemellan; den som sätter billigt pris kan slå ut andra.

I Söräng matas inga priser in, men Göran ser i datorn hur 80 andra skrotar satt pris. Görans grundkalkyl är att skrotdel kostar hälften av piratdel, om delen är i nyskick och/eller svår att få tag i. Har han många delar av samma sort eller delen är sliten skär han ner priset. Allt i huvet, blixtsnabbt. Kunden har bytesrätt om delen skulle vara defekt.

Söräng köper nästan alla sina 300 bilar per år krockade från försäkringsbolag. Sollentuna köper mer än 2000 privatbilar, inget från försäkringsbolag. Förklaringen får vi när vi ser en hälsing i gummistövlar lämna in en Saab i Söräng. Vraket saknar det mesta, bland annat motorn och framlyktorna. Tre av hjulen är smala reservhjul. Det avplockade står i reserv hemma på logen. ”Privatbilarna är ren förlust för oss”, säger Göran Olsson, ”det finns inte mycket säljbart på dom.”

I Stockholm bor folk i trånga lägenheter. Bilarna de lämnar saknar mindre. Och är lönsamma för skrotaren.

Sollentuna och Söräng är med på en expansiv marknad. Allt fler verkstäder köper begagnat och återanvänder, varje del av bilen utnyttjas längre. Söräng har än så länge bara 10-15 e-postfrågor per dag, Sollentuna som har äldre bilar säljer mer och mer till EPA-traktorer i Norrland. Ett företag som Signalen i Mönsterås beräknar att sextio procent av kunderna hittar bildelen i databasen. Signalen omsätter 11-12 miljoner om året på begagnat, sju av tio kunder är verkstäder, många i Stockholmstrakten. Signalen sänder iväg mer än 10000 paket om året.

Per och Håkan är unga och datorvana, Per utbildad elektriker, Håkan lagerutbildad. Om deras chef orkar tänka framåt kan jobben blir mera kvalificerade och tryggas lång tid framöver. En av dem som sparkades 1998 och knappast kommer tillbaka hit är Kjell Berglin, 51 år. Vi hittar honom 15 kilometer närmare Bollnäs, i Skinnarsgården där Kjell och fyra projektanställda installerar en linberedningsmaskin. Projektet betalas av kommunens utvecklingsbolag och av EU.

Kjells framtid är troligen tillfälliga jobb. Han är inte beredd att flytta till Stockholm och stå i Macdonalds men har inget emot att veckopendla. ”Det här jobbet fick jag när jag gått kurs och lärt mig pinnsvetsa och jag lär mig gärna mer kvalificerad svetsning.”

Kjell är jordbrukarson, har jobbat i skogen, har två års verkstadsutbildning till tappiserare, hade möbelverkstadsjobb vid Rekord i Ljusdal tills företaget lades ner, var bonde med svärfar på Skinnarsgården i åtta år och pressade bilvrak 13 år på Olssons bildemontering. Han är frånskild enbarnsfar med ny sambo. Gick på A-kassa ett tag, fick sex månaders svetskurs och har gjort några påhugg som svetsare, ett med veckopendling till Örebro.

Linberedning kan löna sig, om EU fortsätter subventionera lin mer än säd. Kjell och kompisarna monterar en begagnad belgisk maskin som köptes till Finland men aldrig monterades upp där, som såldes till Norrala men blev liggande och nu monteras upp för skattepengar av ett kooperativ hälsingebönder som redan odlat och lagrat lin.

Detta är definitivt inte DNE. Ett begrepp som Kjell och de andra runt maskinen är skeptiska till. ”För mig”, säger Kjell, ”är det en etikett för att sälja något. Det ändrar inte något för vanliga människor. IT och ny ekonomi är mode. Det ger inte mer att handla för.”

Hugin flaxar upprört och säger att DNE verkligen ger välstånd. Munin påminner om att lönegapet mellan hjärnarbetskraft och muskelarbetskraft var stort från sekelskiftet till andra världskriget innan utbildningen hann ikapp med minskat lönegap som följd. Ännu är datorkunskap inte spridd till de breda folklagren. Priset på bristvara (utbildade människor) stiger nu men om politikerna lyckas täppa till kunskapsgapet kommer löneklyftan att minska.

Påhugg. Projekt. Svartjobb. I USA-ekonomin saknar 44 miljoner sjukvårdsförsäkring och antalet ökar. Chefen för General Electric tjänar 9500 gånger så mycket som en av företagets arbetare i Mexico. De fyra runt maskinen i den ombyggda lagårn på Skinnarsgården funderar och funderar. ”Man kanske skulle ta ett datakörkort ändå, fast här finns ju inga såna jobb.” Galghumorn flödar och politikerföraktet. Lokalpolitikerna i Bollnäs hoppar av sina uppdrag snabbast i landet. ”Dom har ju inget att säga till om längre när vi blir globala, ja förresten det har väl inte rikspolitikerna heller. Ny ekonomi, jojo. Nu ska vi spela bort pensionen på börsen så att politikerna slipper det ansvaret också.”

Munin viskar historiska exempel på att politikerna inte hinner ikapp förrän kraften i en stor ekonomisk förändring ebbar ut. IT-revolutionen kan ta ytterligare 40 år med oavbruten ekonomisk förändring och går det uppåt, som Hugin tror, blir kanske politikerna helt överflödiga.

Hugin höjer rösten och säger att IT kommer att revolutionera hela världsekonomin på 10, kanske 20 år. Mycket fortare än ångmaskinen och elektriciteten. Alla får det bättre när ekonomin växer, så missunna inte dom i toppen som får det oförskämt bra. IT-revolutionen kan lyfta standarden för den femtedel av jordens befolkning som lever på mindre än 10 kronor om dagen. Alla, inte minst dom fattiga, har allt att tjäna på kapitalets frenetiska spring efter större lönsamhet.

Korpens visdom har inte slagit igenom vid linberedningsmaskinen. Något DNE-lyft i Bollnäs-trakten har de inte sett röken av, inte heller någon spoling från Stureplan med fickorna fulla av riskkapital.

Är det några det finns för många av är det frånskilda män i femtioårsåldern som kan pula ihop en fyrtio meter lång begagnad belgisk maskin utan ritningar.

(c) Dagens Arbete/ULF THORGREN