Reportage publicerat i Dagens Arbetes februarinummer 2002, då med rubriken ’De dog i Salt Lake City’.

 

Mörkret smyger in i Sugar House Park, Sockerbruksparken, i södra delen av Salt Lake City. Tony och Hazel Roehrig öppnar bildörren och lastar ur yxa, vresig stubbved, termosar, en tub pappmuggar, viskybutelj i påse och en bunt stenciler: kopior av Joe Hills sångbok och Joe Hills testamente.

Vi klyver stubbar och gör brasa. Snart är vi fulltaliga: besökarna från Sverige möter nio aktiva i IWW, International Workers of the World, samlade den 19 november 2001 på platsen där Joe Hill arkebuserades på dagen 86 år tidigare.

40-årige elektronikreparatören Tony och hans fru Hazel, 43-årig bibliotekarie, är eldsjälar i IWW:s lokalavdelning, uppkallad efter Joe Hill. De lämnade andra fackföreningar i slutet av åttiotalet, besvikna på bristande global solidaritet. ”IWW har alltid försökt skapa ett globalt fack, solidariskt med de fattigaste,” säger Tony.

De övriga sju IWW-medlemmarna är alla yngre än paret Roehrig: häcklare av regimen Bush, motståndare till amerikansk kapitalism och fiender till globalisering på företagens villkor. De är studerande, musiker, datafolk. Deras europeiska fränder demonstrerade på Göteborgs och Genuas gator. Den yngste i Sockerbruksparken, Pete Litster, var med och slogs när världshandelsorganisationen möttes i Seattle. Hans ögon lyser när han minns och berättar.

Vi läser högt från en lista med namn på forna och nutida martyrer av arbetarklass, ur miljörörelser, från globaliseringskamper och urbefolkningars upprorsförsök. Färskaste listnamn är Carlo Giuliani, pojken som dog i Genua.

Vi sjunger Joes visa Prästen och Slaven, om religionernas okontrollerbara löften: You’ll get pie in the sky when you die (that’s a lie!), som i en ironisk svensk översättning syftar på överklassens söndagsmat: Dö förnöjd, du får kalvstek i himmelens höjd.

Hazel delar ut stearinljus. I beckmörker letar vi oss mellan silvergranar uppför en grässlänt till det som finns kvar av Joe Hills sista fängelse: några röda stenar i en nybyggd mur. IWW ville ha ett minnesmärke i parken men fick nej. Stenarna ska minna om fängelset, inte om den mur mot vilken Joe Hill arkebuserades; för dem som har makten i den här stan är Joe dömd mördare, inte martyr.

Vi lämnar tända ljus på muren som hyllning till Joe och hans sånger. Till avslutning hör vi martyrens testamente med den egendomslöses trotsiga rim: My will is easy to decide/for there is nothing to divide/My kin don’t need to fuss and moan/moss does not cling to a rolling stone.

Senare berättar vi att Joe Hills köttslige brors sonsons son lever i Alingsås, 21 år gammal. Han bär Joe Hills dopnamn, Joel Hägglund, och tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, mormonkyrkan. Scott, Pete och de andra vet inte riktigt vad de ska tro. En Joe Hill-släkting som mormon! ”Det var ju mormonerna som dödade honom!”, säger Scott.

Joe Hill växte upp på Nedre Bergsgatan 28 i Gävle. I det gula huset ligger i dag Joe Hill-gården som är museum och högkvarter för Gävles 300 medlemmar i SAC syndikalisterna, IWW:s svenska motsvarighet.

Joe föddes som Joel Hägglund 1879, tredje son till konduktören vid Gävle-Dala järnväg Olof Hägglund. Mamma Catharina födde nio barn, sex överlevde spädåldern. Pappa dog i en klumpig operation 1887. De äldre bröderna arbetade i hamnen och som springpojkar. Familjen tog inackorderingar.

Joels farmor Hille-Kajsa sjöng frälsis-sånger på stan. Pappa hade byggt en orgel med fyra oktaver. Joel lärde orgel, dragspel och fiol. Han sög åt sig melodier i Betlehems-kyrkans söndagsskola och hos Frälsningsarmén.

Föräldrarna var med i i Betlehemskyrkan som leddes av Paul Peter Waldenström, en galjonsfigur i väckelserörelsen. PPW var en stark förkunnare, den förste att motionera i riksdagen om allmän rösträtt och om hjälp åt alkoholister. Han röstade med socialdemokraterna mot munkorgslagen 1889. Han skrev positiva reseböcker från det demokratiska föregångslandet Amerika, där lekmän skötte religionen och vanligt folk valde länsman.

1895 blev Joel sjuk i kronisk hudtuberkulos, lupis vulgaris. Året därpå skickades han till Serafimern i Stockholm för specialistvård. Han hade djupa sår kring näsan och på händerna. Enda kända behandlingen var värmelampa och hudskrapning. Prognosen var tidig död.

När mamma Catharina dog 1902 såldes det belånade huset för 6500 kronor. Sex syskon delade på dödsboet. Joel och brodern Paul köpte amerikabiljetter för 145 kronor styck. Bröderna hade lärt engelska glosor på KFUM och Joel hade förälskat sig i en flicka som serverade i kaféet intill godtemplarträdgården, en flicka som Joels yngsta syster Ester långt senare skulle berätta om. Kaféflickans namn är gömt i glömska men enligt Ester blev flickan mormon och reste till Salt Lake City i samma veva som hennes bröder lämnade Sverige.

Ett stenkast från Joe Hill-gården, på Övre Bergsgatan, ligger Snus-Majas torg, en gräsplätt med Auktionshallen på östra sidan. Torsdagen 27 juli 2001 trängs hundratals människor här i trettiogradig värme. Många bär missionärsuniformen svart kostym, vit skjorta och svart slips. Vi firar 151-årsdagen av det första mormondopet i Sverige när John Erik Forsgren döpte sin bror Peter.

Stolt värd denna dag är grafikern vid Förenade Well Tapani Heikki, föreståndare i Gävles mormonkyrka. Hans församling har kämpat hårt för kommunalt tillstånd att resa en byst av John Erik här, en byst bekostad av Forsgren-släkten i USA, mejslad i samma granit som mormontemplet i Salt Lake City. Bildhuggare är John Eriks sonsons sondotter Brenda Hansen från Utah.

Bysten avtäcks. Några kyrkohöjdare håller tal. Brenda berättar hur hennes pappa Judd alltid varit stolt över anfadern. Ett enda fotografi av John Erik finns bevarat. Brenda ser på bysten hon skapat efter fotografiet. ”En vacker man”, säger hon. ”Envis. Han måste ha varit stark.”

John Erik Forsgren föddes 1816 i auktionshallshuset vid Snus-Majas torg. Han gick till sjöss som nioåring. Mormonkyrkan mötte han 27-årig i Bostons hamn. Han tog sig till kyrkans koloni i Illinois. Ledaren Joseph Smith mördades och mormonerna fördrevs. De tog sig till Saltsjödalen i Utah, 497 av dem via Nya Mexico dit den så kallade mormonbataljonen kom för sent för att delta i kriget mot Mexico. John Erik var ende skandinav i bataljonen.

Som missionär kom han till hemstaden Gävle 1850. Tre år tidigare hade baptisterna genomfört det första vuxendopet i Sverige. Nu var tid för de frireligiösas uppror mot statskyrkomonopolet, ett demokratiskt uppror som aldrig varit möjligt utan det moraliska stödet från utvandrarna. Demokratin kom till Sverige tack vare amerikautvandrarnas brev i sina karaktäristiska avlånga kuvert – brev som kunde innehålla någon dollarsedel och oftast ord som förkunnade allas lika värde, nykterhet, folkstyre och lekmäns rätt att forma fria församlingar i Jesu namn.

Gävles präster och poliser viftade med lagboken. Lekmannapredikan och dop utanför statskyrkan var förbjudna vilket skulle avskaffas först 1858 . John Erik sattes på båt till Stockholm för utvisning men först sedan han döpt 20-talet personer i Gävle och sått fröet till en församling. I Danmark var det lättare att missionera. 1852 reste den första utvandrargruppen från Danmark mot Utah, 294 personer, bland dem John Erik, brodern Peter och systern Erika.

Åren 1850-1900 emigrerade 6919 av 16144 mormondöpta svenskar till Utah, många med kyrkans respengar. 1902 när bröderna Hägglund lämnade Gävle hade stadens församling 27 medlemmar, bland dem troligen den servitris Joel uppvaktat. Samma år skulle mormonkyrkan få nej på en begäran att bli ett av staten erkänt religiöst samfund.

1903 bildades i Stockholm ’Föreningen Vaksamheten’, svensk gren av ett samfund som bekämpade den ’vhita slafhandeln’. Mormonerna hade avskaffat månggifte 1890, ett villkor när Utah ville bli amerikansk delstat. Men månggiftet levde vidare. Utvandringen av svenska hembiträden till Utah sågs med stor misstänksamhet av den svenska Emigrations-utredningen 1910. Bilagan ’Mormonvärfningen’ påstod att 70 mormonmissionärer var oavbrutet verksamma i Sverige med minst 500 hembesök om dagen. Med gillande återgavs uppgiften att Preussen utvisade alla mormonmissionärer.

Vid ceremonin på Snus-Majas torg hade nittionio år gått sedan staten underkände mormonkyrkan. Gävles kulturborgarråd höll tal vid bysten och Brenda Hansens vittnesbörd röjde att hennes anfader slutade sitt liv i konflikt med mormonkyrkan.

Tre månader senare tillbringar vi novembersöndagen före Joe Hills dödsdag i Salt Lake City med Brenda, hennes man Dusty och deras tre barn. En heldag med kyrkliga aktiviteter som börjar i Tabernaklet vid Tempel-torget, en TV-show som började som radioprogram 1929 och sänts varje söndag sedan dess. Vi hör jätteorgeln med 11623 pipor, vi lyssnar till den 325 stämmor starka kören och vi får en cd med körens bästsäljare Battle Hymn of the Republic. Vi talar om hur denna kyrka kämpat hårt för att bli accepterad som sant patriotisk; hur den kämpade för att Utah skulle bli ’the crossroad of the west’ och för att få världens erkännande genom olympiska spel. Det är vid Tempel-torget som OS-medaljerna delas ut.

Senare på dagen, efter gudstjänst med nattvardsvatten i stället för vin, delas församlingen upp i grupper för samtal, kurser och sångträning. Vuxna män blir en grupp för sig och diskuterar tecken på Jesu återkomst till jorden, då Sion ska återuppstå i Amerika. Detta ska föregås av svåra tider med krig och farsoter. Krigen i Mellanöstern kan ses som tecken, säger männens samtalsledare, och vår tids smittsamma sjukdomar. Han syftar på hiv.

På kvällen berättar Brenda allt hon vet om John Erik Forsgren, hans tre hustrur Mary White, Sarah Belle Davies, Kiersten Johnson. 1878 satte John Erik upp ett tält i Salt Lake City och kallade till predikningar där han fördömde mormonkyrkans högste ledare, som skulle ha lurat honom på mark. Han började predika om att han fått kallelse av profeten Mormon redan i barndomen i Sverige.

Till en början lockades stadens svenska hembiträden till hans tält men snart förbjöd mormonkyrkan besöken och då krympte skaran. 20 januari 1886 brann tältet. John Eriks levnadshistoria som han först lämnat in till kyrkans protokollförare och sedan hämtat ut igen brändes upp i branden eller efter hans död. Han dog utblottad hos bekanta 22 januari 1890. John Erik blev aldrig formellt utstött ur kyrkan utan betraktades som oansvarig för sina handlingar.

Joe Hill hade kommit till Utah hösten 1913. Han hade arbetat som byggnadsarbetare en kort tid innan han tvingades till sjukhusvård. Efter första jobbet som bardräng i New York hade han korsat kontinenten: fabriksarbetat i Chicago, skördat vete i Dakota, timmerhuggit i Wyoming, plockat frukt i Kalifornien, gruvarbetat i Colorado och blivit IWW-medlem när han jobbade i Los Angeles’ hamn San Pedro.

Han hade skrivit kamptexter till kända sånger och psalmer. De lättsjungna texterna spreds muntligt bland de kringdrivande horderna, mest ungkarlar från Sydeuropa som spred skräck bland de tidigare ’vita’ invandrarna från brittiska öarna, Tyskland och Skandinavien.

Etablerade fackföreningar var emot invandrare som tog jobb för lägre löner – IWW organiserade alla som ville vara med, även kvinnor och negrer. Luffarna från Europa var ’unskilled labour’, kanonmat åt världens största industrimaskin. Vid gruvras i Utahs koppargruvor var regeln att rädda mulåsnorna först; i motsats till arbetare var underjordstränade mulor bristvara.

Militär och detektiver krossade gruvarbetarstrejkerna i Utah med vapen. Gruvarbetarbasen Big Bill Haywood, IWW:s president, agiterade för sabotage och maskning. ”Sabotage är att medvetet undandra effektivitet…sabotage drar ut gaddarna på kapitalismen.” Generalstrejken skulle stoppa all produktion, lärde IWW. Arbetarklassens våld var självförsvar.

Vi står i gathörnet tolv kvarter från Tempel-torget i Salt Lake City där Saturn säljer begagnade bilar. Här låg en gång Morrisons diversehandel. Joe Hill-forskaren John Sillito pekar och förklarar hur två maskerade män kom in i affären vid tiotiden på kvällen den 10 januari 1914. I affären fanns ägaren, expolisen John Morrison med två tonårssöner. ”We’ve got you now!” skrek en av rånarna enligt yngste sonen, den ende som överlevde.

Först misstänktes exfången Frank Wilson, som offentligt svurit att hämnas på Morrison, polisen som satte dit honom. Wilson glömdes bort när polisen tagit Joe Hill, som de först trodde var identisk med Wilson. Exfången är alla forskares alternativa mördare, om Joe var oskyldig.

Vi åker söderut, längs flyktvägen, om det nu var Hill som flydde, till ett annat gathörn. Här bodde socialisten och läkaren Frank McHugh som fick besök av en skottskadad Joe Hill vid halv tolv-tiden. Hill sade att han blivit sårad i ett gräl om en kvinna. Vid undersökningen gled en pistol ur Hills byxficka. När McHugh fick höra om Morrisonmordet dagen därpå tipsade han polisen.

John Sillito skjutsar oss den väg som Hill skjutsades till sin bostad efter besöket hos läkaren McHugh. Bilen kördes av McHughs kollega Bird. Sillito berättar hur Bird fick motorstopp och Hill passade på att slänga sin pistol i en kanal. Den hittades aldrig trots att både Bird och Hill pekade ut platsen.

Vi avslutar vår tidsresa i vad som finns kvar av det ’svenska’ kvarter mellan två järnvägslinjer där Hill bodde hos svenskbröderna Eselius tillsammans med Otto Appelquist, en IWW-vän han mött i San Pedro, spårlöst försvunnen efter Morrison-morden.

Det finns många böcker om Joe Hills liv och rättegång. En allmän slutsats bland forskarna är att bevisen mot Joe Hill egentligen inte räckte för fällande dom. Att han dömdes berodde på skottskadan och hans vägran att ge polisen namn på vittnen som kunde bekräfta hans egen berättelse: att han skottskadats i en uppgörelse om en kvinna.

John Sillito tror att Joe Hill var skyldig. Han försvarade sig ju inte. Men om Hill var döende i tbc och ville bli martyr? Joe hade bara en sång i IWW:s sångbok när han arresterades, inte 13 som senare mytbildning påstått. Eller om kvinnan han skyddade var kaféflickan från Gävle, nu en gift kvinna som riskerade att förskjutas av kyrkan och av sin familj om sanningen kom fram? Förresten, vad skulle IWW och den radikala överklassfeministen Elisabeth Gurley Flynn säga om att Joe haft ihop det med en mormonkvinna och klassfiende; Elisabeth som Joe brevväxlade med och tillägnade visan Rebel Girl?

Sure,” säger John Sillito, gruvarbetarättlingen som själv växt upp i men lämnat kyrkan. ”Om det var en mormonkvinna Joe skyddade så behövde hon det skyddet. Joe var idealist, romantiker och ensamvarg. Visst kan han kan ha sökt martyrdöden när han förstod att han inte skulle bli trodd.”

Sillito intervjuade den överlevande Morrisonsonen Merlin på gamla dar. Merlin berättade att poliserna tog med honom för att se Hills lik. ”Liket var täckt av något som såg ut som sår av syfilis”, berättade Merlin. Det stämmer med hud-tbc i sista stadiet.

Joel Hägglund i Alingsås har förnamn efter sin släkting Joe Hill. Han skrev specialarbete i gymnasiet om sin farfars farbror. Det är ”lite häftigt” att vara släkt med Joe Hill, tycker han liksom pappan Rolf.

Längs en trappvägg i hemmet på Hallandsgatan hänger Rolfs gitarrbyggen. Han spelar i ett rock- och bluesband och har ärvt en gitarr och en sångbok efter sin farfar, Joe Hills storebror Olof. Rolfs far dog i hjärnblödning 33 år ung, när Rolf var sex år. ”Min mor var gravid i sjunde månaden när hon blev änka”, berättar Rolf. ”Hon fick det tufft och började morgonstäda med mormor. Senare tänkte hon bli söndagsskolelärarinna i svenska kyrkan som på den tiden lärde att odöpta barn inte kom till himlen. Det tyckte mamma var grymt. När min lillasyster var två år kom två amerikanska missionärer och knackade på. Mor testade dem på dopet.”

Rolf var tio år då. Han låg till sängs med öppen dörr och hörde missionärerna berätta. Det var hemskt när missionärerna berättade om kommande krig men Rolf trodde dem. Två veckor senare döptes han med sin mor.

Rolf vet hur kontroversiell Joe Hill ännu är i Utah. En gång hävdade Rolf för amerikanska vänner – halvt på skämt, halvt på allvar- att kyrkan arbetade för andlig och Joe Hill för timlig välfärd. Den tolkningen föll inte i god jord.

Joel har två äldre systrar och två yngre bröder. Familjens centrum är den kyrka där Rolf är rådgivare åt biskopen. Joel har just återvänt från två år som missionär i England och arbetar som elevassistent åt en handikappad. Han styrketränar i ett gym och drömmer om ett aktivt yrke, som polis eller brandman. Hur reagerar skolkamraterna på hans religion? ”Många tycker det är strongt att leva så sunt som vi gör, utan alkohol och andra gifter.”

Mormonerna har världens största släktarkiv. Meningen är att nu levande medlemmar ska kunna bereda väg till Sion för sina avlidna släktingar genom att hålla dop för de döda. Rolf har inte gjort det för Joe Hill; han är ju trots allt dömd mördare. ”Men vi tror”, säger Rolf, ”att alla som dör kommer till andevärlden och får lära känna Guds evangelium. Vi tror inte att någon är förtappad för alltid.”

Om Joe Hills möjlighet att komma till Sion säger Brenda Hansen att världsliga domstolars slutsatser inte avgör. ”Några döms oskyldiga och andra mördar utan att dömas.” Brenda har skaffat ett officiellt uttalande om dömda mördare från kyrkans talesman i Salt Lake City: ”Vissa mord är oförlåtliga. Endast Gud kan tolka människans tankar, se in i hennes hjärta och bedöma om mordet är oförlåtligt eller ej.”

Sanningar finns i andra världar, om de finns. I den här världen lever förkunnarna Joe Hill och John Erik Forsgren vidare som mytiska förebilder. John Eriks trosfränder har fått en byst att vallfärda till. Kanske får Joes anhängare sitt minnesmärke i Sockerbruksparken år 2015, på hundraårsdagen av gevärsskotten som gjorde honom till arbetarklassens martyr?
© Dagens Arbete/ULF THORGREN