Reportage i Dagens Arbete i majnumret 2002 med rubriken ’Till minne av staden han tvingades lämna’. Texten presenterar James Joyce och romanen Ulysses som skildrar Dublin under ett dygn, den 16 juni 1904. Reportaget gjordes den 16 juni 2001.

Morgonen den 16 juni fylls den branta, korta gatan av förväntansfulla människor. Utanför nummer 35 North Great George’s Street i Dublins nordstad surrar samtal på många språk. Pratmattan över gaturummet domineras av näsvassa ”What-do-you-know!” och ”Oh-my-God!” från grupper av amerikanska lärare. Som understämma bubblar den mjuka Dublin-dialekten, som skapad för fyndiga ordlekar; den irländska engelska som talades av stadens språklige mästare, den James Joyce vi samlats för att minnas och hylla.

Vi firar Bloomsday. Hundratals Dublin-bor är här med cyklar, halmhattar och klädespersedlar så lika modet vid förra sekelskiftet som möjligt. Dublins manskörer har oljat stämbanden med whisky och öl för att med skönaste sång ära författaren till romanen om den 16 juni 1904, mästerverket som satte stadens språk på pränt och gjorde det odödligt. Dagens program innehåller promenader, lärda seminarier samt buss- och båtturer som passerar utvalda platser och pubar viktiga i författarens liv och böcker.

Några damer bär ut en järnsäng med tjock madrass och fluffigt duntäcke ur porten till James Joyce Center och ställer den bredvid trappen. Denna säng ska dam efter dam i vita nattskjortor bestiga för att suktande framföra ”yes I said yes I will Yes!” det mest lästa avsnittet i James Joyces roman Ulysses, Molly Blooms monolog, introduktion i onani och världslitteratur för miljoner adrenalinstinna skolpojkar i den engelskspråkiga världen.

Under de dygn som Dublin firar James Joyce ska vi höra Mollys monolog läsas ett otal gånger, som om staden vill ta igen för alla de år boken var förbjuden och författaren fördömd av katolska kyrkan; årtionde efter årtionde då de flesta av James’ bröder och systrar förnekade släktskapet eller åtminstone talade tyst om det.

Vi går runt i nordstan till adresser som James använde i boken. Guide är systersonen Ken Monaghan, pensionerad bankman och talesman för den del av familjen som bor i Dublin. Ken levandegör Joycesläktens historia så exakt han förmår med ömsom medkänsla, ömsom avsky. Han ger oss fakta och skrönor, han beskriver familjens gradvisa förfall under åren kring förra sekelskiftet medan han förklarar hur författaren använde staden som landskap i romanen.

Bloomsday firas numera världen runt. Traditionen inleddes 1954 då ett gäng Dublin-författare skulle följa romanens tids- och platsangivelser i hästdroska med start i gryningen vid Martello-tornet i Sandycove på södra stranden av floden Liffeys möte med havet. Pionjärerna fyllnade till och klarade inte att förflytta sig i romanens takt kors och tvärs genom Dublin, en utmaning som många antagit under åren som gått sedan dess.

Medkänsla ger Ken Monaghan till Joyce-släktens förtryckta kvinnor, framför allt sin mormor och sin mor, en av James Joyces systrar. Avskyn drar som sorgsna moln över Kens ansikte när han berättar om sin storslaget avskyvärde morfar John Stanislaus Joyce, James’ far: spelaren, den snacksalige suputen med rösten smord av gin; hustru- och barnmisshandlaren som kallats Irlands mest begåvade usling.

Men glöm inte, varnar Ken, att utan John Stanislaus’ skrytsamma, fyllesentimentala ström av ord, ord och åter ord hade James inte blivit sin tids och sitt språks främste ordvrängare. Den smärta uslingen John Stanislaus spred omkring sig utlöste skön konst som likt Shakespeares ord ska leva så länge det engelska språket talas och skrivs.

Böckerna James Joyce skrev kan alla läsas som sorgset kärleksfulla monument över en far som på 20 år lyckades förslösa allt vad förfäderna mödosamt byggt upp under hundratals år av idogt arbete.

Veckan före Bloomsday följde vi släktens väg från häradet Joyce i västra Irland norr om Galway via Cork i södra Irland till Dublin. En oavbruten strävan efter större välstånd och boklig bildning som började på 1700-talet i småbyarna mellan Cong och Leenane i Maum-dalen.

Det var i Cork det gick snett. John Stanislaus skulle studera medicin men föredrog barer och bordeller. Han hade gift sig rikt vilket förlängde utförsbacken men inte stoppade raset. Efter flykten från Cork på 1880-talet investerade han en ansenlig summa i, passande nog, ett whiskybränneri uppströms Dublin vid floden Liffeys strand.

Politiska vänner räddade kroggeniet John Stanislaus till en politisk sinekur som skattmas i Dublin med en inkomst som var stor för andra men spott i havet för en törstig. Pengarna räckte aldrig till hyran och bara de äldsta pojkarna Stanislaus och James fick ordentlig utbildning, tack vare att fadern under deras uppväxt var inflytelserik nog att snacka till sig gratisplatser i jesuitskolor.

Flykten från de rikas stadsdelar på söder till allt påvrare kyffen i nordstan och en lång period utan skolgång gav James en enastående inre kartbild av Dublin. Ur minnet låter han huvudfigurerna i Ulysses under en dag vandra genom staden med en sådan exakthet att vi kan gå i deras fotspår hundra år senare.

James Joyce hade rest till Paris 1902 för att studera medicin men återvänt och börjat skriva. Berusad hade han mött Nora Barnacle, barnfödd i Galway, nu hotellstäderska i Dublin, på Nassau Street i centrala Dublin den 10 juni 1904. Han föreslog henne ett möte 14 juni men hon kom inte. James skickade ett brev till hennes arbetsplats Finn’s Hotel och hon mötte honom för en promenad den 16 juni. I Ringsend ägde en handling av sexuell innebörd rum. Den gjorde dagen helig för James.

I oktober 1904 flydde han och Nora fosterlandet och bosatte sig först i Trieste, sedan i Zürich och därefter i Paris fram till andra världskriget då de återvände till Schweiz där James dog 1941. James försörjde sig som lärare i engelska fram till Paris-tiden då han började sponsras av stipendier och litteraturintresserade rika damer.

Efter landsflykten 1904 besökte James Joyce Irland bara tre gånger, 1909, 1910 och 1912, bland annat för att försöka ordna utgivning av sina böcker. Första boken, novellsamlingen Dubliners, publicerades först 1914. Ulysses (Odysseus på svenska) skrevs under sju år 1914-21. Den kom ut på engelska i Paris i 1 000 exemplar på författarens fyrtioårsdag den 2 februari 1922. Den ansågs obscen och skulle länge vara förbjuden i USA, Storbritannien och på Irland.

Ulysses är på ett plan en uppföljare till Odysséen, de cirka 750 år före Kristus nedskrivna skrönorna om Odysseus irrfärder på havet i sina försök att hitta tillbaka från trojanska kriget till hustrun Penelope på hemön Itaka.

Dublins Odysseus är den judiske annons-säljaren Leopold Bloom som lockas av prostituerade på Ormond Hotel vid Liffey-stranden, liksom Odysseus lockades av sirener på farliga klippor. Blooms otrogna men i grunden så trogna hustru Molly uppvaktas av otåliga friare, liksom den otroligt trogna Penelope.

Utanför nummer 44 Fontenoy Street drar Ken Monaghan ur kavajfickan fram texten till det så kallade svartsjukebrevet. Här bodde James vid besöket 1909. Han hade mobbats av en författarkollega som antydde att han minsann hade haft intima möten med Nora och att James gift sig med begagnad vara. I gryningen den 7 augusti, nerkyld, sömnlös och förtvivlad, skrev James ett brev till Nora i Trieste, ett brev som kanske förklarar innehållet i handlingen av sexuell innebörd i Ringsend den 16 juni 1904:

”Är Georgie min son? Första natten jag låg med dig var den 11 oktober och han föddes 27 juli. Det blir nio månader och 16 dagar (….) blev du knullad av en annan innan du kom till mig? (….) Lade du din hand på honom i mörkret som du gjorde på mig och sa du till honom som du sa till mig Vad har du där?”

Den 19 augusti har inget brevsvar kommit från Nora men gode vännen J. F. Byrne har övertygat James om att Noras påstådde friare är en avundsjuk kollega som jävlas. Nu skriver James ett nytt brev till Nora och ber ödmjukt om förlåtelse för svartsjukebrevet. ”Vilken värdelös man jag är!”

I nummer 7 Eccles Street nära hörnet av Dorset Street bodde vännen Byrne. I romanen blev detta bostadsadress för paret Bloom. Här steker Leopold urindoftande njure i köket, tyst och försiktigt för att inte väcka sin maka Molly. Här halvsover Molly på toalettstolen medan hjärnan babblar sin inre monolog om älskarens flintskalliga könsorgan och Blooms mera ömma sexuella förtjänster.

Utanför den nya porten i det nybyggda huset berättar Ken Monaghan om vänskapen mellan Byrne och sin morbror sedan vi genomlevt ännu en av alla dessa Molly-monologer av ännu en av dessa nattskjorte-klädda, suktande damer, i detta fallet ormande runt ett trappräcke.

Femtioårige Seamus Healy är en i gruppen som går runt med Ken. Seamus är busschaufför i Brisbane Australien. Han emigrerade från Dublin året han fyllde 19 år och har lyckats ta irlandssemester vart sjunde år, de senaste två gångerna så att han får vara med om Bloomsday.

Som pojke läste Seamus delar av Ulysses (”Of cource the Molly Bloom thing”) men det var först på andra sidan jordklotet han började läsa Joyce på allvar, av hemlängtan. Vi talar om den påtvingade exilen; i Seamus’ fall orsakad av arbetslöshet, i James’ fall av omöjligheten att leva i synd med Molly i Dublin och att få noveller och böcker tryckta i det pryda katolska hemlandet.

James Joyce drev alltid med kyrkan. ”Ingen irrlära eller filosofi är lika motbjudande för kyrkan som en mänsklig varelse.” Kristus beskrev han så här: ”Han kommer till världen, Gud vet hur, han går på vatten, han bryter sig ur sin grav och stiger till väders från en kulle. Vilket dravel.”

Seamus tror att världen numera är så språk-impregnerad av engelska att åtminstone den rika världens skolbarn kan tillägna sig Ulysses utan översättning med hjälp av högläsning och ett lexikon. ”Vårt språks segertåg borde väl leda till något gott, inte bara till utbredningen av hamburgare och Coca-Cola?”

Själv är han en av de lyckliga som kan tillgodogöra sig Finnegans Wake, mastodontboken som tog 17 år att skriva och enligt Ken Monaghan tar lika lång tid att läsa. ”Om man läser högt och har Dublindialekten i blodet klarar man Finnegan på något år”, menar Seamus och ger sin kortbrutala beskrivning av mästerverket: ”Joyces stupfulla farsa ligger och drömmer en natt uppe på krogen vid bränneriet och minns allt, ja faktiskt allt, som hänt honom, som hänt Liffey och Dublin. Han bär världen i sitt huvud.”

Joyces varje ord, publicerade som opublicerade, sysselsätter numera en hord litteraturvetare världen runt; en del i en ordindustri vars omsättning kunde ha hållit såväl John Stanislaus som hans faktiskt ganska så törstige och lösaktige son med dryckjom och horor in i evigheten och kommer att hålla delar av klanen Joyce kvar på Easy Street ett bra tag framöver.

Sköna dollar dräller också in i Dublins pubar och presentshopar vilka oblygt kränger bilder och småstatyer av Joyce. Köpare är framför allt amerikanska ättlingar till av svält och elände exporterade irländare vilka hatade britter, skänkte pengar till irländska befrielsearmén IRA och längtade hem till detta bigotta men ändå så älskansvärda land.

Sent i livet och den långa exilen, sjuk och nästan helt blind, fick James frågan hur det hade känts att lämna sin hemstad. Han svarade med en motfråga: ”Har jag någonsin lämnat Dublin?”

© Dagens Arbete/ULF THORGREN