Dödsruna publicerad i det allra sista numret av fackförbundstidningen Sia, Skogsindustriarbetaren, i januari 2008, innan Sia gick upp i Dagens Arbete.

Det tog två år för Stig Claesson att dö.

Vid jul 2005 hade han fått godkänt av förläggaren Eva Bonnier till sitt bokmanuskript ’God natt fröken Ann’. I boken tar han farväl till skrivmaskinen, döpt till Ann efter en dam som gav honom behagliga vibrationer.

Claesson hade väntat en månad på att Bonniers skulle få tummen ur arslet och säga ja till manuskriptet. Det hade varit jobbigt. Han hade skickat ett förslag till bokomslag. Sen hade han lutat plastinslagna packar med 30 pannåer mot en vägg i Hultet, morssläktens stuga i södra Västergötland med postadress Grönahög. Nu ville han måla men handen och huvet trilskades. Alltså kunde han lika gärna dö, sa han. Nästan varje dag ville han dö, påstod han.

Jag kom till Hultet vid årsskiftet 2006-07 för att laga mat Claesson inte ville ha och för att snacka in honom på närmaste stads Rehabcenter där han varit förut. Det tog fyra dagar innan en läkare gav OK och jag kunde köra in honom till Ulricehamn.

Nästa gång vi sågs hade regeln om att vård ska ges där du är kyrkobokförd återbördat Claesson till Stockholm där barn och barnbarn bor och där de kunde se till honom. Nu skulle han få daglig vård men begråta sitt älskade Hultet. Aldrig mer kommer jag dit, skulle han säga och grina en skvätt.

Under de två år det tog för Claesson att dö skrev han mest brev, berättade han, men också några månadskrönikor för Sia. Han pratade om romanen han kanske skulle orka skriva. Han dog den 4 januari 2008, året han skulle fylla 80.

Några dar före sin sista julafton satt Claesson vid köksbordet i lägenheten över gården på Allhelgonagatan, trappan västerut från Götgatan. Framför honom stod fröken Ann. Telefonen ringde. Claesson reste sig och styrde den svårbromsade rullatorn mot sovrummet. Framme vid sängen tog han telefonluren och förklarade varför det hade dröjt. Det hade tagit tid med rullatorn från köket, sa han. Han hade suttit vid skrivmaskinen. Frågan ’Orkar du verkligen skriva’ besvarade han med ’Nä, men det kan ju bli nåt’.

Han satt där med fröken Ann, in i det sista. Varhelst han befann sig skrev han och tecknade eller målade. Det var hans sätt att tjäna ihop det dagliga brödet. Han förmanade sig till arbete med besvärjelsen HÅLL DIG UPPE OCH VAR STÄNDIGT URSINNIG!

Han hade fått en bok eller två utgivna varje år i femtio år. Han hade målat tavlor till alla utställningar som galleristerna ville ha. Innan gallerister var intresserade hade polaren Gillis Pettersson gått omkring i Klara och krängt hans tavlor.

Krönikorna, först i Aftonbladet, senare i Metallarbetaren/Dagens Arbete och de senaste åren i Sia, skrev han med lång framförhållning. Nu får vi leva utan dessa konststycken på vårt hemspråk: begriplig teckning, direkt och demokratiskt tilltal.

För några år sen gjorde jag ett försök att förklara vad Claesson sysslade med. I ett förord till en boksamling av krönikor skrev jag: ’En av mina (journalist)kolleger pendlade mellan Aftonbladet i Klara och någon avlägsen förort och hamnade på Södra kyrkogården utan annan uppfattning om resten av stan än vad han läst och sett hos Claesson. Vad mer behövde han veta?’

Stig växte upp i barnrikehus på östra Södermalm, 1930-talets motsvarighet till dagens Rinkeby eller Rosengård. Han var ende son till John och Helna, invandrare från södra Västergötland. De hade haft sina första stockholmsjobb i Huddinge där Helna var hembiträde och John stod i butik.

Stig var tio år när familjen flyttade in i det han kallade Kristallen efter kvarteret med samma namn, i ett hus ägt av Magna Sunnerdahls stiftelse för fattiga arbetare med många barn. Familjen fick gratis toapapper så att klosetterna inte skulle blockeras av tidningspapper. Ett villkor för att bo i Kristallen var att mannen lämnade in sin motbok till stiftelsen.

John hade drivit lanthandel i Västergötland och gjort konkurs. Helna hade varit piga i Johns familj. I Stockholm fick John uppleva förnedringen att stå i Hammarbyhamnen och försöka fånga en av de brickor som slängdes ut och gav en dags jobb i General Motors bilfabrik.

John lånade 400 kronor av Algots i Borås och startade arbetarbod på Borgmästargatan. Den gick i konkurs. Johns sista jobb i livet skulle bli som nattvakt i Slakthusområdet, där Globen och Aftonbladet ligger i dag.

Barnen i Kristallen fick chokladdryck om de gick ner i en källare och knöt borstar. Polletter gav skolmat i Sofia folkskola. Välgörenhetspjäxor, de lätt igenkännliga och därför skamliga, delades ut av välgörenhetstanter. Sådant föder ursinne mot välgörenhetens översitteri. Och klasskänsla.

Vid krigsslutet 1945 var östra Söder en politisk tryckkokare. Europa öppnade sig i optimism och framtidstro med söndagsskoleläraren Per Anders Fogelström som litterär inspiratör åt författarämnen som Gustaf Rune Eriks, Svante Foerster och Claesson. 1947 lämnade 19-årige Stig sin sovplats i föräldrarnas kökssoffa och reste till Bosnien för att bygga järnväg med ungkommunister och brunnsvikssossar. Luffaråren i Europa gav stoff till första boken ’Berättelse från Europa’.

Stig blev känslokommunist, aldrig partimedlem men ofta undertecknare av de manifest som skulle visa att kulturarbetare har hjärtat till vänster. Han bjöds in och reste till kommunistiska medlöparkonferenser för intellektuella med proletär bakgrund. Den politiskt mera sofistikerade författarkollegan Pär Rådström tog Stig i upptuktelse sedan Stig skrivit på ett upprop som krävde upprättelse åt den i Mexiko fängslade kommunist som mördat Trotskij på Stalins order. Stig hade träffat mördarens dotter i Moskva. Hon var vacker. Stig skrev på. Det var först när Rådström skällde ut honom som Stig förstod att han gjort bort sig.

Varje människa är en värld, nära nog lika svårtolkad av sig själv som av andra. En banal sanning. Ändå vill jag försöka beskriva två av hans personligheter, som jag upplevde dem. En personlighet var Slas, den andra Stig John.

Slas var charmören, en vänligt leende tjejtjusare med keps på svaj och ett under 70 år uppbyggt lager av skämtbitar. En man alla kan älska. Blixtsnabb i repliken, vänlig eller skarp i tonen men aldrig elak. Känslig dock för att bli tilltalad som Slas, som när en taxichaufför skröt med sin härstamning som söderbo. Vilken församling, frågade Slas. Maria, sa chauffören. Det kunde jag ge mig fan på, sa Slas.

Han ställde upp när han skulle bli hedersdoktor eller fick litterära pris. Bara den som aldrig varit ensamarbetande flykting från sin klass kan klandra honom för sådan fåfänga. När han skulle äras tog han Slas-mask på och stängde in Stig John, tills evenemanget var över. Då tog han ett järn.

Claesson kunde bli trött på sin Slas-personlighet. Men han vårdade varumärket. Det var användbart för intäkternas förvärvande och som sköld mot omvärlden.

Stig John var privatpersonen, som bearbetade liv och minnen i kringgående rörelser i roman efter roman efter roman. Det kan vara långt mellan de synligt personliga bitarna i romanerna. De kan skymta i bisatser, nästan i förbigående. Där finns förtvivlan över farsans tragedi eller saknaden efter de två systrar som dog alltför unga.

Det finns saker jag inte klarar, sa Stig John, som att gå på författarfest hos Bonniers, nykter eller full.

Stig John var förundrat avundsjuk på en förmåga han såg hos författar- och generationskamrater som Pär Rådström och Lars Forssell. De kunde vara fulla, själviska svin som kannibaliserade Stig John och andra i sin omgivning medan de flöt ovanpå och steg i samhällets aktning tack vare självklara manér de kanske lärt av sina fäder eller sin klass.

Stig John saknade säkerhet att självklart kräva eller ta emot världens applåder. Han gjorde bort sig, eller var rädd för att göra det eller ångrade att han hade gjort det. Kristallens kökssoffa var inte rätt plats att lära fint sätt på kulturens sängkant.

Kökssoffan lärde att bara arbete ger värdighet. Fram till pensionsåldern jobbade Stig under ständig ekonomisk press, med inkomster under industriarbetarens. Det var katastrof när orken tröt.

Kristallens självklara krav var att kvinnor och barn inte skulle behöva lida för att familjeförsörjaren valt något så osäkert som en fri författares liv. De gällde att kämpa, varje dag. Han hade ju varit ohörsam mot farsans förslag att sonen kunde bli järnvägare med tryggat knog och säkrad pension.

När barnen var stora och pensionen kom kunde Claesson ha tagit det lugnare. Men arbetsmoral sitter i och ålderdom är barndom. Han pratade om ännu en roman, in i det sista. Nu skulle han än en gång försöka skriva om det hemska som hände när han var fjorton och femton år. Det som han undvikit skriva om i alla sina romaner. Det som skapade den stora sorg Stig John levde med.

Om han kunnat tala eller skriva om det, rakt på, utan kringgående rörelser, hade det varit en bedrift. Men hur skulle han ha kunnat göra det? Det finns minnen som bara kan beskrivas med en kringgående rörelse. Eller med en skämtbit.

©Sia/ULF THORGREN

Runan kompletterades av två notiser.

Om yrkeslivet. Claesson förklarar hur han skriver en bok: ”Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

Om privatlivet. En journalist har nyligen presenterat en döende kulturgigant i pampiga TV-intervjuer. Efter hans död ska journalisten nu publicera det som kulturgubben ville att hon skulle klippa bort. Journalisten ifråga skrev för några år sedan till Claesson. Ur brevet: “Jag kommer så fort jag får. Verkar det påfluget att skicka med ett kort på sig själv?” Claesson ringde och sa att hon fick komma till Hultet på två villkor: utan kamera och beredd att dela hans säng.
När Claesson berättade detta fick han frågan hur journalisten reagerat på hans villkor. Hon har inte sagt nej, sa Claesson, men hon vill ha en liten kamera med sig.