Sedan några månader går jag promenaden längs Praia do Sul i Ericeira varje morgon. Tiken Liss har sina egna rutiner där nere i sanden: springkurvor, sök efter ätbart bland skräpet som lagrats av tidvattnet och revir-drillar på ständigt samma platser. Medan Liss gör sitt morgonpass gör jag mitt och tänker på Victor. O Victor som man säger där O är den bestämda artikel som visar att en särskild Victor avses, i detta fall O Victor Elias.

En havsstrand minner dig om en person, viss melodi minner om handen du höll den där biokvällen. När någon gnuggar sina händer på ett visst sätt ser du din döde vän framför dig. Enstaka ord kan vara förknippade med ett minne eller en fras. I mitt fall närmar det sig tjat när ordet ‘bröd’ alltid får mig att minnas min farfars bordsbön Ge var man sitt/gör var man rätt/och bryt ditt bröd/på ärligt sätt./ Så talar Gud.

Vintern 2013-14 åkte jag fyra mil nordvart från Cascais till Ericeira ett tiotal vardagar för att känna på stan: vädret, folklivet, promenadstråken. Jag hade förstått att Cascais inte var min slutstation. Var Ericeira platsen jag sökte? Parkeringen ovanför Praia do Sul blev startpunkten för mina och Liss’ undersökningar.

Vid ett besök i regn och hård blåst noterade jag inte bara tiotalet surfare där ute i bränningarna utan också en planklös badbyxa-kropp. Jag häpnade när badbyxan avlägsnade sig allt längre från stranden och gick inte därifrån förrän jag såg simmaren kroppsurfa in mot den yta där de våtdräktsklädda brädsurfarna väntade på våg.

Många dör i havet så här års. Några är ovana turister men merparten är yrkes- eller fritidsfiskare som letar skaldjur bland klippor och för ett ögonblick glömmer den jättevåg som kommer då och då. Några månader innan jag började skärskåda Ericeira hade havet slukat sju ungdomar som skulle nollas inför sitt första år vid Lissabons universitet. När detta skrivs berättar radion att en femtioårig bläckfiskletare hittats död på Ericeiras norra strand São Sebastião.

Torsdagen den 27 februari 2014 hade jag gått min vanliga morgonrunda i Cascais och köpt tidningar. Efter hemkomsten läste jag en artikel på sidan 18 i Diário de Notícias med rubriken Victor, den döve surfaren i Ericeira, dog i havet. Texten var skriven på dagstidningsvillkor: en arkivbild, några telefonsamtal och, gissningsvis, 25 minuters skrivtid vid datorn. Habilt hantverk, inte mer.

Min första höst i Ericeira har jag försökt räta ut några av frågetecknen i artikeln om Victors död. Jag har ju, i motsats till DN-reportern, ingen annan deadline än den jag sätter själv.

Jag frågade vane-surfarna samt några gubbar i fiskehamnen och fick efterhand tag på några män i Victors ålder, kring 40, som hade känt honom från barndomen. Dagarna före jul hade jag bilden så klar för mig som jag ville ha den. Den 29 december fyllde Diário de Notícias 150 år och firade med ett 144-sidigt jubileumsnummer i berlinerformat (skuret till 29 x 46 cm) tryckt på (uppskattningsvis) 80 grams bestruket journalpapper. Det var ett journalistiskt kraftprov som vid upprepade tillfällen skulle tåra mina ögon.

På sidan 64 återges några notiser ur tidningens första nummer. Här är en av dem i försvenskad form: Diverse. En 24-årig bromsare benämnd Belmiro på norrgående linje från Lissabon till Pombal slets i stycken den 24e i denna månad sedan han vid hopp mellan två vagnar, under färd, ramlat ner på rälsen.

När jag var journalist-volontär i slutet av 1950-talet fanns några ännu aktiva exemplar av det då utdöende släktet notischef; redaktionssekreterarnas hjälpryttare som skrev notiser baserade på telegram, klipp ur andra tidningar samt de frilansande radskrivarnas och de fast anställda reportrarnas överdimensionerade texter. När jag läser den tunga berlinerbesten ser jag att den gjorts av murvlar med notiser i blodomloppet.

Svenska Dagens Nyheters första nummer daterades 23 december 1864 och är sex dagar äldre än portugisiska DN. Jag slutade läsa svenska DN för sju år sedan då det kändes onödigt smärtsamt att dagligen jämföra den med min ungdoms, 50-talets, journalistiska flaggskepp. Jag har nu flyttat tillbaka i tiden, till ett mera efterblivet land där avlönade journalister ännu håller stånd mot internet-revolutionen.

Vilket inte betyder att journalistiken i Portugal är i brittisk-amerikansk-tysk klass. Få gräver i något annat än läckor från särintressen. Men skriva kan dom, särskilt mellan raderna; en svårutrotad tradition i gamla diktaturer.

Det första numret av portugisiska DN kostade 10 reis, som ett dåtida ägg, och distribuerades av lösnummer-pojkar. Dagens tidning kostar 1.10 euro, kring svenska tian eller sju samtida portugis-ägg. Annonsörerna är kvar, de tryckta tidningarna har bra www-sidor och en ännu inte försutten chans att klara övergången till internet med sina egna eftertextannonser i behåll.

Portugal är konservativt för att inte säga korporativt. Medierna är sammanvävda med näringsliv, fina familjer, banker och av särintressen subventionerade politiker. Omodernt och korrumperat är det. Frau Merckel och andra nordeuropéer påpekar också oavbrutet att konkurrensen inte är fri i just någon portugisisk bransch. Men, vill jag påminna läsaren, allt blev inte omedelbart bättre för alla över en natt när globaliseringen slog till. Definitivt inte notis-hanteringen i svenska medier.

Allt beror ju av hur det görs. Den svårt stammande (några uppfattade honom som dövstum eftersom han drog sig för att tala) Victors död är en roman, ett reportage eller en notis. Om Victors död i februari 2014 kan följande noteras:

…att några surfare slog larm om den livlösa kroppen där ute men sjöräddningen fick inte skotern med räddningssläp i havet eftersom traktorn som ska dra ner ekipaget i vattnet var trasig (eller saknade diesel i tanken, enligt en av gubbarna i fiskehamnen). Surfarna bogserade in kroppen på en bräda och försökte få vattnet ur Victor men det var för sent.

…att det inte var Victors död, i sig, som upprörde dem som tipsade tidningen utan bristen på sjöräddning. En bärande del av texten kan läsas som att en surf-lärare är förbannad över att det inte finns en skattefinansierad skoter i ständig beredskap när han har lektioner. Victor kunde ha överlevt, påstod han, om sjöräddningen haft mera pengar.

…att omgivningens förklaringsförsök till dödsfallet på ett nära nog komiskt sätt avspeglar den tillfrågades ålder och föreställningsvärld. Surfare i åldrar 15-35, medvetna om Victors stora simrutin men utan inblickar i hans värld, ser det farliga havet som boven i dramat. De jämnåriga betonar Victors drogmissbruk (ej nämnt i DN-artikeln) och tror att han motvilligt mötte sin skapare, av misstag och/eller drogframkallat övermod. De gamla förklarar att Victor genom sitt missbruk slagit ut sig själv från försörjning i fiskeflottan, att han förlorade några närstående som brukade hjälpa honom ekonomiskt och att han, kanske, medvetet tog sitt liv när det blev för tufft.

I berättelserna känner jag igen mitt liv. Som mycket ung var jag förvissad om att bara naturkatastrofer kunde stoppa mig. Senare insåg jag att egna misstag kan påskynda döden. Nu, snart 78 år gammal, kan jag planera att gå i havet när lusten eller orken sinar. Perverst, tycker mina yngre mera övermodiga jag.

Snart har ett år gått sen Victor dog. Jag går längs Praia do Sul och tänker att en roman om en fattig stammande fiskarpojke är osäljbar (hos förläggarna) och att reportageknepen jag en gång lärde passerat bäst-före-datum. Men, kan jag få för mig, någonstans i cyberrymden ryms ännu en notis som den om bromsaren Belmiro som trampade fel julafton 1864, kanske full, kanske förtvivlad över att livet inte blev vad han tänkt sig.

Drunknad. Den 40-årige fiskarsonen Victor Elias hittades i går död av surfare i bränningarna utanför södra badstranden i Ericeira Portugal där Victor, oavsett väder och vind, simmade året runt.

(c) ULF THORGREN (skrevs 2015-01-05)