Det går att urskilja åtminstone tio goda skäl bakom min ålderdomsflytt till Portugal (inget av dem väderleksbaserat). Ju mer inbodd jag blir desto tyngre väger ett av dessa skäl: landets ålderdomliga och ännu skrivglada journalistik.

Som exempel tar jag dödsrunorna över poeten Herberto Helder. HH dog året han skulle fylla 85, i samma mars 2015 som den svenske kollegan Tomas Tranströmer. Jag googlade de svenska nyhetstexterna och läste bland annat floskeln att TT förblev samma anspråkslösa människa även med nobelpris. Och de vanliga kulturskribenterna skrev de vanliga vördsamma hyllningarna.

Nu är TT inte min poet, trots att vi har Bona-grabbar och Västerås-läroverket gemensamt. Bona-grabbar? Jo, när Bona lades ner forslades de äldre barnfångarna till ungdomsfängelset Roxtuna där TT var terapeut. Min ljumhet inför TT:s (ljumma, tycker jag) texter gör mig partisk. Men jag kan bedöma vad som skrevs om honom på prosa i de största svenska tidningarna. Det var mycket ljumt skrivet, rentav iskallt på sina håll.

Aldrig ska jag läsa HH:s dikter med portugisisk ryggmärg. Är han en stor poet, Fernando Pessoas värdige yrkesbroder? Det kan jag möjligen ana. Vad jag vet är att tidningarna här har levandegjort en poets liv genom hans poesi. Och det har de lyckats med trots att HH inte släppte in en enda intervjuare de sista 40 åren av sin livstid. HH bad dessutom sina vänner att inte låta sig intervjuas om honom.

Det har gjorts en kort TV-dokumentär om honom och den blev extremt floskelig med några stillbilder upprepade tills denne tittare växlade mellan skratt och gråt. Tidningsskrivarna har tvingats gå till HH:s texter och den mytiska massan anekdoter kring poeten. I texterna träder HH fram som en fattig, fri man. Ingen köpte samvaro med honom. Han sa nej till stipendier och utmärkelser, som det fina Pessoa-priset. Han ville skriva och bli läst. Punkt.

På 90-talet meddelade han världen, genom sitt förlag, att han tycktes ha skrivit färdigt. Sen redigerade han (ännu en gång) sina många gånger omredigerade dikter till en slututgåva. När det var gjort och han ännu var vid liv föddes nya dikter. Och nu kan vi ana hur han redigerat inte bara sina dikter utan vår dom över död man.

Han föddes faderlös 1930 på Madeira och kom ung till universitetsstaden Coimbra där han försökte med juridik och romansk litteratur utan att ta examen. Efter en kort tids kroppsarbete i Lissabon turnerade han mellan påhugg i Europa, bland annat som inkastare på en sjömansbordell i Antwerpen. Senare var han reporter på en tidning i Angola innan återkomsten till Lissabon och ett fritt skrivarliv. Hans första diktsamling gavs ut 1958 när han var 28 år.

HH släppte in en fotograf en månad innan han dog, för att göra förläggaren till lags, och sista änkan. Bilderna marknadsför myten HH och säljer hans samlade, ner i botten redigerade KOMPLETTA VERK samt hans allra sista extra diktsamling A Morte Sem Mestre, en titel som kan läsas som Döden Utan Gud.

Bilderna av HH:s boxar-nylle gör mig egendomligt upprymd. Det har mindre med poesi att göra och mer med den fina journalistiken kring hans skickliga myt-bygge och välregisserade död. HH bjuder mig en behaglig dröm: En fri man i detta på längden och tvären korrumperade land där förläggare och tidningsutgivare är sammanvävda med den ekonomiska och politiska makten och gynnas på olika ekonomiskt snuskiga sätt, liksom de stora fotbollsklubbarna som skattebefrias när de bygger köpcenter under läktarna.

Visst är sportintresset stort i landet men det är löjligt med tre sporttidningar sju dagar i veckan, grundformat 36-48 tabloidsidor. Själv läser jag El Jogo som subventioneras av Portos fotbollsklubb samt storföretagen i staden. Ingen av de stora dagstidningarna skulle klara svensk tidningsekonomi men här öser de på med stora redaktioner och sida efter sida utan annonser. Och jag läser och läser, förflyttad till ett omodernt land med omoderna medier men med journalister som fortfarande kan och får skriva.

Om jag hade växt upp här vet jag vilket jobb jag skulle ha pensionerat mig med. Den största sporttidningen A Bola har ett annonsfritt uppslag långt bak i tidningen med vinjetten ANDRA VÄRLDAR. Vänstersidan handlar om annat än sport i Portugal, högersidan om icke-sport utomlands. Där skulle jag ha suttit i ett hörn och redigerat INRIKES och UTRIKES, inom hörhåll för ständigt snackande, grälande och skrivande sportreportrar.

En helt annan värld. Den var död i Klara redan 1986 när jag schappade därifrån.

(c) ULF THORGREN (skrevs 2015-03-31)