Små länder behöver storstilade hjältar. Portugal samlades i går (6 januari 2014) kring begravningen av Eusebio, en fotbollsspelare från slummen i kvarteret Mafalala i den stad som i dag heter Maputo i den forna afrikanska kolonin Mocambique.

Den Svarte Panterns död vid 71 fyllda år enade för en dag en djupt splittrad nation. Den lila-klädde biskop som skötte mässan jämförde Eusebio med Sydafrikas frihetshjälte Nelson Mandela och såg fotbollens värld som en sinnebild för hela mänskligheten.

Att Eusebio var fotbollens Gud och att den nu verksamme fotbollsspelaren Ronaldo från portugisiska Madeira är fotbollens Kristus kan inte ifrågasättas, just nu och just här. Om de döde inget ont, som bekant, och den som vågar påstå att Ronaldo inte är världens bäste just nu lever farligt.

Att sorgen är stor bland Eusebios närmaste, familj och vänner, är lika självklart som att begravningen blev skådeplats för landets ifrågasatte president och impopulära regering, den kraftlösa oppositionen, polismakten och alla de fyra vapenslagen för att inte tala om katolska kyrkans otaliga grenar vilka drog ut på föreställningen i det oändliga och kramade fram alla tårar som fanns kring kistan och några till.

På gatan utanför kyrkan, i regnet, under färgglada paraplyer, många i klar-rött som är tröj-färgen för Benfica, klubben där Eusebio spelade under sin storhetstid, stod folket och umgicks, utan tårar, tände sina eviga cigaretter och berättade sina historier om den store buttre man som var världens bäste anfallare några år på 1960-talet och som var den ende i Portugal som tilläts ifrågasätta att Ronaldo verkligen är Kristus.

Förbi de skyddande polislinjerna skyndade ministrar och oppositionsledare till och bort från kyrkan, för att efter en dags enighet förbereda nya gräl om vem som är skyldig till landets olyckor. Oavsett politiskt läger skyller politikerna hellre på utländska krafter än på sig själva eller sitt folk. Att Portugals familjer och att staten Portugal har skulder långt ovan öronen och kan tänkas ha något eget ansvar för detta är en ovanlig analys här. Mera skuld har globaliseringen, de tyska bankerna, de icke-katolska länderna i Europas norra del och/eller Tysklands ledare Angela Merkel personligen; om detta tycks 9 av 10 portugiser och 10 av 10 portugisiska politiker vara eniga.

Det är tre dagars landssorg efter Eusebio. Ska de politiska grälen ta paus hela tre dagar? Det återstår att se. De som har statliga löner eller statliga pensioner har demonstrerat från och till i ett halvår. De får ta de största smällarna när staten sparar: alla statliga pensioner har sänkts, vissa med 30 procent. Samtidigt har de statligt och kommunalt anställda de starkaste fackföreningarna vilka ifrågasätter hela den förda ekonomiska politiken.

Facken kräver en expansiv penningpolitik i stället för den av Trojkan (EU-kommissionen, europeiska centralbanken och ‘världsbanken’ IMF) påtvingade sparplanen. Det är oklart hur detta ska gå till när bara Trojkan vill bekosta någon portugisisk ekonomisk politik över huvud taget.

Det finns ett tomrum i Portugal efter landets unikt storartade historia, med de sjöfarande hjältarna som upptäckte världen och tog hem skeppslaster guld. Det är som om landet inte vill acceptera sin relativa litenhet och hjälplöshet i den stora finansvärlden. Den statliga TV:n har en historisk kanal som luktar stormaktsnostalgi och skolbarnen får nog för sig att Portugal är ett nummer större i världen än vad landet är. Det koloniala tomrummet fylls med Eusebio och Ronaldo, med en världsmästare i cykel här och en olympisk guldmedaljör där.

Men sen hittar jag en bild i sporttidningen A Bolas minnes-extra som tar ner Eusebio på jorden, efter det att jag sett den lila biskopen välsigna honom i faderns, sonens och den helige andens namn. Bilden togs under Eusebios sista besök i slummen i Mafalala, Maputo, i mars i år. Där sitter den kraftige mannen på ljugarbänken med barndomskamraterna omkring sig. Han håller en käpp i handen och det så ofta buttra ansiktet har spruckit i ett fint leende. Vi ser en man som gjort en resa och har något att berätta.

© ULF THORGREN (skrevs 2014-01-06 för nättidningen NYA DAGBLADET)