Mannen hade klivit upp på bänken. Nu tog han ännu ett steg uppåt tills han

balanserade på stenmuren bakom bänken. Han vände ryggen mot parkeringen och

hade avgrunden framför sig men skyddades av stenmurens förlängning uppåt: ett högt

boskapsstängsel. Knäna var böjda som om blåsten var stark. Det såg ut som toge han

sats för att hoppa upp mot och klättra över stängslet och min pappa hann tänka att den

grå hatten med svart band runt kullen som låg kvar på bänken nedanför mannen var

gammalmodig nog att ha tillhört hans far som var född på artonhundratalet.

Mannen på muren drog stålstängslet mot sig. Det fanns en glipa i stängslet vid en

stängselstolpe, som gjord för att ta sig igenom. Den hukande mannen tycktes tveka;

en fot och ett ben hade han trätt genom glipan men resten av kroppen var ännu på den

säkra sidan av stängslet.

Pappa blev medveten om sin hustrus häftiga andning. De satt i en av tiotalet bilar på

parkeringen kanske hundra meter från mannen på muren, med ångande thé i koppar

framför sig, balanserade på brädan under vindrutan. Imman på framrutan skymde

sikten.

Pappa öppnade bildörren för att luta sig ut och se bättre. Mannen kan ha hört

dörrljudet. Han gick ner på ett knä och vred huvudet mot parkeringen. Pappas hustru

skrek bokstavslöst. Mannen hasade tillbaka ner på bänken och fick ner båda fötterna i

marken. Sekunden senare halvsprang han bort från dem, förbi dammens pumphus och

vidare mot skogen på andra sidan dammen, vithårig på gamlingars vis, hattlös och

strakbent. Det var något fel på mannens högra knä.

Tänkte han hoppa? Pappa teg ihjäl sin hustrus fråga, med framdörren halvöppnad och

koppen i högernäven. Sen klev han ur och gick fram till bänken och glipan i stängslet.

Han tänkte att mannen nog hade varit här i förväg med en bultsax. Sen ställde pappa

ifrån sig koppen och tittade i hatten. Den var gjord i Dublin och såld av ett varuhus i

Porto. Pappa lade tillbaka hatten och tänkte att nu var de ensamma igen; han vid

bänken och hans fru i bilen.

De hade sett mannen komma linkande längs vägen uppe på dammens krön. Han hade

förstås sett bilarna på parkeringen men kanske trott att alla besökarna gått vidare till

den utkiksplats från vilken man kunde se hela den mäktiga, kilometerlånga och svagt

svängda betongmur som dämde floden. Gamlingen hade haft bråttom, tänkte pappa,

och ville få det överstökat.

Den kvällen drack pappas fru några glas vin för mycket och blev känslosam. Hon

hade för sig att de förhindrat ett självmord, ja rent av räddat ett liv. Pappa hävdade att

de lagt sig i och att de inte gjort det för mannens skull. Vi var oombedda, påpekade

pappa. Många år senare, på bänken där mannen klättrat upp och sen tillbaka, skulle

min pappa försöka förklara för mig. Hon förstod inte, sa han, det var början till slutet.

Senare, när hon sov, gick pappa upp och ut. Han körde halvmilen från hotellet där de

tagit in på semesterresan, tillbaka till dammen och längs krönet till den nu tomma

parkeringen. Hatten var borta. Glipan i stängslet var nästan omöjlig att se. Pappa blev

sittande på bänken tills han hade fattat ett beslut.

Det har gått en dryg månad sen vi satt där på samma bänk, pappa och jag. Vi hade

kommit till dammen i hans rostiga gamla skåpbil, direkt från flygplatsen där han

hämtat mig. Jo, vi skulle till hans hus uppe i bergen men först ville han visa mig

något. Det var dammen, stängslet och bänken han ville visa och berätta vad han sett

tillsammans med sin tredje och sista hustru mer än tjugo år tidigare: det avbrutna

självmordsförsök som utlöste pappas beslut att lämna sin sista kvinna.

Jag hade tagit ledigt några dagar för att göra resan, efter en månadslång kampanj från

hans sida och sedan han skickat resepengar. Det hade varit iver eller otålighet i hans

telefonröst. Jag hade förstått att pappa hade fattat ett beslut av något slag; troligen

något radikalt, som så ofta i hans liv. Vad har han hittat på nu då hade jag tänkt på

flyget från Stockholm ner till Porto och grunnat över hur han konsekvent sökt en allt

större ensamhet ju äldre han blev. Det var bara några månader sen han hade

begravt sin hund och någon ny skulle han minsann inte skaffa. Den tiden är över, sa

han.

Efter besöket vid dammen åkte vi vidare till hans lilla hus. Pappa var lugn och glad.

Han hade sagt det han ville. Nu småpratade han, som vanliga människor, frågade om

mina barn och mitt jobb. Med lugn och ironi framhöll han några obetydliga

förbättringar i storstugans inre ordning sedan han visat hur skjulet var proppfullt med

ved han kluvit under sommaren. På farfars gamla hjorthuvud i hallen hängde den

ärvda gråsvarta ovädershatten och på den andra anteln en flugsmälla i knallröd plast; ett stilbrott jag försökte rätta till genom att flytta smällan men det fick jag inte.

Han var gammal nu, vithårig och lite krökt i ryggen och höger knä hängde inte med

som förr. Men det var ordning på prylar och mathållning. Jag blev glad när jag såg

hans aptit vid korvgrytan och tänkte på farmor som slutade äta när hon skulle dö. Det

var först på flygplatsen, inför min hemresa, som han sa något som hängde ihop med

bänken, stängslet och dammen. Jo, sa han, jag förstod att jag inte skulle få dö på ett

värdigt sätt om hon fick fortsätta att bestämma. Styrt och ställt har dom gjort allihopa.

Jag skrev ner det så fort jag satt i flygplansstolen. Sen mindes jag hur han alldeles självklart, utan förebråelse, hängt tillbaka flugsmällan på hjorthornet.

(c) ULF THORGREN (skrevs 2012-10-22)