Det tog någon månad innan han trodde sig förstå varför den korta magra brödtanten var så långsam. Först tänkte han att hon var ålderdomstrött men andra bakom disken var äldre och alla var snabbare.

Personalen växlade mellan bröd-disk och kafé-disk enligt ett för utomstående outgrundligt system. Oftast stod två tanter bredvid varandra bakom bröddisken. Den magra gjorde alltid likadant, oavsett kund. Handen, instoppad i en plastpåse, vände och vred på bröden. Hon fyllde den vid tillfället aktuella påsen med brödbergets vid tillfället största bröd.

Även andra brödtanter letade efter stora bröd men bara när kunden kramade räknade slantar i näven och pekade. Flertalet kunder fick huller-om-buller-bröd, snabbt och utan prut, utom av den magra som gav stora bröd till alla vare sig de bad om det eller inte.

Han gör sin morgonrunda före frukost. Den tar ungefär en och en halv timme vid normal väderlek. I nerförsbacken mot havsstranden möter han ofta spegelbilder av sig själv; pensionärer med hund. Han hälsar och byter ibland några ord om hundar eller ebb eller flod eller den nyckfulla atlantvinden. Som alltid när han rör sig fotledes passerar minnen hjärnans prisma som en felklippt film med halsbrytande tidshopp mellan ungt, medelålders och gubbigt; en film som rullar även när han morsar på röde gubben, alltid klädd i något rött, åtminstone en keps, eller när han möter de två snack-salig-damer som pratar i mun på varandra och muntert hälsar den nya dagen och honom i en inskjuten bisats utan att tappa fart eller prat.

Brödinköpet görs under rundans hemgång, efter besöket i tidningskiosken. Nu när han har en idé om den lilla brödtantens urvalsmetod kan han, dag efter dag, placera henne i nya scener, som snorunge i en svartvit fyrtio- eller femtiotalsfilm, bland större syskon vid ett köksbord där en vuxen skurit upp några bröd i bitar. Ingen unge får ett helt eller ens ett halvt bröd. Här gäller det att vara snabb om man ska inte ska få minsta biten.

Han fantiserar vidare om vad som kunde hända runt det fattiga fyrtiotalsbordet. En dag avbryts hans svartvita påhittade film av fyrfärgsscener ur hans faktiska liv, där långt ifrån svältfödda ungar kastar sig fram för att ta den första/största biten. Dessa scener följs av klipp till vuxnas blickar när de söker största biffen på fatet, största ägget i korgen, det högst fyllda glaset.

En halvtimme senare denna decemberdag, nyduschad, knivklyver han sina tre bröd och gröper ur de tre överdelarna. Det degiga innanmätet slängs i slaskhinken. De knapriga skalen fylls med ost för att bli hans frukost. De tre underdelarna läggs tillbaka i påsen för att ätas till kvällen, om han blir hungrig. Om inte kommer underdelarna att slängas nästa morgon.

Under frukosten minns han några av sitt livs underdelar och att åtminstone en av hans fruar såg hans underdelsval som ett försåtligt, ja rent av ohederligt, sätt att spela ädel. Låt gå för det, tänker han, men hur lärdes jag att avstå från att ta först och störst?

Han letar i minnet efter sin mor som hade det huvudsakliga ansvaret för familjens bordsskick och får fram några suddiga bilder med morsrösten som säger Dom vuxna tar först och Man tar biten som är närmast på fatet. Var fick hans mor det ifrån? Sina föräldrar? Vett och etikett förmedlat av veckotidningar? Kommentarerna i Luthers katekes?

Tillbaka vid diskbänken tänker han, som ofta, att Luther var tråden som höll ihop bitarna i föräldrarnas lapptäcke till regelverk. Han skär upp en liten ostbit och en något större. Han lägger bitarna på köksgolvet och låter hunden vänta lite längre än vanligt på hans tillåtande Varsågod. Hunden tar sikte på den något större biten med samma självklarhet som brödtantens hand söker det största brödet.

(c) ULF THORGREN (skrevs 2012-12-22)