Gråten väckte honom. Med grumsiga ögon sökte han springan gråblekt ljus där sovrumsdörren stod på glänt. Sömndrucken stödde han sig på sänggaveln när han gick runt fotändan och ut i den ljusare trapphallen där sängen stod. Pojken hade svalt gråten nu och höll andan med ansiktet vänt mot väggen.

Han satte sig vid sängens fotända och tänkte att nu sitter jag här en stund. Jag respekterar att han låtsas sova. Jag sitter här tills han somnar.

Kyldraget från trapphuset grep tag i hans bara fötter. Han smög ut i badrummet efter sin morgonrock. Tillbaka vid sonens säng packade han rocken kring sina knän och fötter innan han satte sig igen. Ett fot-bo, som han lärt av sin far. Jag skulle ha bromsat, tänkte han, inte skyndat på. Jag tänkte mig inte för och nu är det för sent.

Pojken drog upp knäna mot magen och borrade ner ansiktet i kudden. Han ville ta upp den lille i famnen och bära in honom i sovrummet och dubbelsängen men det skulle väcka Karin och…nej. Han skulle sitta här en stund. Finnas till hands om pojken ville visa att han var vaken eller tills han somnade om.

Det hade varit ett tunt lager spårsnö när de vaknade söndag morgon. Vid frukostbordet hade de pratat jul-hare, med bara åtta dagar till julafton. Hitler var död, Europa hade fred och nu var det tid för en välhängd julhare. Pojken ville förstås följa med.

De hade gått stora vägen västerut till den gamla vintervägen där han hade sett harspår tidigare i veckan när han cyklade förbi och visst: det fanns färska spår bara tjugo meter in på den oplogade vintervägen. Han hade tagit tag i pojken och lagt fingret över sin mun, böjt sig ner och viskat till pojken att stå still och vara tyst.

Han hade känt pojkens och sin egen iver när jakten tog över. Han lämnade ryggsäcken hos pojken och laddade båda bösspiporna med grovhagel medan han gick längre in på vintervägen, steg för långsamt steg. Med handen på ryggsäcken hade tanken gått till farfars jaktväska, den ärvda från mitten av artonhundratalet med älgskyller på locket och hur han själv hade följt med på på sin första harjakt. Hur gammal var jag? Något år yngre än pojken är nu. Sex, kanske sju år. Snart hade han haft sin egen hagelbössa, en enpipig med trasig stock men bra nog att fälla hans första harpalt.

Spåret var färskt och slutade i ett avhopp, slantat åt höger läste han böjd över tassavtrycken. Samtidigt skymtade han en rörelse och fick upp bössan och hann osäkra samtidigt som han såg haren landa bara femton meter bort. Den dog när den landade nästa gång och slängdes bakåt någon meter. Haglen måste ha träffat mitt i kroppen.

Han pulsade genom snön mot bytet och så mindes han pojken och bröt upp geväret så att stocken och pipan hängde brutna i vänster armveck. Han vinkade åt pojken att komma efter och tog de sista stegen mot haren och tänkte att nu kan jag förklara hur man gör ren bössan efter skottet, hur man rensar ur haren och lägger granris i harens mage och…

Nu, morgonen efter, vid fotändan av pojkens säng, försöker han minnas exakt vad som hände efter skottet, när han brutit geväret. Han hade gått ner på knä framför haren och tänkt på hur hans farfar och far alltid välsignade bytet med en kort mumlande bön (något förkristet hedniskt kanske) vars ord han aldrig uppfattat men knäböjningen, som vid ett altare, hade han lärt och nu skulle pojken se och kanske föra den vidare.

Sen hade han vänt huvudet mot vägen och sett sin son stå kvar med ryggsäcken tryckt mot bröstet. Han hade vinkat fram pojken en andra gång medan han tog upp haren för att se om det behövdes ett hjärtstick. När han vände sig om ännu en gång stod pojken kvar vid vägkanten med ryggsäcken i famnen. Pojkens blick var inte vänd mot haren utan mot hans ansikte. Först nu såg han rädslan i pojkens blick.

Pojkens rädsla hade varit kortvarig och förbytts i nyfikenhet när harens inälvor togs ur och magen stoppades full med granris. Det var inte haren eller blodet eller ens jakten som skrämt pojken. Det tog tid att förstå och insikten gjorde ont nu när han satt vid fotändan. Men så är det, tänkte han, min son blev rädd när han såg mig jaga. När han såg mig. Eller jaktivern.

En bit ner i trapphuset, i vinkeln där trappan svängde nittio grader, hängde farfars gamla mynningsladdare med kruthorn och hagelpung och jaktväskan med älgskyller: ärvda reliker kring ett uppstoppat rådjurshuvud. Han kunde se en del av arrangemanget från sin plats vid sonens fotända.

Pojken andades tungt, i djup sömn. Jag blir nog den siste, tänkte han när han lade morgonrocken över sin sons fötter och gick tillbaka in i sovrummet.

(c) ULF THORGREN (skrevs 24 december 2007)