I slutet av förra seklet konfronterades gruvindustri och mineral-letare av en ny svensk folkrörelse med en greve, en nunna och en hollandsfödd smålänning i spetsen. Reportaget publicerades i Dagens Arbetes aprilnummer 2000.

Protesten föddes vid Ullas och Adriaans köksbord i det gula huset vid Betet i granskogen öster om Tingsryd i södra Småland – protesten mot den minerallag som tar ifrån markägaren bestämmanderätten över de skatter som jorden gömmer.

Det hade kommit ett brev till Ulla Liefwendal, Adriaan Muller och andra skogsägare i trakten. Där stod att gruvföretaget Terra Mining hade tillstånd av bergmästarämbetet i Falun att prospektera (leta mineral) på deras mark i tre år. Och att Terra Mining deponerat 500 kronor per fastighet hos bergmästaren för eventuella skador.

Adriaan hade blivit naturintresserad som tolvåring hemma i Holland. Till Sverige kom han som artonåring för att utbilda sig i skogsbruk, till ett land där man – i Adriaans drömmar – kunde ställa sin olåsta cykel mot ett träd och komma tillbaka till ostulen cykel en vecka senare.

Ulla är uppläsare med Bo Setterlinds dikter som specialitet. Hon ärvde gården av sin mor. Tillsammans med sin man, läraren och civiljägmästaren Adriaan, hade hon belånat gården, köpt mera mark, avverkat och skogsodlat. Deras 250 hektar skulle bli ett mönsterskogsbruk. De planerade en flerspråkig turistsatsning med stugby vid sjön och kulturevenemang i den förfallna ladan tvärsöver vägen från det gula bostadshus som Adriaan rivit ur och rustat från grunden.

Det bruna kuvertet från Terra Mining i oktober 1997 utlöste häpnad och sorg; en sorg som förbyttes i vrede. ”Det var som en våldtäkt”, minns Ulla. ”En död hand sänkte sig över våra planer”, säger Adriaan, ”när vi började förstå vad minerallagen innebär. Framför oss såg vi tio år av undersökningar som kunde leda till ett stort dagbrott, ett sånt som Terra Mining har i Björkdal i Västerbotten.”

Två och ett halvt år senare är Terra Mining i konkurs och guldletarna borta från Tingsryd. Föreningen ARM (Aktion för en Rättvis Minerallag) med cirka 350 medlemmar väcker nyfikenhet bland markägare i gruvindustrins fästen i Bergslagen och Norrland. Politiker köar för att hjälpa ARM att ändra lagen. Gruvindustrin har för första gången i sin tusenåriga historia författat etiska regler för sina medlemsföretag där det heter att malmletning ska ske ”med omsorg om miljön och med respekt för berörda markägares intressen”.

Enligt ARM finns inget nationellt intresse för just gruvdrift utan den måste jämställas med all annan näringsverksamhet. Markägaren ska, kräver ARM, godkänna allt som sker på hans mark. Enligt Adriaan är en stark äganderätt en förutsättning för demokratin. Den är också skyddad av grundlagen. Han citerar en jurist som tolkar jordabalken som principiell äganderätt till luften ovan marken och till allt som finns under jordytan ner till jordens medelpunkt. Tretton motioner i riksdagen har lett till en utredning om vilka ändringar som kan behövas i lagen. Utredaren Birgitta Nådell ska vara klar första juli. Om ARM får sin vilja fram sänker sig den döda handen över malmletningen, fruktar gruvindustrin.

Sedan Terra Mining gått i konkurs har Adriaan och Ulla begärt att själva få leta mineral på en del av sin mark, en 100 meter bred gata med en ögla i ena änden. ”Jag vill veta vad som finns här under”, säger Adriaan. Bergmästaren, som ger undersökningstillstånd, har sagt nej med motiveringen att ’gatan’ inte är ändamålsenlig för prospektering. Avgörandet ligger hos länsrätten i Falun.

På en kulle norr om Ystad ligger slottet Högesta varifrån greve Carl Piper leder släktens jord- och skogsbruk på 13 000 ärvda hektar med ytterligare ett slott, Christinehof, lite längre nordöst ut. Röde greven blev rubriken när han i sin ungdom övervägde att göra anställda till delägare i ett aktiebolag. ”Mer behövdes inte för att bli kallad röd”, säger han fundersamt där han sitter i sitt kontor vid en rullbar jättekarta över ägorna.

Han är en av grundarna i organisationen ’Inga gruvor på Österlen’ som samlat drygt 40000 namnunderskrifter. Organisationen trycker mindre på markägarintresset än ARM i Tingsryd gör och mer på det miljöhot en gruva skulle innebära. Båda organisationerna vill att länsstyrelsen, eller regionen – inte den så kallade bergsstaten – ska bestämma om mineralletning. Dessutom vill de att en miljökonsekvensutredning ska göras och godkännas före letning. ”Om processen startat är den svår att stoppa med miljöargument”, säger greven.

I en lokaltidning har han påtalat ”den gammaldags patriarkaliska andan i minerallagen som avviker från den demokratiska grundton vår lagstiftning annars har”. Han beskriver grundtonen i breven från gruvletningsföretaget som ”Lås in korna för nu kommer vi!”. Om han stöter på en prospekterare på sin mark kommer han att polisanmäla honom för intrång.

Österlen-miljön skyddas nu av 40000 namn och den svenska kultureliten med Hasse Alfredson som moralisk frontfigur. En anti-gruv-gala på Christinehof förra sommaren inleddes av Ulf Lundell med sången ’När jag kysser havet’.

Alunbruket i Andrarum nära Christinehof gjorde Carl Pipers förfäder rika på 1700- och 1800-talen och var i drift till 1912. Då bröts alunskiffer i dagbrott. En tät svaveldimma låg över nejden och de numera överväxta slagghögar som blivit kulturminnesmärken. På 1700-talet brändes 30000 kubikmeter ved om året, merparten från bondeskog som kungen givit Piper-släkten ensamrätt till. Här levde gruvarbetarfamiljerna i en sluten värld med egna sedlar, tingshus, spöpåle och fånghus. Alunbrytningen försörjde 900 personer i en tid när Malmö hade 2000 invånare.

I ett av husen vid alunbruket bor Anna-Greta Carlsson i morfars korsvirkeslänga som varit handelsbod och nu är kaffestuga. Hon stöder greven i hans kamp mot gruvdrift men tycker att hon gott kunde få köpa marken som släktens stuga står på. ”Men se det går han inte med på!”

En mil från Christinehof ligger benediktinerklostret Mariavall i en nyss stormfälld granskog. Den mäktiga klosterfasaden i gråvit betong gömmer sjutton katolska nunnor i Jesu Moder Marias Systraskap, ledda av moder Tyra Antonia, som blivit gruvindustrins kanske mest svåremotsagda fiende. Hon framhåller att gruvletning skulle störa klosterfriden för dem som söker sig hit. ”Vårt varumärke är hotat”, säger hon och pekar också på bristen på demokrati när två bergmästare, en i Luleå och en i Falun, kan tvinga fram vad lokalbefolkningen inte vill. ”Penningen bör inte få bestämma”, säger hon, jämför gruvindustrin med Hitler och citerar Churchill med andemeningen att eftergifter mot de onda på sin höjd kan leda till att man blir sist uppäten.

Miljöpartiets Birger Schlaug och vänsterpartiets Gudrun Schyman har vallfärdat till Mariavall och ger moder Tyra sitt stöd. Själv sitter hon i ARM:s styrelse.

Som man sår får man skörda är ett bibliskt talesätt för gruvindustrin att begrunda. Gruvägarna lobbade hos moderate näringsministern Per Westerberg att ta bort den så kallade kronoandelen ur den minerallag som blev klar 1992. Året därpå gjorde Westerberg som industrin ville. Kronoandelen hade funnits sedan 1938 och representerade statens/medborgarnas rätt att äga hälften av varje ny gruva, om staten ville. Det hade staten aldrig krävt utan arrenderat tillbaka sin gruvrätt till den som drev gruvan. Gruvägarna såg det som straffskatt. Om bara kronoandelen togs bort skulle prospekterare strömma till landet och hitta ny malm, lovade industrin.

Jo, prospekterarna kom. Tacka för det när prospekterare/gruvägare fick överta den del av gruvrätten som 1723–1937 tillhört markägaren och 1938–1992 staten.

I Håksberg utanför Ludvika ligger en jättebyggnad som förr hyste AB Statsgruvor, LKAB:s prospektering och den statliga prospekteringen inom SGAB som avvecklades 1992. Här har Geoforum ett litet kontor, ett prospekteringsbolag som ägs av Michael Bromley-Challenor. Det var Geoforums letning i Skåne som utlöste aktionen ’Inga gruvor på Österlen’.

Michael är född i London, blev intresserad av mineraler som barn och kom i sin ungdom till Sverige för att utbilda sig till geolog. Han har letat malm för LKAB och för SGAB. Sedan 1992 är han frilans, i samarbete med olika gruvbolag. Carl Piper och moder Tyra har han bara umgåtts med per advokat. Piper ville öka Geoforums erbjudna säkerhet på 10000 kronor för eventuella markskador till en miljon. Domstolarna fastställde säkerheten till 20000 med villkoret att bara handverktyg skulle användas, något som Michael ändå skulle ha hållit sig till under de första tre årens letande, en period som går ut i höst.

Ännu vet han inte om han ska begära förlängt undersökningstillstånd i Skåne med tillstånd för borrning vilket är det normala, om kemisk analys av markproverna är positiva. Michael kan – eller vill – inte berätta vilket bolag han samarbetar med på Österlen vilket ger Carl Piper möjlighet att tala om ”kapitalism utan ansikte”. Samarbetspartnern är dock, försäkrar Michael, ”ett helt normalt mineralföretag med hög geologisk kompetens” och inte någon utländsk gruvjätte som Anglo-American, North eller Rio Tinto, inte heller svenska Boliden som retade upp österlenborna redan på 70-talet när man ville leta efter uran i alunskiffret.

Mike tycker det är oklokt av markägare att hindra undersökningar; det är under alla omständigheter vettigt att ta reda på om det finns något brytvärt. I sådana fall ”är mycket pengar involverade och då brukar de som vill öppna en gruva inte knussla med ersättningarna”. Av några hundra markägare som berörs på Österlen är det enligt Mike ”färre än fem” som direkt har uttryckt missnöje och ett femtontal som krävt högre säkerhet för markskador än det erbjudna. Han tror att någon form av royalty till markägaren kan vara motiverat om lagen ska ändras, ”men det är inte min sak att uttala mig om sådant”.

I Billinge fälad nära Eslöv i Skåne ligger en jordplätt på ungefär 200 gånger 600 meter, mest betesmark med lite skog i ena änden. Här bor 71-åriga Gertie Rosendahl med västgötaspetsen Anton, två tjurar och fyra kor. Ungtjurarna och två kor står i en vinkel av det hus som är sammanbyggd bostad och ladugård på gammalt sätt, för att spara värme. Två av korna står i ett nybygge och ska snart kalva. Gertie säljer biffdjur till slakt.

Under Gerties hus ligger det ’vita guldet’, kaolinlera som används för att ge stadga åt papper och vid porslinstillverkning. Regeringen har gett göteborgsföretaget Tricorona brytningstillstånd. Miljödomstolen i Växjö kan ställa sådana miljökrav att det inte blir någon brytning men här är det bara tre markägare av åtta som protesterar och de lokala politikerna kan tänka sig brytning, om miljöfrågorna löses.

Gertie var kommunal dagmamma i Malmö, maken Einar stuveriarbetare. När han ärvde gården satt de uppe en hel natt och planerade. 1983 flyttade de hit och köpte två ungtjurar på Kävlinge marknad. Gertie slutade dagmamme-jobbet vid 55 års ålder och lärde sig sköta djur (”barn och tjurar, det går på ett ut”) medan Einar fortsatte pendla till jobbet.

Einar, Gertie och andra i trakten har slagits mot brytningen, men med tiden har opinionen falnat. En markägare har köpt Tricoronaaktier, en annan vill lägga anbud på tankbilstransporterna med vattenblandad kaolin, om det blir en gruva.

För fyra år sedan dog Einar och lämnade Gertie ensam med stadsungens dröm om livet på landet. I högen med papper ligger en handskriven lapp med sådant hon måste tänka på om det blir gruva och hennes lilla fastighet ska lösas ut till fulla marknadsvärdet (minus kaolinet), som lagen säger. Hur mycket skog planterade de 1996, kan hon bevisa att det kostade tiotusen? Får hon ersättning för att plantorna växt i fyra år?

Gertie har kämpat hårt för att få bo kvar här resten av sitt liv, med korna och rådjuren, med rävarna och grävlingen. Hej Anna, skrev hon till förra miljöministern Lindh. Hej Mona, skrev hon till näringsminister Sahlin. Hej miljödomstolen, börjar hennes senaste brev.

Miljödomstolen den grunnar och grunnar, tre månader över planerad tid när detta skrivs. Tänk om Gertie haft Carl Piper, Moder Teresa eller Hasse Alfredson som grannar!

© Dagens Arbete/ULF THORGREN