Kapitel 11. I början av 1970-talet vittrar fascismen på iberiska halvön sönder. Det randas en tid när spanska och portugisiska journalister ska sluta skriva mellan raderna.

Mina jeans och min gummisnodda hårsvans bryter stilen på Madrid-krogen, vald av mina gäster. Jag är här för att intervjua en underjordisk socialistledare med täcknamn Isidro (eller stavas det kanske Ysidro?) och har för sent insett att vi ska mötas på en kostym- och slipskrog.

Kalvfilén är god, riojavinet starkt och mörkt. Jag ska betala notan och vet att jag inte kan kräva kompensation av någon tidning där uppe i norr. Jag får inte avslöja vem Isidro är och inte citera honom direkt. Mötet är en investering i framtiden.

Enrique, min kontaktman till oppositionen mot Franco, börjar skämta om Franco och hans ministrar. Skämten är för spanska och för snabba för mig. Något i Enriques skratt flyttar min tanke tillbaka till 1958, till danspalatset Nalen i Stockholm.

Jag var på Nalen med en lumparbekant, en Östra Real-student från fina Östermalm. Han hade sin farsas dyra Chrysler parkerad utanför och stötte på sångerskan Lill-Babs Svensson. Jag dansade med sångerskans syster. När vi kom tillbaka till bordet hörde jag skrytet om farsans bil. Systrarna drog sig undan. Min lumparkamrat skrattade som var han överlägset oberörd.

Ekot från Nalen-skrattet 1958 når mig i Madrid 1973. Isidros riktiga namn är Felipe Gonzales men det får jag inte skriva. Gonzales från Sevilla ska några år senare bli Spaniens socialistiske premiärminister och utse Enrique Baron till transport- och turistminister. Det kan jag inte ana. För mig är de två unga, snobbiga advokater. Jag är en nordisk lantis med fördomar mot den latinska politiska advokatklassen eller vad-fan-det-nu-är som får mig att minnas östrarealaren så många år senare.

Enrique Baron var min första kontaktman till de förbjudna fackföreningarna och den underjordiska oppositionen. Kontakten hade förmedlats av svenska fackföreningen Metall som stödde Baron ekonomiskt för att försvara åtalade fackföreningsledare. Jag hade inte ens Barons namn när jag kom till Madrid. Metall hade lovat att ’någon’ skulle kontakta mig. Så hemligt var det.

Det fanns mycken rädsla inom oppositionen men även bland regimens anhängare. Först hösten 1974 började såväl motståndare som anhängare lita på uppgifterna att diktatorn Franco var oåterkalleligt döende. Då skulle frankisterna springa benen av sig för att skaffa vänstervänner och allt fler spanjorer våga tro att demokrati var möjlig även i deras land. Spanjorerna skulle vädja om att bli accepterade som moderna, goda européer, en önskan som byggde en brygga av samförstånd mellan höger och vänster.

Öppningen mot Europa var förklaringen till att jag kunde bli ackrediterad i Madrid för nordiska tidningar, försedd med det allt mera liberala spanska informationsministeriets ID-kort och deras beskydd när mörkmän bland poliser och säkerhetstjänst besvärade mig. Jag kunde läsa in nyhetsartiklar till Aftonbladets telefonmottagning i Stockholm men min telefon var avlyssnad. Till andra tidningar än Aftonbladet använde jag telex utan å, ä och ö. Telex sändes från telefoncentralen vid Plaza Cibeles eller från telefonstationer ute i landet. För att få skicka ocensurerad telex krävdes informationsdepartementets ID-kort. Telefaxar fanns bara hos televerket, företag och godkända privatpersoner.

Jag hade inte ens gjort en charterresa till Spanien när jag började som korre i Madrid. Som ung hade jag läst om frivilliga svenskar som slogs i internationella brigader under spanska inbördeskriget i slutet av trettiotalet. Det stod ett romantiskt skimmer kring de spanska anarkister och syndikalister som klämdes mellan fascism och kommunism. Det som först inspirerade mig att läsa mer om Spanien var nog syndikalistiska Arbetaren som skrev mest om Spanien i svensk press. Arbetarens Stig Dagerman var den mytiske syndikalisten för min generation, garanten för att det fanns en särskilt stor ädelhet hos dem som slogs mot Franco. I min tidiga ungdom ville jag tro på den syndikalistiska myten om det katalanska tegelbruket, det som arbetarna ockuperade och förvaltade i endräkt och harmoni.

Den svenska realskolan hade lärt mig läsa franska. Några år innan jag kom till Madrid hade jag börjat tyda spanska tidningar med lexikon. Spansk grammatik hade jag aldrig haft tid att lära mig och skulle aldrig få det. Talspråket lärde jag av min fru. Spanjorer hörde omedelbart min latinamerikanska brytning. Jag talar spanska utan grammatik var ett sant skämt jag använde för att bita huvet av skam inför intervjuer.

Jag kunde inte försörja mig på artiklar om politik. Våld, sport och kändisar gav brödfödan. Baskiska befrielserörelsen ETA kidnappade, katalanska stadsgerillan GRAPO bombade, spanska säkerhetspoliser torterade, domstolar dödsdömde. En helg i Barcelona lämnade jag åtta tusen ord om hur den unge Björn Borg gick till final i en tennisturnering och sexton hundra ord om hur två dödsdömda GRAPO-män garrotterades. En garrot är ett järnband som fästs runt halsen. En skruv krymper bandet samtidigt som skruven tränger in i nacken.

En av Björn Borgs motståndare var Manuel Orantes, en fattig zigenarpojke som spelat sig rik. Jag frågade var han gjorde av alla pengar. Jag köper land, sa Orantes, åt mig och åt min familj. Det är det säkraste i det här landet. Om det finns nåt säkert. När jag frågade Orantes vad han tyckte om garrotteringarna skakade han på huvudet och teg.

Jag skrev om kändisar på solkusten som den rullstolsbundne skådespelaren John ’Åsa-Nisse’ Elfström och den nykäre regissören Hasse Ekman. Jag bevakade Bosse Högbergs sista boxningsmatch i Palma de Mallorca. Han fördröjde matchstart i trettio minuter medan publiken visslade och krävde entrépengarna tillbaka. Högberg vägrade gå upp i ringen förrän han fått ut gaget kontant och placerat det i fästmön Liz Öbergs handväska.

Mitt högsta honorar under tiden i Spanien tjänade jag när en ung svenska släpptes efter 15 månader i fångenskap. Hon hade fött ett barn under häktningstiden. Polisens anklagelse mot henne för knarksmuggling höll inte för rättegång. Aftonbladet betalade lite extra för min långa artikel. När artikeln publicerats satte veckotidningen FiB-Aktuellt en reporter på planet till Spanien. Flickan hade gett mig telefonnummer till vänner i Katalonien hos vilka hon skulle bo. Jag ringde henne och frågade om hon ville tala med FiB-Aktuellt. Det ville hon.

Jag skjutsade reportern, en före detta aftonbladare, till rätt adress på Costa Brava norr om Barcelona och väntade i bilen några timmar. För en exklusiv intervju i vilken jag inte medverkade fick jag ett honorar som motsvarade två månaders slit för Aftonbladet. Tolkning skrev jag på räkningen.

Aftonbladet snålade med respengar så jag körde oftast bil, billigare än tåg och flyg. Det var före motorvägarnas tid. Barcelona låg tio timmar från Madrid på den tidens krokiga vägar. Till San Sebastian i Baskien räknade jag åtta timmars bilresa dagtid, sex om natten. Att tala politik eller strejker på telefon var farligt för dem jag talade med. Mina kontakter i Katalonien och Baskien ringde kryptiska samtal från telefonautomater med frågan när de kunde vänta det där besöket vi snackat om. Jag satte mig i bilen och stack.

Under dessa år steg strejkfrekvensen kraftigt men aldrig kunde jag ställa en arbetare framför en fabriksgrind och intervjua honom eller henne med namn och bild. Intervjuerna måste vara anonyma. Strejkkommittéer sammanträdde i kyrkor under beskydd av så kallade arbetarpräster eller mitt i natten på en parkeringsplats eller en playa. Ett strejkreportage kunde ta dagar att göra och honoraren var låga.

Den fackliga kampen var lika invecklad och underjordisk som den politiska. Överallt utom i nordliga Baskien och Asturien dominerades strejkkommittéerna av cc.oo, de kommunistledda arbetarkommissionerna. cc.oo hade den hårdaste klasskampsretoriken, många ledare i fängelse och de mest högljudda advokaterna. Första intrycket var att kommunisterna hade monopol på facklig kamp. Senare kom insikten att cc.oo hade många martyrer men färre resultatinriktade förhandlare.

I den mån det fanns representanter i strejkkommittéerna för socialistpartiets fackliga gren UGT eller det partipolitiskt neutrala USO var de mindre militanta. Ändå skulle UGT och USO spela en allt större roll. Orsaken var stödet utifrån. Det var för UGT och USO som den blivande ministern Enrique Baron arbetade. Han var skolad i Västberlins fria universitet, det antikommunistiska, som tog emot studenter från hela världen. Via tyska facket IG Metal hade han kontakt med svenska Metall och med FFI, Fria fackföreningsinternationalen där Arne Geijer hade varit ordförande fram till 1965. FFI, IG Metal och de nordiska metallförbunden jobbade hårt för att stödja och bygga upp icke-kommunistiska fackföreningar i Spanien och skulle senare gå in med mycket pengar också i Portugal. Kommunister i båda länderna var övertygade om att det var amerikanska pengar som FFI förmedlade.

Utländska företag var mera mottagliga för de anställdas krav än spanska och därför mera utsatta för strejker. Jag skrev om konflikter på dotterföretag till de svenska multisarna SKF, Asea, Alfa-Laval och LM Ericsson. Jag ringde Göran Johansson, den unge fackordföranden på SKF i Göteborg, med frågan om han var solidarisk med de strejkande vid SKF i Madrid. Johansson och andra klubbordföranden i Sverige ställde frågor om strejkerna till sina koncernledningar vilka i sin tur tryckte på sina lokala chefer i Spanien.

Strejkreportagen jag skrev 1973-74 gav mig bra kunskap om sociala och ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga, mellan utbildade och analfabeter. De osvenska klassklyftorna var svåra att förklara i korta tidningsartiklar. Ännu svårare var att få med den underliggande latinska förbannelsen: att bara familj och klan kan erbjuda säkerhet; att politiska och fackliga organisationer är klanstyrda; att konfrontation går före medling. Ofta tyckte jag att jag förstod uttrycket Samma hund med olika halsband. Jag började se likheter mellan Svarte Franco i Spanien och Röde Castro på Kuba, båda med rötter i Galicien längst där uppe vid Viscaya-bukten, båda arvtagare till och fullföljare till spanska inkvisitionens enögda metoder.

Under Madrid-tiden lärde jag också att läsa mellan raderna vilket var den plats där de spanska och portugisiska skrivarna var vana att berätta nyheter. Jag såg deras svåra omställning de här åren när de kunde börja skriva allt mera öppet i takt med den iberiska fascismens sönderfall. 1976, i Stockholm, skulle jag hjälpa en av dessa kämpande, antifascistiska ordkonstnärer till rätta, författaren Eliseo Bayo. På sextiotalet hade Bayo dömts till elva års fängelse för sina ord. Nu hade han rest norrut för att köpa gamla porrbilder ur de svenska herrtidningarna Lektyr och FiB-Aktuellt. Det skulle inte längre skrivas mellan raderna och fitthår skulle visas i Barcelonas nya tidskrift Interviu, en kopia av amerikanska Playboy. I förbifarten passade vi på att göra ett mittuppslag i Aftonbladet med rubriken ’Den spanska labyrinten’ där vi lade in alla fraktioner som slogs om makten efter Franco i en rödblå höger-vänster-skala.

Ännu i sjuttiotalets början trodde många att vänstern skulle ta blodig hämnd för trettio år av fascistiskt övervåld. I det spanska våldsregistret fanns inkvisitionens förföljelse av kättare, judar, muslimer och zigenare, där fanns katolska kyrkans stöd till fascismen och de spanska anarkisternas prästmord. Men de unga, utbildade spanjorerna skämdes för Spaniens historiska grymheter. De kom från splittrade klaner där deras fäder varit förtryckta eller förtryckare, fångar i sina beslut när de valde politisk sida på tjugo- och trettiotalet. Ungdomar som Baron och Gonzales var typisk 68-vänster med en europeisk dröm om frihet, broderskap och jämlikhet. Under 68-ytan närde de också drömmen att läka såren efter inbördeskriget. För dem var det en barbarisk lösning att låta den röda tuppen bokstavligen ta kål på den svarta tuppen, som en svensk trubadur sjöng.

Den utbildade spanska 68-generationen gick i allians med den blivande kungen, utsedd av samme Franco som en gång hade slängt ut kungens släkt ur Spanien. Kungen kom liksom 68orna i medel- och överklassen från en kluven spansk släkt. Han fixade övergången från Franco till demokratin. Ur rädslan föddes en politisk pakt, en överenskommelse om att lägga ner vapnen. Den insikten kom sent till iberiska halvön. Men när den väl kom blev den ett mönster för vänstern i länder som Argentina och Chile. De skulle välja strategin att pensionera militärjuntorna och torterarna i stället för att spärra in dem eller slå ihjäl dem.

Hårda ord, hånfullhet, hat. Det är en sak att skriva om politiska och fackliga konflikter, å-ena-sidan-men-å-den-andra. En konflikt jag aldrig skrev om, inte ens i en loggbok, var inbördeskriget mellan mig och min fru. Det började i Madrid 1974. Jag ville fortsätta skildra det nya Spanien. M ville hem till Sverige. Hon dolde sitt huvudskäl, trodde jag mig veta. Det kunde bara förtigas eller skildras i romanform. Så här långt efteråt får det räcka med att jag skriver ner bidragande på-ytan-orsaker till att vi flyttade tillbaka till Sverige.

Trots bra ekonomisk standard var vårt sociala liv i Madrid påvert. Vi hade familjeumgänge med journalister och advokater men utan att få nära vänner. Jag låg ute på vägarna och M fick aldrig det jobb hon ska ha lovats av en exilkuban som hon kontaktat inför vår flytt till Madrid.

Jag kände mig tvingad att lämna ett land där jag kunde göra unik journalistik. Att slippa ensamheten hade varit den kanske starkaste drivkraften när jag gifte mig. Jag ville ha familj. Det betydde att jag var sårbar inför hotet annars tar jag min röda klänning och mina flickor och åker tillbaka till Havanna.

M växte upp i ett fattigmatriarkat. I den kulturen ägs barn av modern. Män kommer och går. I bästa fall kommer de hem med pengar men ofta inte. Fattigmatriarkat är vanliga i machokulturer där många män inte klarar försörjaruppgiften eller smiter ifrån den, till andra kvinnor eller till missbruk. Jag hade sett M försörja mor och småsyskon i Havanna och beundrat hennes kamp för överlevnad. Hon hade sagt att hon ville läsa vidare i Sverige och få ett yrke. Jag hade förundrat mig över och förälskat mig i hennes glasklara hårdhet och självständighet. Men jag hade inte förstått att det var Ms mor som ägde M.

Även jag var hårt präglad av den familj jag växte upp i. Min fars patriarkaliska mask kunde lura omvärlden men inte ett barn. Tidigt såg jag att mor bestämde. Jag vek undan för M i Madrid 1974 som min far, familjeförsörjaren, vikit undan för min mor under hela min uppväxt. Jag följde mitt ärvda familjemönster som M följde sitt. Vi var motsatta sidor av ett mynt, präglat av våra inlärda roller i nordiskt bondesamhälle och latinskt fattigmatriarkat.

Jag följer min fru och mina döttrar till järnvägsstationen. De ska ta tåget mot Paris, Köpenhamn och Stockholm. Flickorna är fem och tre år nu, de mest välklädda barnen på perrongen. Mina prinsessor säger M med självklar stolthet. Skamsen minns jag Havanna och hur jag tog språnget in i äktenskapet med den insiktsfulla eller kanske bara cyniska tanken Vi kommer i alla fall att få vackra barn.

Jag kramar mina döttrar till avsked. Som alltid talar jag svenska med dem. Den äldsta svarar på mitt språk och den yngsta på spanska. I Sverige ska femåringen tala svenska från första dagen. Treåringen ska tiga i några dagar, storögd inför alla förändringar, innan hon börjar prata svenska med min brytning, från en dag till en annan.

Tåget gick och jag åkte till lägenheten för att städa och för att packa den nya mossgröna volvokombin. Under hemresan skulle jag träna på ett mantra för överlevnad i min familj. Jag är stark nog. Jag klarar det. Jag skulle minnas min fars svagheter och styrkor och be patriarkens morgonbön: För barnens och husfridens skull.

(c) ULF THORGREN