Nyhetsartikel publicerad i Stockholms-Tidningen 13 januari 1966. Indiens premiärminister Shastri hade dött av ålderdom under en konferens med ryssarna i Tjaskent och flugits hem till den indiska huvudstaden. Jag skrev texten direkt på hålremsa till telex (AA för å, AE för ä och OO för ö) för sändning till London där texten togs ut på ny remsa och sändes om till Stockholm. Jag var i Indien för att skriva om u-hjälp (se essän Bondens sanning) när Shastri brändes.

NEW DEHLI (ST:s utsände) Högtalarna hade mässat citat ur de heliga skrifterna i sexton timmar. Plötsligt tystnade de. Lal Bahadur Shastris äldste son, Hari Kishan, gick tre varv runt båren av cederträ med en brinnande gräsknippa i handen.

Han böjde sig ned och förde facklan till bålet. Salutsalvor dånade och längs stränderna av den uttorkade floden Jumna steg klagoropen mot himlen. De många som stod på kilometerlånga avstånd såg aldrig eldsflamman som tände bålet. Men de hörde gevärssalvorna och förstod att nu steg Shastris själ mot himlen. I bästa fall för att inte återvända till den eländiga jorden utan gå in i nirvana, den eviga stillhet som hinduerna längtar till.

Klagokören tillönskade Sastri: Må han slippa jordevarelsernas cirkelgång och återfödande eller åtminstone återfödas till ett liv av högre andlig fulländning än det som premiärminister.

Medan Indiens toppfigurer och de många representanterna för främmande makter gjorde sina sista vördnadsfulla gester kring bålet, bröt folkmassan igenom soldatmuren i den trånga fälla där de släppts fram. En reservstyrka rusade fram med sina två meter långa stålskodda käppar och kastade tillbaka dem som kommit igenom. Hundratals personer skadades.

Hur många som kantade stränderna av den heliga floden Jumna denna dag vet ingen. Tre till fyra miljoner, trodde någon, som utgick från att Delhi har (ingen har räknat ordentligt) 2.8 miljoner.

Hela tisdagen och onsdagen var vägarna in till Delhi fyllda av bussar, bilar, cyklar och gående. Miljonerna kantade den långa kortegevägen i allt tätare led fram mot kremeringsplatsen vid Jumna. När Shastris bilburna bår passerat kastade de sig in bland följebilarna och slängde sig på motorhuvarna och biltaken. Scooters och cyklar slingrade sig fram i bilhögen tills de stoppades av soldaternas käppar. De skrek “Leve Lal Bahadur Shastri” och “Leve Indien!”

De flesta kom aldrig ens i närheten av bålet men de kommer att defilera förbi kremeringsplatsen de närmaste tre dagarna innan Shastris son och braminerna samlar in askan och för den till den heligaste av Indiens många heliga städer, Allahabad. Där ska askan spridas i den heliga floden Ganges.

Det mesta och de flesta i Indien åtnjuter någon grad av helighet och minnet av Shastri kommer att bli heligare för varje dag som går. Visst satte soldater, kommandorop och marschkängor en viss prägel på dagen då Shastri gick in i det okända men framför allt var det en dag för de urgamla riter, som människan alltid omgett sig med för att besvärja makterna.

Och många sade: Visst var Nehru älskad. Men han var västerlänning, kanske mer älskad i Europa och Amerika. Shastri hade respekt för hinduernas tradition. Han stod närmare sitt folk.

© Stockholms-Tidningen/ULF THORGREN