Den första av fyra artiklar om Kuba publicerade 3-6 december 1968 i Aftonbladet, då med rubriken ‘Bitter Fidel Castro: Kubanerna är lata‘. Artiklarna väckte vrede. Svensk-kubanska föreningen anklagade mig för att gå USA:s ärenden. Hur det var att arbeta som journalist på Kuba på sextiotalet beskriver jag i essän I Havanna skriven 40 år senare. 

HAVANNA. Fidel Castro, 41 år, har varit Kubas revolutionäre ledare i snart tio år. Han har blivit bittrare de senaste åren. Han tycker att revolutionen går långsamt.

Ibland låter han som en frikyrkopastor. Allt oftare talar han om hur svårt det är att ändra människan så hon blir god. Han har till och med ondgjort sig över det moraliska förfallet bland Havannas ungdomar.

När jag besökte Kuba våren 1967 sågs nästan dagligen propagandabilder i tidningarna: Fidel skakade hand med bönder. Nu skakar han färre händer. Det är längre mellan de långa talen. Och talen är mera irriterade. Han säger till exempel att kubanerna är lata. Eller att den som inte arbetar inte har rätt att äta.

Castro lever under det ständiga hotet att bli mördad. Ett ögonvittne beskriver hur Fidel skyddas: ”Det är så där åtta tio bilar i kolonnen. Två bilar kör före och spärrar gatukorsningen. De andra åker förbi, tre i bredd. Man ser inte vilken bil Fidel sitter i. Före nästa korsning kör två nya bilar fram. Karavanen har passerat mitt hus fem gånger. Tredje gången såg jag hur Fidel bytte bil. Innan trodde jag att det var stadsbesök eller hemliga polisen.”

Ju mindre Fidel syns i tidningarna desto lättare sprids rykten om attentatsrisker. De kubaner i officiell ställning jag frågat om dessa rykten säger endera att de är falska eller att det är USA-agenter som ligger bakom.

Fidel har sagt att det bara finns två riktigt revolutionära länder i världen, Kuba och Nordvietnam (Nordkorea fick godkänt med tvekan). Fidel litar inte helt ens på kubanerna: “Vi är ett folk som kan satsa livet en timme eller en dag, kapabla till vilket hjältedåd som helst i en minut – men ett folk som saknar ett dagligt hjältemod.”

Just nu genomförs en lag som ska ge arbetare full lön vid sjukdom och som pensionärer. Den visar hur motvilliga arbetare ska tvingas att bli goda revolutionärer. En organiserad kampanj i pressen påstår att arbetare över hela landet nästan enhälligt vill utesluta vissa arbetare från förmånerna. Uteslutas ska de som “inte iakttar en revolutionär attityd”.

En fabriksarbetare i Havanna: “För att betraktas som revolutionär måste man – just nu – arbeta minst åtta timmar extra i veckan. Utan betalning! Med den nya lagen törs ingen neka.”

Castro kräver ständigt nya uppoffringar. Den nuvarande generationen ombeds försaka. Privatkonsumtionen skärs ned. Nästan allt är ransonerat: ett par skor om året, ett par byxor, två par strumpor osv. Dessutom är maten ransonerad. Fidel säger att Kuba måste importera “125 medelstora fraktfartyg” med mat i år. Samtidigt exporteras jordbruksvaror till östblocket och Frankrike: de är betalning för maskiner, främst till jordbruket.

När det gäller sockerproduktionen, Kubas största exportvara, begär Fidel underverk. Han har satt upp målet att producera 10 miljoner ton socker 1970. En västeuropeisk kommunist på Kuba säger: “Fidel satsar hela prestigen på sockret. Han börjar reta upp bönderna, sina trognaste anhängare, genom att tvinga dem odla socker. De tjänar bättre på skördar som kan säljas på Kuba. Visserligen köper östblocket sockret till fixerade priser men de lurar oss genom att höja sina priser på maskiner i stället.”

Varför satsar Castro på jordbruket? Många säger att han inte har något val: Sovjet har tvingat honom. Det är beprövad kolonial taktik av stormakter att sälja dyra maskiner och få betalt i stora mängder jordbruksprodukter. Fidel är beroende av Sovjet. Han vågar inte bråka för högt. Men mellan raderna i hans tal läser man bitterhet och besvikelse.

Han förklarar i inlindade fraser att Kuba står ensamt. Bara Nordkorea kan han lita på. En tekniker från östblocket säger: “Fidel ska göra allt själv. Han gör de mest amatörmässiga inhopp i saker som han inte begriper sig på.”

Men det är just därför så många kubaner litar på Fidel. De betraktar honom som en straffängel, mannen som håller räfst med korrumperade och slöa småpåvar. En femtioårig kvinna i Havanna-slummen: “Jag skrev till Fidel och talade om hur ordföranden i kvartersföreningen behandlat mig. Det var längesen. Någon bandit smusslade väl undan brevet. Men om missförhållandena kommer fram till Fidel så sparkar han hela klabbet.” Den fromma förhoppningen har jag hört många versioner av.

Ska en hel generation kubaner offra allt för att uppfylla den revolutionära drömmen? Många kubaner säger ja. Så här säger en diplomat från östblocket: “Fidel driver kubanerna nästan lika hårt som Stalin drev ryssarna på trettiotalet. Jag tror det spricker. När stridsropet ‘Fosterlandet eller Döden’ upprepas tre gånger om dan mister det i verkningskraft.”

© Aftonbladet/ULF THORGREN

De tre följande artiklarna i Aftonbladet 1968 hade rubrikerna ‘Matköerna i Havanna är Castros farligaste fiender’, ‘Han fick lämna Havanna för att bli kaffeodlare’ samt ‘Han bor på barnhem på Ungdomens ö – det första kommunistiska samhället i Sydamerika’.