Reportage publicerat i Aftonbladet 23 oktober 1983 från ett möte i Barcelonas hamn våren samma år, då jag tagit tjänstledigt och luffade i Sydeuropa i en gammal Dodge-buss. På Aftonbladet hade redaktionschefen Sigurd Glans befordrats snett uppåt, bort från makten över löpsedlarna, vilken erövrats av Thorbjörn Larsson. Själv sopades jag åt sidan i den omvälvningen och skulle senare lämna redaktionen i Klara för tredje och sista gången.

BARCELONA. Bengt är 29 år, Leif 36. De är halvbröder men det syns inte. De är varandras motsatser men lika på ett sätt: båda är på flykt från präktiga, grymma Sverige. Bengt flyr från präktigheten, Leif från grymheten.

Bengts flykt är ny men länge planerad. Leifs har pågått i mer än tio år och varit mera desperat.

Bröderna möts i Barcelonas hamn, ombord på Bengts koster Trix. Det blir en kollision mellan olika stilar. Bengt har skägg, utslaget hår och hippiekläder. Leif är slätrakad och kortklippt med rågummiskor, kostym och trenchcoat. Deras klädsel och hårvård anger tidpunkten för flykten från Sverige: Leif stack första gången på sextiotalet, Bengt försvann förra sommaren.

Om Bengts båt hade lagt till här för fem år sen hade Leif, om han spårats, tiggt några pesetas av lillebror och burit iväg pengen till en bodega. Då var Leif på väg att supa ihjäl sig. I dag är Leif muselman. Han lever sitt helnyktra liv på 40 kronor om dan i samma stad som nästan tog kål på honom. Leif bor på ett billigt hotell för arton kronor natten. Bengt bor i sin båt. Leif äter för några tior om dan, Bengt ännu billigare. Pengarna ska räcka långt in i friheten.

Bröderna växte upp på Gävles Söder. De har samma mor men olika fäder; modern gifte om sig när Leif var liten. Efter sju års folkskola blev storebror underbetalt bok-handelsbiträde. Han kom att hata sin ungdoms stad, där så få delade hans litterära intressen. Leif lämnade Gävle för att inte gå under i apati och kontaktlöshet. “Jag jobbade på Korsnäs ett tag och försökte tala med mina arbetskamrater. På fyra månader fick jag två svar.”

Sen dess har han varit tillbaka i hemstaden flera gånger. Men alltid flytt. “I Gävle finns bara två personer som jag kan kalla vänner. Förresten är det nog bara en.” Första flykten var som sjöman. Men Leif trivdes inte med råheten och tvångssupandet ombord. Han blev luffare i många länder, enstöring och outsider, utanför normalt arbetsliv och skattesystem.

Lillebror blev seglare från sex års ålder, tävlade hela sin ungdom med en fjärdeplats i EM (Flying Junior) som bästa placering. Han tog studenten och gick igenom Handels-högskolan “trots att det tog emot”. Han blev byråkrat på skolförvaltningen i Stockholm. “Men hela tiden visste jag att jag skulle ut i världen i en båt. Jag skaffade aldrig saker, jag levde billigt och planerade det här, jag band mig inte.”

Tredje året med skolförvaltningen kände Bengt igen sina arbetsuppgifter från åren före. Det var tid att sluta. Tillsammans med en kompis köpte han Trix och tog morgonjobb på Pressbyrån för att kunna rusta upp båten på dagtid.

I juli förra året lämnade Trix Sverige med Bengt, kompisen, kompisens gravida fru och en tjej som gillade Bengt och trodde hon skulle klara livet ombord. De var fyra personer med 12000 kronor i reskassa. Sen Bordeaux är Bengt ensam svensk ombord. Tjejen är i Sverige och läser, kompisen och frun är hemma och föder barn. När kompisen jobbat ihop mera pengar kommer han tillbaka till båten, förhoppningsvis med fru och barn.

Ny ombord är Claude från Narbonne, som Bengt träffade när han jobbade som vingårdsarbetare i Sydfrankrike för tjugo kronor i timmen. Det gav en reskassa som ska räcka till Grekland. “Jag fångar mycket fisk och plockar musslor.”

I Grekland ska Bengt och kompisen sälja Trix, köpa en större båt och rusta den för utflykter med charterturister. Med eller utan tjej, i Bengts fall. “Jag hoppas att någon vill dela mitt liv ombord. Men seglingen och båten kommer i första hand, det har jag vetat länge.”

Sen Leif blev muselman och nykterist har han bott mycket i Marocko. Där har han träffat en flicka som han vill gifta sig med. Men Leif har svårt att få uppehållstillstånd så det är osäkert hur det blir. Egentligen vill Leif till Iran för att se den muslimska revolutionen där. “Khomeni är förtalad i västvärlden, revolutionen är den enda som sätter islam främst.”

Han har översatt religiös, muselmansk litteratur åt ett litet danskt förlag, ett arbete långt ifrån det han gjorde under luffaråren då han samlade ihop bildäck för regummering i England, tiggde på Barcelonas gator, serverade drinkar på Bar Kentucky och beskar vin i Sydfrankrike, som Bengt gjorde kring årsskiftet.

Leif har inte tagit emot fiskfångsten vid Lofoten, som Bengt, men turnerat i övre Norrland med pakistanskt krimskrams. “Det gick bra första året men andra blev det konkurs.”

Dessa dagar i Barcelona, medan Bengt och Claude väntar på rätt vind för att segla mot Mallorca, kommer bröderna varandra lite närmare. Kanske. Nog är de främlingar, på många sätt. Bengt har sin segling, en fast punkt på livets ocean. Leifs religion är svår att pejla. Ibland undrar jag om han är haschgrossist eller nyss utsläppt från central-fängelset i Gävle; klädseln kan tyda på det. Men låt gå för bokhandelsbiträde på rymmen: så långt är det rena rama sanningen.

Leif rör sig som fisken i vattnet när vi går krogrunda i de nerslitna hamnkvarteren. Han känner många och blir igenkänd. Vi träffar spanjoren som äger Bar Orleans och talar svenska efter många år på svenska båtar. Och den passlöse tysken bakom disken på Bar Kentucky, han bor på Leifs hotell och talar svenska han också.

De är Leifs bröder i de akterseglades legion. Och nu, under krogrundan med den helnyktre Leif, vill jag tala om verklighetsflykt. Men vare sig Leif eller Bengt sysslar med sånt. “Sverige, är det verklighet“, frågar Leif .“Visst var det flykt men det var för att inte gå under. Gävle är en snål stad i ett snålt land. Jag var aldrig hemma där.”

Och Bengt, som minskar reskassan något litet och tar några billiga glas spanskt anisbrännvin, har just köpt en bok för att lära sig spanska. Det är definitivt inte verklighetsflykt, eller hur?

Ändå, tjatar jag, vad är gemensamt? Varför ger sig två bröder av? Ja, något är det. Några söker gods och guld. Det är lätt att förstå. Andra söker något annat. Går de inte under i sökandet så tar det kanske aldrig slut?

En söndag morgon är vinden rätt för Bengt och Claude. De sätter segel. Före avfärden kommer Leif klivande nerför Ramblan, utan trenchcoat för solen värmer. En kort vecka har de mötts, bröderna från Gävle, i en annan och råare hamnstad. De är trots allt eniga om att de inte är på flykt från något, möjligen till något. Annars är de inte eniga om just någonting.

Vi som har sett några av deras möten kan ju fundera och spekulera. Om otryggheten hos Leif, som aldrig sattes i optimistjolle av pappa. Om Bengts trygghet i båten, redskapet han känner och behärskar, hans hem när det stormar eller är kav lugnt.

Vi kan också fundera över Bengts självklara, snabba sätt att tillägna sig spanska: den skolvanes metod. Och över Leifs perfekt uttalade, exakta spanska: den självlärdes krav på perfektion.

Leif skulle kunna skildra, inifrån, en värld där skriv-kunnigheten var låg eller obefintlig: bodegan i Barcelona där svenskar och finnar söp ihjäl sig i början av sjuttiotalet. “En i gänget var alltid ute och tiggde, uppgiften gick laget runt.” Kanske har han skildrat det, för byrålådan. Men som muselman vill han inte “utnyttja olyckan”.

Bengt skriver sin personliga loggbok och erkänner att “nio av tio som seglar brukar försöka att skriva en bok om det.” Det finns inte ett ord om hemlängtan i Bengts loggbok. Varför skulle det finnas? Båten är ju hans hem.

Leif kommer väl alltid att kallas snedseglare i Gävle, även om bokhandelsbiträdet skulle våga visa vad han skrivit. Det hade väl gått an om Leif blivit missionsförbundare. Men muselman? Det är nästan lika konstigt som bokhandelsbiträde. I Gävle och i Sverige.

© Aftonbladet/ULF THORGREN