Kapitel 1. Jag söker volontärsplats i ordbrukaryrket efter en lycklig barndom i skuggan av barnfängelset Bona.

På den brunbetsade brädan under den gröna telefonautomaten låg tio tioöringar inväxlade på marketenteriet ur min veckolön på två kronor och femtio öre. Jag tvekade med pekfingret i nummerskivan och läste än en gång lappen med handskrivna frågor under telefonnumret till Arbetarbladets växel i Gävle.

Det var en lördag förmiddag i juni 1958, avlöningsdag i infanteriregementet norr om Stockholm. En korpral hade snabbgranskat de två leden av befälselever i permissionsuniformer och nyborstade svarta lågskor. Inspektionen hade gått fort. Även underbefälen längtade ut genom grinden där nere vid E-fyran.

De flesta på min lucka hade mer pengar än jag, extraslantar hemifrån. Några var överklassare, andra uppkomlingssöner med egna bilar eller vespor. Nästan alla hade familjer i eller nära Stockholm. Jag hade inte följt strömmen bort från Sörentorp utan skulle stanna helg med några låneböcker på I 1:s studentbeväringslogement.

Nu är jag ensam i korridoren. Lur av. Ton. Två tioöringar i. Långa signaler innan jag får svar och kan förklara mitt ärende, snabbt och repeterat, för växeltelefonisten. Hon kopplar vidare. Jag förklarar än en gång. Det börjar pipa i örat. Jag fumlar in tioöringar i telefonspringan, hela högen, alla åtta mynten för säkerhets skull. Den tobakshesa rösten skrattar vänligt. Jaså, du skrev till chefredaktörn. Jaha. Du skulle nog ha skrivit till mig. Redaktörn, han sitter mest i riksdan.

Redaktionschefen tog namn, adress och telefonnummer och lovade leta fram min ansökan. Samtalet lärde mig att chefredaktörer får sitta i riksdagen medan redaktionschefer sköter tidningen. Den helgen skrev jag en ny ansökan om att få bli journalistvolontär, denna gång till redaktionschefen vid Vestmanlands Läns Tidning i staden där jag tagit studenten och spelat en säsong fotboll och ishockey i Västerås IK. Jag fick snabbt svar, tack vare mitt efternamn. Pappas lillebror Torsten var idrottspamp i Västmanland liksom VLT:s redaktionschef Gurra Ljungkvist. Det snabba svaret gav mig ännu en lärdom: kontakter slår betyg.

I slutet av september, veckan innan jag skulle börja på VLT, ringde redaktionschefen i Gävle till mina föräldrars telefonnummer och erbjöd mig volontärsplats. Några sekunder var jag frestad att välja Gävle men kunde inte svika farbror Torsten, som gått i god för mig. Det blev folkpartistiska VLT trots att jag ville arbeta för en (s)tidning och dessutom lekt med tanken att kanske få en chans i Brynäs, landets mest spännande ishockeylag, det en gång suveräna Djurgårdens utmanare. Som VLT-volontär insåg jag efter några veckor att mina arbetstider inte kunde kombineras med höstträning för Västerås IK. Jag valde bort idrotten.

Till mina två ansökningar om volontärsplats hade jag bifogat studentbetyg med stort A i svenska och sju intyg från skogsarbete under skolloven. Min far hade ordnat praktikplatser för att jag skulle kunna läsa på skogshögskolan och bli jägmästare, två karriärsnäpp över hans egen utbildning till kronojägare.

Morfar var bondeförbundare och kyrkvärd, hemmansägare och bagare ur bondesläkten Olérs i Nås i Västerdalarna. Farfar var mjölnarson, ingift i en handelsbod i Uttersberg, Västmanland. Farfars far hade varit frisinnat kristen mjölnare och byggmästare i bergslagsbruken längs Hedströmmen.

Min mor Karin röstade på bondeförbundet och min far Gösta på folkpartiet. Jag hade växt upp med de vuxnas oändliga samtal om andra världskriget och fått lära mig att Hitler och Stalin var av samma okristliga sort. Trots mina föräldrars politiska arv hade jag kommit att vörda socialdemokratin, på ett naivt sätt. Jag trodde mig förstå att (s) var den starkaste demokratiska garantin mot totalitära vettvillingar till höger och vänster.

Om någon hade frågat mig om min politiska övertygelse våren 1957 när jag tog studenten skulle jag ha sagt att De rika ska inte ha den politiska makten, också. De måste tvingas till solidaritet. En vecka senare hade jag lumparpolare från stockholmsgymnasiet Östra Real. De började snart, skämtsamt nedsättande, kalla mig Tage efter den tidens socialdemokratiske statsminister Erlander.

Det fanns en stark känsla bakom min tidiga övertygelse att den politiska makten borde förnekas dem som behärskar allt annat. Den känslan skulle jag formulera i en TV-krönika för Aftonbladet den 30 april 1978, 21 år efter det att jag lämnat läroverket. Då visade TV ett program om tre ungdomsgäng i Motala. Här är en kortad version av krönikan:

( … ) tre ungdomsgäng, som lever lika segregerade som svarta, indier och vita i Sydafrika: arbetarbarn som är raggare, arbetarbarn som idrottar och överklassbarn som studerar.
Programmet berörde mig djupt och illa. Jag har nämligen haft oturen att tillbringa sju år som inackorderad läroverkselev i denna förgiftade småstad under schizofrena försök att bli accepterad i två av dessa världar, idrottens och läroverkets.
Jag lämnade stan för 22 år sedan, skadad in i märgen av ett läroverk som stötte bort arbetarbarn när de vägrade förråda sin klass och sina föräldrars värderingar. Efter alla dessa år, när jag nästan lyckats förtränga Motala, visar TV att stan är sig lik, att läroverkets värderingar finns kvar fast skolan bytt namn.
På min tid hette det folkskola, realskola och gymnasium. Utstötningen av arbetarbarn började i realskolans första klass. Många barn från ’verkstan’, dvs arbetarkvarteren runt Motala Verkstad, stod ut ett eller två år i realskolan, sen gick de till Verkstadsskolan.
Jag spelade fotboll och ishockey i Motala AIF och kände ganska många, som bytte realskola mot Verkstadsskolan och idrotten. Aldrig glömmer jag deras bitterhet, som kom fram under idrottsfyllor när vi var i 18-årsåldern.
( …) Det här TV-programmet visar att ( … ) lärare i den nya skolan, liksom i den gamla, kräver att arbetarbarn sviker sin klass. ( … ) Skolan belönar bara dem som accepterar skolans värderingar. De som accepterar skolans värderingar utan protester blir ofta lärare. Vilka trampar vidare i den onda cirkeln.

Pappa Gösta lärde mig att det fanns utrymme för både självhävdelse och solidaritet i lagidrotterna. Tre bröder Thorgren hade startat Uttersbergs IK den 28 november 1917. Som tioåring hade jag suttit pappas av fotbollsspel meniskskadade knän i en överlastad taxi som åkte tio mil till Norrköping för att se IFK slå engelska Chelsea med 4-2. Jag hade sett Västerås SK få stryk på Stockholms stadion i en bandyfinal mot Broberg. Göstas sätt att reagera på förlusten hade säkert den pedagogiska avsikten att lära mig att riktiga idrottsmän tar besvikelser med jämnmod.

Gösta hade cyklat till olympiaden i Amsterdam 1928. Som sin generation höll han hårt på amatöridrottens slagord att det är viktigare att delta än att segra. Mitt eget idrottande blev inte helt fritt från pengar. Jag drog in lite traktamentspengar under gymnasieåren och hade billiga eller gratis inackorderingsrum i familjer som höll på lag jag spelade i. Men det var sommarjobb i skogen som gav mig rejäla pengar.

1955, året jag fyllde arton och tog körkort, hade jag skilt Korsnäs-timmer från Bergslagets vid skiljestället i Söderfors, det sista före Dalälvens utlopp vid Skutskär. På mitt skift var vi tre svenskar, de två andra bondsöner från Mehedeby, samt tjugotvå säsongsimporterade purfinnar. En av dem talade lite svenska, Olli, en trettioårig ex-brottare. Han hade knullat gratis bara en gång i livet, sa han. Det var när han ljög för en kvinna och sa att han varit med i finska vinterkriget.

Det var bra nattskiftspengar i Söderfors. Utöver lön hade vi mat och våningssäng i barack. Jag kunde göra min första Europa-resa i augusti 1955 tack vare två sparade månadslöner från Flottningsföreningen. Tillsammans med tre gymnasiekamrater från Motala åkte jag på studerandebiljett till Milano, liftade till Paris och tog tåget tillbaka till Köpenhamn där en av papporna fixat pengar till en bank så vi kunde köpa tågbiljetter i stället för att lifta den sista biten hem till Motala.

Vi liftade två och två och stämde möte vid järnvägsstationer i städer längs vägen. Vi kom hem panka, smutsiga och utmärglade efter att ha sovit i diken, kulvertar, vandrarhem och billiga hotell. I Paris hade jag räddat mig in i en port undan kravallpolis med långa käppar som slog ner en demonstration mot Algeriet-kriget.

För mina idrottspolare, som struntade i kolonialkrig, kunde jag berätta att man fick tvål och handduk tillsammans med rumsnyckeln av portiern på ett horhotell i Marseille vare sig man kom dit med hora eller bara för att man sökte ett billigt hotell.

Min mansroll hade formats i lagidrotterna och påverkats av min uppväxt som personalbarn vid uppfostringsanstalten Bona. Pojkfångarna lärde mig myterna om sina manliga förebilder, kriminella idoler som Tatuerade Johansson, Bildsköne Bengtsson och Thuneman, ledaren av Sala-ligan som gasade ihjäl en kärring.

Könsrollerna i min familj var gammeldags och motsägelsefulla. Far var född 1893, mor tio år senare. Mina kamrater hade far- och morföräldrar i den åldern. Medan Gösta var snäll, rolig och pratglad kunde Karin vara tystlåten och gnällig. Präglad av artonhundratalets självhushållande bondesamhälle var hon vår familjs finans-, jordbruks- och uppfostringsminister. Hon utformade ett vattentätt regelverk där alla deltog i ogräsrensning, bärplockning, vedhuggning och bevattning. När jag brutit mot någon regel kunde Gösta ropas fram för att verkställa bestraffning.

En enda gång under min uppväxt fick jag björkrissmäll på min bara stjärt. Göstas slag var halvhjärtade. Han hade tårar i ögonen. Jag hörde Karin fnysa förakt över Göstas blödighet och anade en outtalad agenda: Gösta skulle bestraffas för att han inte höll ordning på mig.

Vem bestämde, vem förtryckte? Som barn förstod jag inte att kvinnor komna ur det självförsörjande bondesamhället kunde drivas till list och gnäll, dömda som de var till livstids ekonomiskt underläge som hemmafruar utan egen inkomst. Jag såg Karin styra och ställa och höll instinktivt på den snälle Gösta, expert på att tala struliga ungdomsbrottslingar till rätta.

Min uppväxts medier var Stockholms-Tidningens B-upplaga, Motala Tidning och pratradion med sin enda grammofonmusiktimme. Musik jag alltid ska minnas är när Gösta vid rakning visslade sin ungdoms danslåtar som Avestaforsens brus eller Konvaljens avsked. För sommarjobbspengar köpte jag i sextonårsåldern familjens första skivspelare och några få inspelningar med amerikansk blues och storbandsjazz: Ellington, Lunceford och Basie. Snart slutade jag köpa skivor och prioriterade böcker. Då hade dansband som Hoffstens från Linköping och Stardust från Örebro för evigt format min foxtrot och min sexualitet. På folkparkernas dansgolv inleddes den petting som i lyckliga fall kunde bli samlag med jämnåriga eller något äldre flickor. Jag lärde mig den tidens barnbegränsningsmetod: att hoppa av i sista ögonblicket och lägga sperman på flickans mage. Det var först de sista gymnasieåren som jag inte bara var kåt utan blev förälskad, i en tre år yngre realskoleflicka från Motala. E och jag höll ihop tre år, det sista med ring.

När jag låg i lumpen bröt E vår förlovning samtidigt som hon struntade i sin sjuksköterskeutbildning för att bli flygvärdinna hos Pan American. Senare skulle hon gifta in sig i och skilja sig från en rik amerikansk släkt, få ett för svenska förhållanden stort engångsbelopp i skilsmässopengar, satsa på en klädshop i Gamla stan, misslyckas med den och avsluta sin äventyrliga ungdom genom att gifta sig med en bonde på östgötaslätten.

När E lämnade mig, den fattige lumparkillen, såg jag det som ett oförlåtligt svek. Långt senare skulle jag förstå att E ville ut i världen och inte hade tid att släpa på mig. Hon växlade in en snabbt realiserbar tillgång: sitt utseende. Kanske hade hon lärt sig att utseendet var femtiotalsflickans mest uppenbara värde när hon valde mig, lite äldre och sexuellt något mer erfaren, för att bli av med oskulden och förbereda sig för världen utanför Motala?

Åren som kom utkämpade jag könskrig, med ständigt skiftande över- och underlägen, en bild jag yxade till när jag handskades med smärtan över E:s ’svek’. Jag fastnade i en replik i en krigsroman där ett gäng yrkessoldater spelar kort och diskuterar inköp av prostituerade vid nästa permission. Gud gav kvinnan alla kort between her legs, menade en av kortspelarna.

En vårkväll 1958, i Humlegården, som befälselev i uniform, dumpad av E och utan pengar, tog jag initiativet till mitt livs första och enda homosexuella samlag. Jag sålde mitt hål för 20 kronor. I underläge, på mage i en säng i en lägenhet nära Historiska muséet, mindes jag bonagrabbarnas historier om hur lätt det var att ‘knacka bög’ och förbannade min svaghet eller feghet eller båda: att jag inte kunde eller vågade använda våld. Rån hade varit min plan när jag bjöd ut mig.

Jag hade skrivit sportnotiser för Motala Tidning redan när jag gick i realskolan. En gymnasist med uppdrag att bevaka de lägre seriernas fotboll mobiliserade mig och andra realskolepojkar som underleverantörer. Honoraret var sjuttiofem öre per bevakad match. Jag skrev några meningar matchreferat följt av målgörare (rätt stavning annars skriver du aldrig mer) och lämnade in handskrivna lappar ur kollegieblocket till min uppdragsgivare som söndagseftermiddagar häckade på Annas Konditori snett över busstorget från Motala Tidning. Sen cyklade jag ner till järnvägsstatíonen och väntade in sportextra-tidningarna från Linköping och Norrköping när de kom med kvällståget; hafsigt skrivna blad med långa referat från första halvlekar, abrupt avslutade med en mening om slutresultaten.

Som gymnasist hade jag varit inackorderad i Västerås under mitt sista läroverksår och tillbringat luncher och träningsfria kvällar på stadsbiblioteket, granne med läroverket. Det var där jag började drömma om att försöka bli journalist. Viktiga vägval som gjorde drömmen till verklighet togs före min födelse.

Min mor hemmafrun hade velat studera men skickats till hushållsskola för att bli bondmora mot sin vilja. Hon var flitig roman- och lyrikläsare. Hennes barn skulle få studera, särskilt min syster. Min farmor var småskollärarinna och hade tvingats säga upp sig från sitt arbete när hon gifte sig. Då hade hon hållit skolhushåll i Köping för sina barn och drivit fram dem till examen i real- och flickskola.

Näste pådrivare var läraren i Bonas B-skola Harald Brask, en gång fotbollsspelare i IFK Norrköping och engelskvän under kriget. Han citerade den amerikanske krigspresidenten Roosevelt för oss småungar och var en av de första i landet som nappade när Sveriges Radio började med engelsk skolradio, en anpassning till den nya världsordningen efter Hitler. Brask hade hand om fyra klasser (trean till och med sexan) i samma klassrum. Jag var åtta år när jag började lära engelska, med uttalsövningar från radion. Tyskan tillkom i andra klass i realskolan, när jag var tretton, franskan året därpå.

Som gymnasist i Motala, 1953 eller 1954, såg jag filmen Härifrån till evigheten, om USA:s så kallade ananasarmé och det japanska överfallet under andra världskriget mot en amerikansk flottbas på Hawaii. I Liljedahls bokhandel beställde jag boken bakom filmen i amerikansk pocket.

Det är 2007 när jag skriver detta. På bänken framför mig ligger en femtio år gammal almanack. Jag läser en lista jag skrev 1957. Den noterar böcker jag vill läsa, bland dem Jack Kerouac: On the Road förlag Viking 3.95 dollar. Jag minns att fyra dollar på den tiden var mer än tjugo kronor. Inte hade jag råd med det, tänker jag, och går genom huset till finrummets bokhyllor och letar upp min pocketupplaga av Kerouac-boken, tryckt 1959, med prisnoteringen 4 kr 20 öre, en femtedel av priset för den inbundna bok jag hade skrivit upp på min lista. Jag ser längs hyllorna fyllda med pocketböcker och tänker att vi hade tur, vi som fick lära oss världsspråk i de tidiga pocketböckernas tid. Jag kontrollerar att Härifrån till evigheten står kvar på sin plats och letar, länge, innan jag hittar det pocketbokslexikon jag använde när jag läste min första amerikanska roman i original: The New American Webster Handy College Dictionary. Det står i en skräphylla i ett annat rum, sönderläst, kluvet i två delar.

Mitt studentår i Västerås, från hösten 1956 till våren 1957, läste jag snabbt och mycket. På stadsbiblioteket fanns engelska och amerikanska dagstidningar och magasin, där fanns tyska Der Spiegel och franska Le Monde: tidningar med långa artiklar om den spännande världen där ute. Torsdagen den 14 februari 1957 satt jag i tidningshörnan och läste sportsidorna i föregående dags Aftonbladet. Det måste ha varit en av de första gångerna jag läste en kulturartikel, då placerad bredvid ledaren på sidan 2. Hans Dahlbergs artikel ’Vad teater kan användas till’ illustrerades av en bild där fyra ishockeyspelare kämpade kring en puck. Det var bilden som drog mig till texten.

Dahlberg drog paralleller mellan finkulturell teater och en hockeymatch på Stockholms Stadion. Jag läste en text som behandlade ord som min barndoms idoler trixade med puck och boll. Boll- och ordsinne är ett, tänkte jag. Jag läste om och om igen. Då och där beslöt jag att våga försöka bli journalist.

Min uppväxts somrar hade jag huggit, tummat, flottat och skilt timmer för att få praktik till skogshögskolan. Biblioteket i Västerås och Dahlbergs artikel gav mig mod att försöka något annat än det pappa stakat ut och mamma ville (hon skulle ärva skog efter morfar och i elaka stunder tror jag att det var därför hon gifte sig med en kronjägare).

Under lumpartiden, ensam på luckan, lärde jag mig korrekt fingersättning på skrivmaskin, utan skrivmaskin. När jag var nyfödd hade min far gått en bokföringskurs för att kunna byta skogsjobbet mot ett bättre betalt kontorsjobb på Bona-anstalten. I kursen ingick en kartong med bokstäver i ringar vilka föreställde de fyra knappraderna på en skrivmaskin. Under ensamma helger i Sörentorp lärde jag konsten att placera rätt finger på rätt bokstav samt på punkt och på komma. Den övre raden med siffror måste jag än i dag kolla med blicken innan jag måttar rätt.

Jag hittade rätt hos VLT, trivdes, jobbade hårt och blev fast anställd efter sex månader. Jag fick nosa på flera sidor av yrket, som allmänreporter, som lokalredaktör i Fagersta, som sportskrivare och som sportredigerare. Efter något år blev jag telegramredaktör på natten. Avkolonialiseringen av Afrika hade börjat. Det var inbördeskrig i Kongo. Som telegramredaktör redigerade jag texter från nyhetsbyrån TT. När jag kom ut till sätteriet med sidskisser vid tvåtiden på morgonen flinade typograferna ‘Här kommer Lumumba’ efter det vanligaste ordet i kongorubrikerna, namnet på frihetshjälten som skulle bli martyr.

Ungdomligt oförvägen beställde jag material från Library of Congress i Washington om hur demokraternas presidentkandidater John Kennedy och Lyndon Johnson hade röstat i kongressen och skrev en artikel där jag jämförde deras politiska förflutna, till Lyndons fördel. Chefredaktören Anders Yngve Pers lät mig hållas.

En bestående lärdom från VLT-tiden är att det inte finns några dalmasar. Endera är man dalkarl från norra Dalarna (som släkten Pers) eller också mas (söder om Siljan). I värsta fall är man rumpmas (nedåt Uppland).

Mina utlandsartiklar i VLT meriterade mig för nästa karriärsteg: fast anställning i utlandsredaktionen vid LO:s flaggskepp Stockholms-Tidningen. Där började jag den 1 mars 1961, trots Pers’ tvärsäkra spådom att ST:s stora förluster pekade mot en nedläggning. Fem år senare skulle han få rätt.

(c) ULF THORGREN